Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9
INLEDNING.

putsad; i hennes krubba låg siktadt korn och fint skuren halm, och åsnan stod der i all beqvämlighet, ty hennes husbonde brukade rida henne blott tillfälligtvis, när hans göromål så fordrade, och snart vända tillbaka; och det hände en dag, att husbonden hörde oxen säga till åsnan: Måtte ditt foder göra dig godt! Jag är utmattad af ansträngningar, medan du njuter hvila; du äter siktadt korn, och menniskorna passa upp på dig; blott sällan rider din husbonde dig och kommer då snart tillbaka; men jag får oupphörligt draga plogen och gå för qvarnen. Åsnan svarade: När du kommer ut på åkern, och man lägger oket på din hals, lägg dig omkull och stig ej åter upp igen, äfven om man slår dig, eller, om du stiger upp, så kasta dig omkull ännu en gång; när man då fört dig tillbaka och kastat bönorna för dig så ät icke af dem, likasom skulle du vara sjuk; låt bli att äta och dricka under en dag eller två dagar eller tre dagar, och på det sättet skall du få hvila från arbete och mödor. När nu drängen kom till oxen med foder, åt han knappast någonting deraf, och på morgonen, när drängen kom tillbaka och skulle sätta honom för plogen, fann han oxen till utseendet illamående och sjuk; då sade köpmannen: tag åsnan och låt henne i stället draga plogen hela dagen! Drängen gjorde efter husbondens befallning, och när åsnan kom tillbaka mot aftonen, tackade oxen henne för hennes välgerning att hon befriat honom från arbetet denna dag; men åsnan gaf honom icke något svar, ty hon ångrade bittert sitt gifna råd. Följande dag kom plogdrängen tillbaka, tog åsnan och plöjde med henne ända till aftonen; och åsnan kom tillbaka med halsen halfflådd af oket samt ytterligt utmattad och kraftlös; men oxen såg på henne samt tackade och lofprisade henne. Åsnan utbrast: Jag lefde i lugn och ro; ingenting annat än min förvetenhet har gjort min olycka. Derefter sade hon till oxen: Vet, att jag är en, som vill gifva dig ett godt råd. Jag hörde vår husbonde säga: om icke oxen stiger upp, så skall du föra honom till slagtaren, att denne må slagta honom, och gör sedan en läderbordduk af hans hud. — Jag är derföre rädd för ditt lif och har velat varna dig; frid vare med dig! När oxen hörde