att begåvas med förgyllda pepparkakor i detta livet och beledsagas av änglar då de, med psalmer eller böner på sina barnsliga läppar, lämnade detta jordiska. Därför blev det ingenting av dessa försök, utan Hanna satte korken i sitt bläckhorn och sade under ett anfall av mycket hälsosam ödmjukhet:
— Jag kan ingenting; därför skall jag vänta tills jag lärt mig något, innan jag härnäst gör ett försök, och under tiden skall jag »sopa gatan», om jag ej kan göra någonting bättre — det är ju åtminstone hederligt. Detta beslut var ett nytt bevis på att motgångar vanligen göra mera gott än ont.
Medan dessa inre förändringar föregingo hade Hannas yttre liv varit lika verksamt och enformigt som vanligt; och om hon ibland såg allvarsam eller litet ledsen ut, var det ingen, som märkte det, utom professor Bhaer. Han observerade henne så lugnt, att hon aldrig visste, att han gav akt på henne för att se, om hon tagit åt sig och dragit fördel av hans klander; men hon bestod provet, och han var nöjd, — fastän de ej hade utbytt ett enda ord om saken, visste han, att hon hade upphört att skriva. Han gissade sig därtill, icke blott utav den omständigheten, att hennes högra pekfinger icke längre var bläckigt, utan emedan hon nu tillbragte kvällarna därnere och icke mera träffades på tidningskontoren. Hon studerade nu med ett outtröttligt tålamod, som övertygade honom, att hon var fast besluten att sysselsätta sitt sinne med någonting som var nyttigt om än icke så roligt.
Han var henne nyttig på många sätt och bevisade sig vara en sann vän, och Hanna var lycklig; ty medan hennes penna fick vila, lärde hon mycket mera än blott tyska och lade grunden till sitt eget livs roman.
Det var en lång och behaglig vinter, ty hon lämnade icke mrs Kirke förrän i juni. Alla tycktes ledsna, då den tiden kom; barnen voro otröstliga, och mr Bhaers hår stod mera i vädret än någonsin, ty han strök alltid upp det i vild oordning, då hans sinne blev oroat.
— Ni reser hem! Ack, ni är lycklig ni, som har ett
