Sida:Uplands nation 1800-1914.djvu/207

Den här sidan har korrekturlästs
193

eller Norrlands, och så afåts gåssupén hemma. I bägge dessa fall förekom den roliga gåsmarschen genom staden, med flit gjord så omständlig och krokig som möjligt. Det var en underlig syn att skåda denna långa rad af studenter med rockarna utåtvända, vägledda af en i gatornas mörker fladdrande lykta, än försvinna, än dyka upp igen. För att återvända till spexet så förtjänar det omnämnas, att biljettpriset numera höjts, 1893 till kr. 1,25, 1900 till 1,50. Repertoiren är icke synnerligen rik. Med förkärlek gå gamla saker igen såsom »Klosterrofvet», »Aeneas och Dido», »Äfventyr på en studentkammare», »Tosingar» och andra.

Men äfven åtskilligt nytt kommer upp. År 1889 ges »Undan för undan», fars i en akt, 1890 »De båda döfva», en komedi af Moineaux, 1892 »Rum för resande» och »Tre förälskade poliskonstaplar».

Ju längre fram vi komma i tiden, desto mer skönjbart blir sträfvandet efter antikiserande spex. 1893 ges »Horatius och Lydia eller Romerska dagar och nätter», fragment ur konstnärslifvet i två öppningar, 1894 »Den Sokratiska skolan», filosofiskt drama i tre akter, 1899 »Gästabudet hos Mæcenas eller Lydias kärleksaffärer». Förkärleken för detta slags spex låter sig förklaras ur många grunder. Den säkerligen icke minsta var den lätta kostymeringen, som så osökt framhäfde naturliga företräden. Aldrig fick skönheten ett skälmskare behag, än när den axlade den romerska togan, och aldrig firade det djärft vågade och ekivoka mer lössluppna orgier än här. För spexet existerar i motsats till annan drama­tik intet noli me tangere. Det spränger djärft öfver gränsen och rusar åstad i vildaste lopp som en oförvägen våghalsig ryttare med lockarna fladdrande i vinden och med ögon, som stråla af lyckan att bara lefva och vara till.

13