Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs
(227)

Addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
Att söka kransar uti lagerskogen.
Men hvad skall den med krans, som ej har hufvud
Att sätta honom på? De tåligt drogo
Det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
Betydde det dock äfven andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
Han på sin karfstock skref hvart ökdagsverke,
Som de, i sin anletes svett, på Pinden,
Hos den ogena Fru Minerva utgjort.

Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste af det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
I Tyskland nemligen. Fast stapplande,
Han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arfsynd i vår slägt
Att råka i disharmoni och grubbel,
Ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
Ref sönder sina byxor, föll hans tanke
På gåtan af tillvarelsen, och fann den
Helt outgrundlig. Svart blef för hans ögon.
Hvarföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
Ej någon, att han derpå svara kunde.
Då greps hans själ af en oändlig längtan,
Att kasta sig uti det mörka djupet,
Och göra en visit hos Lethes Necke,