Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/62

54

– § 1, I B n:o 1 –

(hvilken derigenom måste anses hafva besittning jemte bäraren); vid kundens medtagande, från butik, af sak, den han någon stund haft i sina händer till påseende; vid tvätterskas tillgrepp af persedel, hvilken hon omhänderhar i och för tvättning hemma hos egaren (deremot knappast, om hon fått på egen hand bortföra tvätten t. ex. i och för mangling) – rättspraxis synes i dylika fall öfvervägande böjd att principiellt antaga förskingring och låta tjufnadsstraffet bero på, huruvida inkulpaten kunnat anses,jemlikt § 3 m. 1, såsom enskild tjenare; jfr. N. J. A. 1879, 348 (förskingring); 1906, 15, der majoriteten (4 )( 3) i H. D. dömde för förskingring, hvilken enligt § 3 m. 1 borde såsom stöld anses; minoriteten åter, lika med den här företrädda uppfattningen, ansåg fallet i princip såsom tjufnad –; vid tillgrepp af bok, under läsning på bibliotek, läsrum etc.; vid A:s tillgrepp, under X:s besök hos A, af paraply, som X ställt i A:s tambur o. s. v. Skulle A endast för ett ögonblick fått saken i hand, t. ex. person, som endast är behjelplig att lyfta ett kolli upp i en vagn eller ned derur, kan ingen som helst besittning för A anses uppstå, och handlingens karakter af tjufnad är så mycket otvifvelaktigare. Om emellertid den tillgripandes besittning kan anses bestämdt starkare än sambesittarens, torde icke stöld, utan endast förskingring böra antagas (likgiltigt huruvida eganderätten tillkommer sambesittaren eller tredje man). Om t. ex. A, som sett X gömma undan en sak i A:s våning eller på A:s fastighet, derefter, sedan X aflägsnat sig, tillgriper saken, så föreligger för A:s räkning blott (tillegnelsehandling förutsatt) förskingring (ehuru samma handling, för en utanförstående, under samma omständigheter skulle utgjort tjufnad). Detsamma gäller, om husbonde tillgriper honom anförtrodd främmande sak, hvartill icke blott han sjelf, utan äfven hans tjenare kan anses hafva besittning: den senares besittning grundar sig nämligen