Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs
(124)

Och ofta gamla barn, som männer heta,
Vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
De vilja äta, vilja hafva fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
Om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
Och springa kring och uppå refven röra.
De rifva sig i hufvudet och klaga:
Se på hvarann’ och, hvad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
Och fjellat oss och hufvudet aftagit,
En underlig pastej de af oss göra,
Som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu af oss sig ätit mätta,
Så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Der till en krans vi oss tillsammanleta;
Men hur vi kommit dit, blott få det veta.

Och stundom underliga tal vi föra
Och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
Och stjäla bort, hvad der kan grannast vara.
Och stjernor på den blåa himlamarken
Bortplocka, liksom liljor uti parken,
Och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
Och matlukt kommer ifrån himlaköken,
Ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
Står brud. Vi träda in i högtidssalen
I samma ögonblick man öppnar balen.