Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
13

upphäfdes genom K. F. 20/1 1779 m. fl. stadganden dödsstraffet vid de flesta fall af tjufnad. Längst qvarstod dödsstraffet (redan för första resan och utan afseende på det tillgripnas qvantunm vid brefstöld (till K. F. 2l/3 1835) och vid stöld enligt M. B. 42: 2 under vådeld, vattunöd etc. (till K. F. 4/5 1855).


V. Lagkomiténs och Lagberedningens förslag.


Det allmänna tjufnadsreqvisitet sammanfattades af lagförslagen i en formlig definition: »tager man olofligen i besittning [L. B. »tillgiper man olofligen»] lös egendom, den man vet höra annan till, i uppsåt att den sig [L. B. »eller annan»] tillegna». Det närmare utförandet häraf öfverensstämmer i hufvuddragen med det nyss skildrade resultatet af rättsutvecklingen på basis af 1734 års Lag; några mindre afvikelser förekomma emellertid. Beträffande gränsen mot åverkan öfverflyttades planterade prydnadsträd etc. i hvarje fall otvetydigt genom L. B. 23: 4 m. 1 från åverkan till tjufnad; hvaremot ollon och nötter, som enligt rådande lagtolkning fördes till tjufnadsobjekterna, af förslagen flyttades öfver till åverkan, såvidt de förekomma i »skog eller mark» (L. K. 27: 3; L. B. ib.). Gränsen mot förskingring rubbades såtillvida, som det troligen var förslagens mening, att depositum clausum och d. miserabile skulle öfverföras till förskingring (L. K. 24: 2 m. 12; L. B. 25: 2 m. 11; jfr. L. K. 22: 3 m. 10; L. B. 23: 4 m. 11); se äfv. Tablå s. 195. L. K. 1832 hade äfven öfverfört tillgrepp af »formän, skeppare och deras folk» till förskingring, men detta ändrades redan i L. K. 1839 (22: 3 m. 5; jfr. L. B. 23: 3; 4 m. 4). Gränsen mot hittegodsdeliktet blef oförändrad (ehuru detta delikt fick en ny struktur). Till bodrägt öfverfördes ett visst område af tjufnad, derigenom att brottssubjektet vid förstnämnda institut utvidgades (till fosterbarn; äfvensom till personer i samfäldt bo, icke blott