Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
– § 1, I A n:o 6 –

gränsen emellan tjufnad och försnillning, besittningsförhållandet noga undersökas (j. n. sub B, 1 b).

6. Dominium. De saker extra dominium, hvilka icke genom ockupation kunna öfverföras i dominium, t. ex. luften, kunna likväl genom specifikation af ett eller annat slag, i det de uti sig upptaga menskligt arbete, undergå denna förändring (t. ex. frusen luft) och sålunda blifva tjufnadsobjekter.

I öfrigt kräfver gränsen för dominium en bestämning dels a) med hänsyn till dess inträdande genom ockupation, dels b) med hänsyn till dess upphörande genom dereliktion.

ad a. En sak, hvartill eljest ingen egare finnes eller är känd, kan i allmänhet icke anses genom en fingerad ockupation tillhöra den, på hvars område den befinner sig (»jordegaren»); fastmera gäller såsom regel – då egare »kommer ej inom natt och år sedan lyst är» – »tage Konungen två delar och tridiung den som hitte» (S. P. § 16 p. 2). I fråga om »nedgrafven skatt, bottenfynd» o. d. är »jordegaren», jemlikt K. F. 30/5 1873, något gynnsammare ställd: nämnda föremål fördelas lika mellan honom och upphittaren; »fornsaker» tillfalla dock upphittaren ensam, men med skyldighet att till Staten hembjuda och mot lösen etc. afstå fornsaker af guld, silfver och koppar (ib.). Skeppsfynd, som upptages i öppen sjö (jfr. N. J. A. 1895, 426), från sjöbotten eller »flytande på vattnet», tillfaller, då egaren ej inom ofvannämnda tid låter sig afhöra, »den, som bergat»; men skeppsfynd, som upptages från stranden (»strandvrak»), tillfaller Kronan, efter afdrag för bergarelön och kostnaden för godsets kungörande och vård (L. 12/6 1891). Jordegaren har i fråga om skeppsfynd lika litet någon rättighet som i fråga om vanligt hittegods. - I samtliga nämnda fall torde riktigast böra anses, att, bortsedt från ett eventuellt den ursprunglige egarens eller ett från honom deriveradt dominium, intet dominium föreligger före ockupationen; genom denna åter uppstår