Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs

156

ögon. Han tog på sin turban och sina underkläder samt på pungen med de tusen guldstyckena och utropade: Allah är allvetande! Men mig förefaller det, som skulle en dröm föregyckla mig allt detta. Och han stod i sin ytterliga förvåning likasom fastnaglad vid golfvet. Nu yttrade Sitt el-Hosn till honom: hvarföre ser du dig omkring med sådan förvåning, och hvi är du så tankfull? Sådan var du icke i början af natten. — Och han log och frågade henne: huru många år har jag varit frånvarande från dig? — Allah bevare dig! — utropade hon. — Allahs namn öfverskygge dig! Du har ju icke varit längre än till det lilla rummet derute. Hvad kan väl hafva föregått i dina tankar. — När han hörde detta, log han och svarade: du har talat sanning; men, sedan jag gått ifrån dig, blef jag öfverraskad af sömnen, och jag drömde, att jag var kock i Damask och att jag vistats der tolf år; och jag tyckte, att en yngling af de förnämligas söner kom till mig, beledsagad af en eunuch, — och han berättade allt, som händt honom efter och i följd af ynglingens besök. Han förde nu handen öfver sin panna, kände ärret efter den kastade stenen och utropade: vid Allah, o min herrskarinna, det ser ut, som skulle det hafva varit verkligt, ty han kastade en sten mot min panna och slog ett hål deri; det ser sålunda ut, som skulle detta i verkligheten tilldragit sig, medan jag var vaken; men sannolikt föreföll denna dröm, medan vi sofvo bägge två. Det föreföll mig i drömmen, som hade jag blifvit förflyttad till Damask utan mössa, turban eller underbyxor, och som hade jag der antagit en kocks yrke. — Återigen förblef han en lång stund tyst och försänkt i tankar. Derpå tillade han: vid Allah, jag tyckte, att jag kokat ett mos af granatäplen, och att jag pepprat för litet derpå. Sannerligen måtte jag icke hafva varit sofvande och hafva sett allt detta under min sömn. — Jag besvär dig vid Allah, — sade Sitt el-Hosn, — att du berättar mig hvad du mera sett! Och han berättade alltsammans för henne och tillade: om jag icke vaknat, skulle de hafva korsfäst mig på ett kors af trä. — Af hvilken orsak? — frågade hon. — Han svarade: af den orsak, att jag pepprat mina granatäplen alltför litet. Och jag tyckte äfven, att de refvo ned min bod, slogo sönder alla mina kärl, lade mig uti en kista och hemtade en timmerman, som skulle sammansätta ett kors af trä, ty det var deras afsigt att korsfästa mig på detsamma. Lofvad vare derföre Gud, som lät allt detta vederfaras mig i sömnen och lät det icke hända mig, medan jag var vaken! — Sitt el-Hosn, som icke kunde afhålla sig ifrån att