skönaste grefvinna», sade torndyfveln, — »vid mitt goda svärd! dessa vanvettiga tal skulle inte våga att beröra edert öra!»
»För att ni, baron Fredrik, har råkat öfverlefva oss alla», tillade hjelten från Gadebusch, »behöfver ni väl icke beständigt förbittra för oss vår knappt tilltagna, lilla fritimma med dessa horribla fabler.»
»Fabler, herr kornett! Såå, ni kallar dem fabler?»
»Ja, på min ära! Det finns inte en förnuftig menniska i hela salen som tror derpå. De existera blott i er egen inbillning, ty ni, min kära baron, lefver, som hvar och en vet, mera i fiktionernas och illusionernas verld, än i verklighetens.»
»Mycket bra, mr le cornet. Vi vilja straxt göra några medgifvanden och begynna med vissa bedrifter vid Gadebusch, hvilka ibland något för högröstadt störa oss i vår knappt tillmätta fritimma.»
»Ha», utfor kornetten, »detta hån skall jag sända er tillbaka på spetsen af min värja, vid första lägliga tillfälle! .. Klockan tre på altanen i morgon natt! .. convenu, herr baron ?»
»Fullkomligt. Vid Apollo och hans systrar, så visst som det tillåtes oss ramfrihet, skall jag bevisa er att jag tillhör verkligheten. Det är i alla fall eget, att det skall bero på två pars grundliga kärlek, om baron Kristian och jag äro berättigade att skjuta hvarandra en kula genom lifvet.»
»Jag har sagt värja, om ni tillåter.»
»Åh, det är sannt, herr kornetten tycker inte om kulor.»
»Ach was», sade marskalkinnan med sin perlstämma, »icke kula, icke värja! Ni, baron Fredrik, bör gifva efter; ty vraiment, vous avez tort! Min neveu har er inte förnärme. Han mena blott, som vi andra, att ni något litet öfverdrifva, att ni dissa blutige uppträden mit scene ur våra chefs-d’oeuvre tragiques fervexlet. Jag har således sett ett drama i tio akter som heter Ritterens Rache, eller den blutige handske,
