I långa strimmor flöt den röda saften
på hans gitarr och handen och bonjourn.
Berusad själv, förstörd, i plötslig vrede
grep jag gitarren raskt och slog den ned,
på gummans huvud, som i knutet kläde
försmädligt log från bordet vid min sked.
Då stack mitt genom gitarren, med det splittrade instrumentet om halsen, ett huvud, som ej längre var värdshusänkans utan Den Heliga Gamlas. »Du tror dig hålla den fördomsfria Nya Människan hov,» skrattade hon. »Men där flaskan är munskänk, är jag värdinna.»
Jag bjöd god natt. Jag tog ett ljus. Jag följde
en becksvart korridor, där tu och tu
på varje tröskel skorna blivit satta.
Min stake föll och sprang på golvets matta
med larm och väsen som en djupt förskräckt
och upprörd liten herrejesusfru,
som mött i mörkret ett förstört subjekt.
Och jag förstod: vårt liv är allt, men släktet
ett gammalt gråskägg, och när gubbar rumla,
det är som elden lös i rådstuhäktet,
då alla kedjelagda skälmar tumla
på öppet torg och vifta med sin fjättra.
Och dessa levnadsglädjens rop, som klättra,
som över franska manteln gyllne bin,
på skaldens digra ark? Förgyllda svin!
