48
Vännerna.
Med Fœbi båge, med den alltid spända,
Stod jag bland vänner, ungdomsglad och trygg;
Men nu, farväl! du ungdomsverld, nu vända
Mig vännerna sin rygg.
Hvad bröt jag dock? Att några pilar sprungo
Med lek för strängen, genom bågens rör,
Att äfven stundom edra bröst de stungo,
Ej rådde jag derför.
J klagen, J! jag klagar ock: förgiftad
Var ingen pil förr’n edra bröst den hann;
Nu ligger mellan oss en verld, dock griftad,
Der förr jag glädje fann.
Mitt spann allena nu jag framåt jagar,
Med lösa tömmar, fjell från fjell det går;
Men af de flydda, friska barndomsdagar,
Mig återstår — en tår.
Dock, tårar? nej! mot lika gånge lika,
En tår klär tärnan och dess rosenkind;
Men må mig lifvet, må mig döden svika, —
Blås friskt du nordanvind! —
