NUR ED-DIN OCH SHEMS ED-DIN. 117
den ena efter den andra, utan att finna hvad jag sökte. Jag råkade imellertid en gammal trädgårdsmästare, hvilken jag frågade om äplen, och han sade till mig: äplen äro sällsynta nu, min son, och sådana finnas icke här och icke heller på något ställe annat än i de Rättroendes Beherrskares trädgård i El-Basrah, der sådan frukt förvaras för khalifens räkning. Jag återvände derföre till min hustru, och min kärlek till henne förmådde mig att göra mig redo till en resa till EIl-Basrah; jag tillbragte femton hela dygn, både nätter och dagar, på resan fram och tillbaka samt medförde til henne tre äplen, som jag köpt af trädgårdsmästaren i El-Basrah för tre guldstycken. Med dessa gick jag in till henne och lemnade dem åt henne; men de gjorde henne icke något nöje, utan hon blott lade dem bredvid sig. Hon led då af en våldsam feber och var sjuk hela tio dagar å rad.
Efter denna tid återvann hon sin helsa, och jag begaf mig ut till min bod, der jag satte mig ned för att köpa och sälja. Under det jag var sysselsatt härmed, kom vid middagstiden en svart slaf förbi; han hade i handen ett äple, med hvilket han lekte, och jag sade till honom: hvar har du fått detta äple? Jag frågar dig det, ty jag skulle kunna skaffa maken dertill. — Han skrattade och svarade: jag har fått äplet af min älskarinna. Jag hade icke besökt henne på någon tid, men kom i dag och fann henne sjuk; hon hade tre äplen, och hon sade till mig: min ingenting misstänkande man har rest till El-Basrah efter dem och köpt dem för tre guldstycken, — hvarefter jag tog detta äple af henne. — När jag hörde dessa slafvens ord, o de Rättroendes Beherrskare, blef verlden svart för mitt ansigte, och jag låste igen min bod samt återvände hem i ytterlig vrede, så att jag knappt visste hvad jag gjorde. Jag fann icke mer än två äplen och frågade henne: hvar är det tredje äplet? Hon svårade: jag vet icke hvart det tagit vägen. Deraf öfvertygades jag, att slafven talat sanning; derföre steg jag upp, grep en knif, kastade mig öfver henne och genomborrade hennes bröst med knifven. Sedan afskar jag hennes hufvud och lemmar, lade dem skyndsamligen i en korg och betäckte dem med slöjan, öfver hvilken jag lade en stump af en matta. Korgen inpackade jag i en kista, hvilken jag låste igen, hvarefter jag lade den på min mulåsna och med egna händer kastade den uti Tigris.
Och nu, fortfor den unga mannen, besvär jag vid Allah dig, de Rättroendes Beherrskare, att du påskyndar min död till straff för det af mig
