Sida:Thet Swenska Språkets Klagemål 1658.djvu/18

När Wärcket ändat blifwer/
Så ändas edert Roos/
Så framt then thet beskrifwer/
Han icke är ther hoos.
Men ingen wil nu böria.
Then något högre är/
Han blygz at man skal spöria/
Thet han har Skriffter kär.
The ringa från sigh skiuta:
Aff alt Arbetet wårt/
Är ingen Frucht til niuta/
Ehuru thet är swårt.
Så många litet kunna/
J höga Wärde stå/
Wil Lyckan oss thet vnna/
Mehr passa wij ey på.
Hwad the mehr sådant säya/
Kanske som minst förstå/
Bör eder intet wäya/
At j ey skrifwa må.
Förachtat ingen blifwer/
Medh mindre at jw han/
Orsaken ther til gifwer/
Förr än han stötes an.
Then som Betalningh söker
Han skrifwer aldrigh wäl/
Hwem mitt Beröm föröker/
Beprydas skal medh skäl.
Ey heller tienar straffa/
En annan medh sin Skrifft/
Thet gifwer nogh til skaffa/
Och är ett mitt Förgifft.
Widhlyfftigh Skrifft oss ledes/
Skriff wälbetänckt och kårt.
Medh hast du ingaledes/
Skäm tijna Färior bort.
Hwar man thet skal bekänna/
At intet Språk så swårt
Thess Egenskap rätt känna/
Är funnit än/ som wårt.
Latinen läres skrifwa/
Så lätteligh och snart/
Mehr Tijdh skal en sigh gifwa/
Til bruka migh medh art.
Och ther som Swårheet finnes/
Sigh läter Konsten see/
Hwad vthan Möda winnes/
Kan vthan ähra skee.
Jagh sörde när migh sades/
At Nordast i en Wrå/
J Fängelset inlades/
Then som iagh hoppas på.
För thet han hade brutit/
Jagh nästan quijder än/
Och hade gerna skuttit/
J hans Rum många Män.
Nogh ledh iagh tå han fängslas/
Kanske thet war hans rätt/
Ther öfwer doch mehr ängslas/
At han förgät migh slätt.
Som Flugan quick och snäller/
J Sommars Wärman går/
Medh Kölden Modet fäller/
Och intet mehr förmår.
Så fryser bort hans Sinne/
Aff then owaane Köld;
Och wissnar bort hans Minne/
Ther han så lågh fördöld.
Ther effter migh än möter/
Poesis medh stoort Wee/
Och klagar at aff Göther/
Än wore miste the.