Den här sidan har korrekturlästs
85

förekommer oss fruktansvärdigare i molnen. Starkt solsken betar oss förmågan att lifligt föreställa oss honom. Vi äro för svaga att uthärda glansen; den tillhör varelser af en högre krets.

Sedan man undanröjt allt gammalt skräp, borttagit monumenterna, med ett ord, allt som fyllde rummet i det stora templet, har det blifvit liksom naket och kalt. Äfven altaret blef beröfvadt sina prydnader. Detta heliga rum, som borde varit högt genom höga sinnebilder, låg nu nedtryckt, liksom begrafvet i jorden, och svarade ej emot byggnadens höghet. För att fylla denna tomhet, har man mellan pelarne kring altaret insatt bildgrupper, föreställande tron, hoppet och kärleken. Ehuru ingen kan bestrida deras skönhet, som konstarbeten betraktade, utan tvärtom måste beundra de sköna formerna och det vackra draperiet, göra de dock för liten effect mot templets egna Majestät, och pelarnes brytning mot den rikedom som ligger i Chorenas structur. Frälsarens bild är mästerlig, men mot compositionen gör man den anmärkningen, att barnet vänder ryggen mot församlingen, hvilket strider mot det skickliga.

Materiens ringa värde och dess bräcklighet samt snara förgänglighet, stöter sjelfva ideen om en altarprydnad. Innom en mansålder är gipsen grånad, och kanske af luftens ombytlighet under olika årstider skadad, och då hafva dessa bilder förlorat allt anseende, till och med som konstarbeten. Om de varit af marmor, hade de egt ett verkligt värde, och stått i något förhållande till det öfriga praktfulla. Nu ser det ut som man velat framställa nutidens ringhet mot forntidens storhet. Också har icke allmänna opinionen gillat