Sida:Thet Swenska Språkets Klagemål 1658.djvu/3

MEdh rätta iagh migh klagar/
Vthöfwer thet föracht/
På mine gamble Dagar/
Jagh blifwer vthi bracht/
Jagh som hölts förr i ähra/
Vthi så månge Land/
Dijt migh har welat bära/
Mitt Fålck medh wäpnad Hand.
Medh theras Regemente/
Aff them iagh brukat war/
Bleff iagh/ när iagh them tiente/
Hoos andra uppenbar.
Tå lades Greskan neder/
Tå glömdes bort Latin/
Hoos hwem som thet war Seder/
At wörda Språken sijn.
Om thet altijdh förachtas/
Som älst och gamlast är/
Kanske må thet betrachtas/
Om iagh ey hålles kär?
Jagh hade welat meena/
När iagh min Ålder seer/
At iagh therföre allena/
Nu skulle älskas mehr.
Men skall iagh thet åthniuta/
Migh länder thet til Skam/
The Döttrar migh förskiuta
Jagh hafwer burit fram?
Om the än sköne ära/
Och täckias Vngom wäl/
(Som altijd thet begära
Hwad skönt är/ vthan skäl)
Hwem wille tå besinna/
Hwad Heder och hwad Prijs/
Then samma skulle finna/
Tilbörligt aff en Wijs:
Som Modern är för alla
Them han har kärlek til?
Them hwilke han befalla/
Sin Hugh och Hierta will?
Jagh hafwer aflat många/
Och wänt en Moders Lön/
Nu effter tijden långa/
Aff mine Foster skön.
Migh sielff iagh hade lofwat/
Mehr Hugnad än förtreet/
När iagh migh sågh begåfwat/
Medh sådan Ymnigheet.
Men nu/ hwad kan migh båta/
Medh Fostret blifwa känd/
Som Modren wil förlåta/
Och är ifrån migh wändt?
Om Fremmande migh skämde/
Tå gåfwe iagh thet til:
Min Lycka thet betämde/
När iagh ey hämpnas wil.
Nu finnas mine ägne/
Migh aldramäst emoot;
Nu äre the så trägne/
Til min förnedrings hoot.