rinna, jag flyr undan från det, som jag sett. Hur sannt säger icke skalden:
Hon är solen, hennes rum är i himlen; trösta derföre ditt hjerta med ett tålamod, som här blir af nöden;
Du kan nämligen icke stiga upp till henne, och hon icke sänka sig ned till dig.
När hon hört detta svar, smålog hon och sade till Abu-l-Hasan: hvad hetet denna unga man, och hvarifrån är han? Han svarade: han är en främling; hans namn är Ali, Bekkârs son, och han är son af Persernas konung; men främlingen bör man alltid hedra. Då sade hon till honom: när min slaf-flicka kommer till dig, för då honom till mig! Abu-l-Hasan svarade: vid mitt hufvud! Men hon stod upp och aflägsnade sig.
Men Ali, Bekkârs son, befann sig i ett sådant sinnestillstånd, att han icke visste, hvad han skulle tänka eller säga, och efter en stund kom slaf-flickan till Abu-l-Hasan och sade till honom: min fru kallar dig, tillika med din följeslagare. Då stod Abu-l-Hasan upp och tog med sig Ali, Bekkârs son, hvarefter de bägge begåfvo sig till Harun Er-Rashids palats, der hon förde in dem i ett enskildt rum och lät dem taga plats der; bordet stod dukadt framför dem, och de åto samt tvådde sina händer. Hon framsatte derpå vin åt dem, och de drucko, tilldess de blefvo glada, hvarefter hon bad dem stå upp. De gjorde så och följde med henne; men hon förde in dem i ett annat rum, hvars tak uppbars af fyra pelare; der funnos husgeråd af alla slag, runmets prydnader voro ytterligt dyrbara, allt såg ut, som skulle det varit ett bland paradisets palatser, och de blefvo förvånade öfver alla de sällsynta kostbarheter, som de sågo der. Under det de roade sig med betraktandet af dessa utomordentliga saker, si! då nalkades tio slafvinnor med stolt och behaglig gång, i skönhet liknande månar, bländande ögat och förvirrande inbildningskraften. Sköna som paradisets svartögda jungfrur uppställde de sig uti leder, och efter dem kommo ytterligare tio slafvinnor, som buro lutor och andra tonverktyg; de helsade de bägge gästerna, spelade på sina lutor och afsjöngo verser; nen hvar och en af dem var en frestelse för Guds tjenare. Efter dem kommo ytterligare tio slafvinnor, som liknade de förra; högbarmade och jemnlika i ålder, med svarta ögon och rodnande kinder med sammanvuxna ögonbryn och smägtande blickar, voro de en frestelse för Guds tjenare och en tjusning för den, sam skådade dem; de voro klädda i olika
