Sida:Vallmoknoppar, plockade på Steppen, af Beppo.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs
117

Långt bort från den ängsliga, murade härden,
Som gerna för min skull må spricka af harm.

Ej längre jag trifs att i spiselvrån sitta
Med dörren på glänt — och i vindögat titta
På verldenes gång, som en fogel i bur;
Min själskraft förlamas — och hjertblodet bleknar
Och märgen förtorkar — och jernviljan veknar,
Af tvinsot förtäres min fria natur.
 
Nej! ut att i ödenas vexlande skiften
Gå öppet och framåt sin bana till griften
Och ej någon fotsbredd ens vika derur;
Mig lyster ej krypa för makten, ej tigga
Om ära, ej smickra de stora, ej ligga,
Som kattor vid nådenes dörrar på lur.
 
Mitt sinne jag vill i den fräsande bölja,
Likt svanen de glänsande vingarna skölja
Och flyga i kapp med det brusande haf;
Bekymren och sorgerna önskar jag skingra,
Jag vill ej, som masken, i stoftet mig slingra
Och kräla i jorden — och lefva som slaf.

När vårsolens flamma sig nästa gång tänder
Och vågorna skumma mot isfria stränder,
Som Aron jag fattar min grönskande staf,
Tar afsked af hemmet, och glömmer förlusten
Af flickan, jag lemnat — och ilar till kusten
Och lossar min drake och seglar utaf.
 
Det qvalmiga lugnet ej mer mig behagar:
Det slappar mitt mod och min styrka försvagar