detta och alla sina öfriga handskrifter. Till en Samling af de redan tryckta Dikterna — den enda egendom hvarmed hans obetydliga skulder kunde betalas — gaf han deremot sitt bifall, talte äfven om att sjelf genomgå dem och syntes böjd att utdömma den polemiska delen deraf. Ännu de sista dagarne af sin lefnad gjorde han några ändringar och uteslutningar, hvilka blifvit samvetsgrannt iakttagna; men att på egen hand eller med någon annans biträde fullborda en granskning som författaren knappt hann börja, dertill har Utgifvaren, med skäl, ej ansett sig berättigad. Vitalis skrifter framträda derföre i det hela sådane de af allmänheten redan kändes, med oförminskade både fullkomligheter och fel; och i denna gestalt säkert lärorikast för bedömmandet af författaren.
Sedan hans mor dog, år 1823, hade han kännt sig allt mer ensam i lifvet. Han var detta modershjerta — det enda, som för honom klappade på jorden — med den ömmaste, gränslösaste kärlek tillgifven, delte med den gamla modren sina små tillgångar och försummade aldrig att, så länge hon lefde, göra, oftast till fots, sina vallfarter till Södermanland för att besöka henne.
Med brutna krafter uppgaf han äfven slutligen hoppet om auctorlig ära; och kanske var detta det fullkomligaste i den Försakelse, som han himmelskt besungit. I flera af hans dikter råder en verklig längtan till grafven, ett begär att skiljas hädan, att lefva oförgängeligt den frommes lif och vistas med den bästa Vännen; och hans tålamod under plågorna, hans lugn och förtröstan i döden öfverensstämde med dessa tänkesätt. Thomas a Kempis om Christi efterföljd var hans sista, mest älskade läsning. —
- Stockholm d. 1 Dec. 1828.
