Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs
(73)


Barndomsminnen.

Lät upp din port, du minnets underverld!
Jag flyr till dig uti en salig smärta.
Lät upp din port, om än jag är det värd,
Att hvila må hos dig mitt trötta hjerta.
Jag minnas vill, hur jag en Engel var;
Hur syskonenglar mig bland blommor smekte:
Båd’ vår och vinter glädje åt mig bar:
All verlden, som ett barn, omkring mig lekte.

Der flög min flicka som en vestanvind,
Som hvilat nyss i famnen på en blomma.
Då lade jag mot gräset ned min kind
Och låtsade ej höra henne komma:
Då sitter hon inunder lummigt trä,
Med morgonrodnan uppå sina kinder!
Hon ordnar vårens håfvor på sitt knä
Och, lekande, mig till en krans dem binder.

Men när hon kransen på min hjessa satt,
Ej tid till sömn jag längre vara tyckte.
Den sköna flyktingen jag snart tog fatt
Och genom list en kyss från henne ryckte;
Då svagt mot hennes ogunst hjelpte mig
Min nyss i sömnen vunna sköna krona;
Men första kyssen lät dock slutligt sig
Utaf de efterföljande försona.