Den Tredje Kungliga Tiggarens Berättelse.
Hulda dame, min berättelse är icke lika med mina bägge följeslagares, utan ännu mer underbar; ödet och skickelsen hemsökte dem med olyckor, för hvilka de icke kunde taga sig till vara; men att jag måst raka mitt skägg och att jag förlorat mitt öga, detta har sin grund deri, att jag sjelf utmanat ödet och olyckan. Dermed förhöll det sig på följande sätt:
Jag var konung och son af en konung; när min fader dog, efterträdde jag honom på thronen samt styrde mina undersåter med rättvisa och mildhet. Sjöresor utgjorde mitt största nöje, och min hufvudstad var belägen vid stranden af ett vidsträckt haf, uppfyldt med befästa holmar och öar, hvilka jag för mitt nöjes skull önskade besöka. Jag utrustade derföre en flotta af tio skepp och försåg densamma med lifsmedel för en hel månad. I tjugo dagar gick resan lyckligt; men då blåste motvind opp emot oss; i gryningen upphörde likväl vinden, hafvet blef stilla, och vi anlände till en ö, der vi landade, tillredde några lifsmedel och spisade, hvarefter vi stadnade der under en tid af tvänne dagar. Sedan fortsatte vi resan, och efter ytterligare tjugo dagars förlopp befunno vi oss i obekanta farvatten, hvilka icke engång skeppets befälhafvare kände, hvarföre han skickade upp en utkik i masttoppen. Utkiken klättrade upp, och när han kommit ned igen, sade han till skepparen: på högra hand såg jag fiskar flyta på vattenytan; men midt uti hafvet varseblef jag någonting, som skymtade på afstånd och syntes stundom svart, stundom hvitt.
När skepparen hörde denna berättelse af utkiken, kastade han sin turban ned på däcket, slet sitt skägg och sade till dem, hvilka stodo omkring honom: hören och förnimmen, att vår sista stund är inne; döden skall träffa oss alla; ingen skall undkomma! Jag bad honom meddela oss närmare upplysning om det, som utkiken hade sett, och han svarade: o, min beherrskare, vet, att vi afvikit från vår kosa alltsedan begynnelsen af den motvind, som morgonen derpå efterföljdes af vindstilan, med anledning af hvilken vi stadnade på samma ställe i två dagar; från denna tid hafva vi under en och tjugo dagar varit ur rätta kosan, och nu hafva vi ingen vind, som kan rädda oss undan det öde, hvilket väntar oss efter denna dag. I morgon skola vi nämligen komma till ett berg af svart sten, kallad magnet, och mot detta berg drifver ström-
