hade han blifvit varse, att natten öfverraskat honom, förrän han steg af vid en khan i denna stad, der han lossade sadelpåsarna från mulåsnan, bredde ut sin bönematta och lemnade djuret med dess packning åt dörrväktaren, hvilken han tillsade att gå ut med mulåsnan en stund, förrän hon insattes i stallet.
Dörrvaktaren gjorde efter tillsägelse, och det hände, att veziren i El-Basrah, som satt vid fönstret af sitt palats, blef varse mulåsnan och af hennes dyrbara sadelmundering kom på den tanken, att hon måtte tillhöra någon vezir eller konung; han betraktade djuret med ännu större uppmärksamhet och sade till en af sina pager: kalla dörrvaktaren der hit inför mig! Pagen gick ut och hemtade honom, och när dörrvaktaren kommit närmare, kysste han jorden inför veziren. Denne, som var en ålderstigen herre, sade nu till mannen: hvem är egare till denna mulåsna, och hurudant är hans utseene? — O min herre, — svarade dörrvaktaren, — mulåsnans egare är en ung man med fördelaktig vext, en bland köpmännernas söner, och hans utseende är allvarligt och värdigt. När veziren hört detta svar, steg han upp, satte sig på sin häst, begaf sig till khanen och infann sig hos den unga mannen, hvilken knappt hade sett honom närma sig, förrän han stod upp och omfamnade honom. Veziren, som stigit af hästen, helsade och välkomnade honom, lät honom taga plats vid sin sida och sade till honom: hvadan är du kommen, min son, och för hvilket ärende har du infunnit dig här? — O min herre, — svarade Nur ed-Din, — jag är kommen ifrån staden Kairo; min fader var vezir derstädes, och han är nu gången hädan för att undfå Guds nåd; — och han meddelade den gamle mannen allt, som vederfarits honom från det första till det sista samt tillade: jag har beslutit att icke vända tillbaka, förrän jag sett alla länder och städer i verlden. — O min son, — återtog veziren, — lyd icke hvad ditt hjerta ingifver dig, ty måhända kan du derigenom föranleda din egen undergång; det finnes nämligen många och vidsträckta länder i verlden, och jag fruktar med hänseende till dig för lyckans omskiften. När han så sagt, bekfallde han, att sadelpåsarne åter skulle läggas på mulåsnan, tillika med sidenmattan och bönemattan, samt förde Nur ed-Din hem med sig till sitt hus, der han gaf honom en praktfull bostad samt bemötte honom med aktning och vänskap; inom kort hade han vunnit Nur ed-Din så kär, att han sade till honom: o, min son, jag är en gammal man, och jag har icke något barn af mankön. Gud har icke desto mindre välsignat mig med en
