Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs
91

vertygad, att jag var en menniska likasom han sjelf, blef han högeligen glad öfver min ankomst; färgen återvände på hans kinder, han bad mig träda närmare och sade: o, min broder, underbart är det, som jag vet att berätta om mig sjelf. Min far är juvelhandlare; han hade slafvar, som förrättade handelsresor för hans räkning, och han hade konungar till kunder, men hade aldrig blifvit välsignad med någon son; och han drömde, att han snart skulle få en son, men att dennes lif skulle bli blott kort; och han vaknade med sorg i hjertat. Kort derefter blef i enlighet med Guds rådslut min moder hafvande med mig, och när hennes tid var fullbordad, födde hon mig till verlden. Min fader var högeligen glad; men stjerntydarne kommo till honom och sade: din son skall lefva femton år. Hans öde är bundet vid den omständigheten, att det uti hafvet finnes ett berg, kalladt Magnetberget, på hvilket det befinnes en ryttare och en häst af bronz, den förre med en blytafla hängande omkring sin hals; men när ryttaren skall bli nedstörtad ifrån sin häst, då skall din son bli dödad; den, som skall döda honom, är densamma, som skall kullstörta ryttaren, och hans namn är konung Adjib, son af konung Khasib. Min fader blef högeligen bedröfvad öfver denna förutsägelse; och när han uppfostrat mig, tilldess jag nära uppnått mitt femtonde år, kommo stjerntydarne återigen och underrättade honom, att ryttaren fallit uti hafvet, och att han blifvit nedstörtad af konung Adjib, sonen till konung Khasib. När min fader hörde detta, lät han för min räkning iordningställa denna boning och lemnade mig att här tillbringa tiden, tills jag fyllt mitt femtonde år, och till denna tid stå ännu tio dagar åter. Allt detta har han gjort af fruktan för att konung Adjib skall bli min baneman.

När jag hörde detta, blef jag betagen af förvåning och sade för mig sjelf: jag är konung Adjib, son af konung Khasib, och det var jag, som sköt ned ryttaren; men, vid Allah! honom ämnar jag icke döda, icke heller tillfoga honom någonting ondt. Derpå sade jag till ynglingen: vare fjerran ifrån dig både död och sorg, så framt det är Guds vilja, — Hans namn vare prisadt! Du har ingenting att befara; jag skall stadna qvar hos dig och tjena dig; jag skall följa med dig till din fader och bedja honom förskaffa mig tillfälle att komma tillbaka till mitt fädernesland, och derför skall han bli rikligen belönad. Ynglingen blef glad öfver mina ord, och jag stadnade der samtalande med honom ända till natten, då jag bäddade hans säng åt honom och bredde täcket öfver honom samt lade mig