afgöras icke in abstracto såsom här, utan efter pröfning in casu; utfaller denna så, att erroruppväckande anses hafva förelegat, kommer brottet, öfriga bedrägerireqvisiter förutsatta, under 22: 1 – i öfverensstämmelse med hvad som gäller om »svikligt fråntagande» från fullvuxna personer med deras samtycke: i annat fall är handlingen q. h. straffri.
Afvita omfattar ingalunda hela området af mindervärdighet i fråga om straffrättslig tillräknelighet (beträffande brottssubjektet): icke alla fall af hvad som psykiatriskt är att anse såsom psykos, utan endast sådana som komma under det vulgära begreppet vansinne; af idioti endast de någorlunda utpräglade graderna. Jfr. åtskiljandet i S. L. 5: 5, 6 emellan afvita och den som »af sinnessjukdom» saknat förståndets fulla bruk. Jfr. äfven t. ex. S. L. 18: 8. Beträffande tillgrepp från en icke fullt tillräknelig person, hvilken icke kan betraktas såsom afvita, kommer, likasom nyss nämnts i fråga om barn. som fyllt tolf år. 22: 1 i betraktande.
Handlingen måste inskränkas till ett sådant. fråntagande, som på något sätt influeras af barnets eller den afvitas relativt värnlösa tillstånd, j. o. om förhållandet till 20: 1, hvilken i motsatt fall bör direkt användas.
Ratio legis fordrar, att samtycke af barnet eller den afvita i fråga om öppnande af sluten förvaringspersedel bedömes i analogi med samtycke till sjelfva tillgreppet, d. v. s. 20: 5 och 4 blifva för dylikt fall tillämpliga alldeles som vid annan tjufnad (sålunda förutsatt, att öppnandet skett på ett sätt, som faller inom reqvisitet för 20: 5). Den som frånnarrar barnet en låst väska och, efter att hafva uppbrutit densamma, föröfvar tillgrepp derur, faller alltså under 20: 4 m. 4. (Annorlunda. om han frånnarrar barnet den rätta nyckeln, jfr. ad § 5.
Det fall att barnet eller den afvita såsom egare lemnat bifall till tillgreppet, blir, då saken rättsstridigt tages ur annans, t. ex. förmyndares, besittning. vanlig tjufnad,
