Sida:Uppslagsbok för alla 1910.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs
99 [AST–ATH]100
Astyages–Athen

Hst. Oviedo. Fl.: Navia. 1230 kastiliskt.

Asty'ages, sista kon. i Medien 593/59 f. K., störtad af Kyros.

Asunciōn, hst. i Paraguay, vid Paraguay, 60,259 inv.

asyl, gr., fristad, tillflyktsort (ford. kyrkor o. d.) för förbrytare. Lämnas nu af vissa stater, t. ex. Schweiz. — Äfven försörjn.-anstalt, is. för obotligt sinnessjuka.

asymptōt, gr., mat., rät linje, s. en kurva ständigt närmar sig utan att skära den. Hyperbeln har 2 a.

asyn'deton, gr., sats, hvari bindeorden äro utelämnade.

a. t. a., förk. för: att taga afsked.

Atacāma, öken i Chile o. Bolivia.

Ataīr, dubbelstjärna af 1:a storl. i Örnen.

atakamīt, grönt kopparhalt. mineral i Peru, Chile.

Atalan'te, gr. myt., 1) dotter af Iasios, jägarinna. — 2) dotter af Skoineus, snabblöperska, dock besegrad af Hippomenes, s. sedan jämte A. af Afrodite förvandlades till lejon.

Atālia, drottn. af Juda, kon. Ahabs dot., g. m. Joram af Juda, mördade alla medlem. af kungahuset utom Joas o. bemäktigade s. tronen, 837 f. K. störtad o. dödad.

atanasīa, gr., odödlighet.

Ataulf, västg. kon., Alariks svåger o. efterföljare 410, eröfr. delvis Gallien 412, mörd. Barcelona 415.

atavism', lat., ärftligh. af vissa egendomligh. hos efterkommande, is. sådan ärftligh., s. uppträder först i senare generationer.

At'bara, bifl. till Nilen t. h.

Āte, gr. myt., gudinna, urspr. föranledande brott; senare ansedd som straffande öde.

ate|ism', gr., gudsförnekelse. -ist, gudsförnekare.

ateljē, konstnärs, fotografs arbetsrum.

Atella, se Aversa.

atellāner (oskiska spel), lustspel i forn. Rom. Karaktärsmask.: Maccus och Bucco.

a tem'po, tonk., återgång efter en taktförändr. till den i början angifna takten.

Atenaios (-aj'-), gr. retor o. grammat., 200 e. K., Alexandria o. Rom. Skr. Deipnosofistai, skildr. af gr. seder.

Atenāis, gr. kejsarinna o. förf. fr. Athen, döpt s. Eudoxia o. gift m. kejs. Theodosius II, död i landsflykt 460.

Atēne, Pallas A., Minerva, gr. o. rom. myt., född ur Zeus’ hufvud, vishetens, vetensk:s, krigets gudinna.

atenēum (atenaion), Atenes tempel, sedan namn på bildningsanstalt. Berömdt a. i Rom, stift. 135 e. K.

atenienn', fr., ett slags hylla m. afsatser för uppställn. af småsaker.

atermān, gr., fys., ej gmsläppande värme.

aterōm, gr., läk., säcksvulst.

Ath-, se At-.

athanasianska sym'bolum, l. Quicunque, innehåll. läran om treenigheten o. Guds människoblifvande.

Athanāsius, gr. kyrkofader, f. 300, d. 373 s. bisk. i Alexandria, genomdr. den läran (mot Arius), att Ordet, Guds son, är lika evigt o. af sma väsen som fadern.

Athapas'ka, fl. i brit. N.-Amer., 1,000 km. l., upprinner å Klippbergen, utf. i A.-sjön, 12,500 kv.km.

Athen (gr. Atenai, ny-gr. Athine), hst. i Grekl. i gamla landsk. Attike. 167,500 inv. Univ., observat., hospit., akadem., kungl. slott, gymn., muséer, bibl., seminar. Vin, korinter, siden, oliver, fikon, ull, honung, vax. Ruin af Akropolis. Hamn Peiraieus. Grundläggare af A.: Kekrops, som anlade borgen Kekropia; 1068 f. K. egna kgr. Senare republ. 594 f. K. lagstiftn. af Solon., perserkrig, strid m. Sparta, 338 f. K. makedon., 146 f. K. romerskt. 1460 e. K. turk., 1822 grek. uppror, 30 oafhäng., 35 hst. i Grekld.