Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs

20

att fläkta mig med papperet, varvid framsidan och baksidan ömsesvis tedde sig för mina blickar.

Hur överraskad blev jag icke, när jag vid en av dessa snabba svängningar, i ett ögonblick då baksidan var vänd mot mig, tyckte mig se fullt läsliga latinska ord framträda, bland annat craterem och terrestre.

Nu gick det upp ett ljus för mig. Jag började förstå, hur det hängde ihop. Jag hade upptäckt chifferskriftens princip. För att läsa den behövde jag icke ens vända bladet om och se tvärs igenom det. Den kunde läsas flytande sådan den stod, sådan jag nedskrivit den. Alla min farbrors sinnrika antaganden visade sig riktiga. Han hade haft rätt i fråga om bokstävernas anordning, rätt i fråga om språket. Det var bara en obetydlighet, som fattades, för att han skulle kunnat läsa den latinska skriften från början till slut, och denna obetydlighet hade slumpen nu låtit mig komma underfund med!

Man kan tänka sig, att jag var upprörd! Allting dansade för mina ögon, och jag kunde icke se, Jag hade lagt pappersbladet på bordet och behövde blott kasta en blick på det för att komma i besittning av hemligheten.

Slutligen lyckades jag göra mig till herre över min sinnesrörelse, Jag gick ett par slag i rummet för att lugna mina nerver, innan jag åter slog mig ned i länstolen.

»Nu skola vi läsa!» sade jag, sedan jag med ett djupt andetag fyllt mina lungor med luft,

Jag lutade mig fram över bordet, Jag satte fingret på varje bokstav, och utan att tveka eller stanna en sekund uppläste jag högt hela meningen.

Men huru häpen, ja förskräckt blev jag icke! Jag satt först som träffad av åskan, Vad! Skulle något sådant verkligen hava skett! Skulle en människa hava varit nog djärv att tränga in i…

»Nej, nej!» utbrast jag och sprang upp. »Nej, min farbror skall inte få veta det! Det fattas bara, att han får höra talas om en sådan resa! Då vill han strax göra den efter! Ingenting kan hålla honom tillbaka! En geolog ut i fingerspetsarna! Han reser trots allt, jag måste följa med, och vem vet, om vi någonsin komma tillbaka!»

Jag befann mig i ett tillstånd av överretning.