penningar, som falla i armbössorna vid licentkontoren i Sverige, Finland, Ingermanland och Livland.[1] Detta bifölls kort derefter af drottningen.[2] Men dessa armbössepenningar voro frivilliga och således ganska oberäkneliga. Drottningen förordnade derför året derpå, att två öre för hvar hundrade dalers värde af ut- och ingående gods skulle erläggas i armbössorna, och efter hand som de föllo, inlevereras till amiralitetet af tullkontoren i Sverige, Finland, Ingermanland, Livland, Pommern och Mecklenburg. Härifrån undantogs dock det, som föll vid tullkontoren i Stockholm och Dalarö, hvilket fortfarande som dittills, skulle lemnas till underhåll af Danviks hospital.[3]
Denna tydliga föreskrift oaktadt underläto tullkontoren
att inskicka några medel. Amiralitetskollegium klagade hos
k. m:t år 1661, att armbössan njutit föga eller intet af dessa
medel.[4] Samma klagan fördes åren 1666 och 1669 hos
generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhjelm.[5] Allt utan verkan.
Men äfven hos amiralitetskollegium kunde tålamodet slutligen
tryta. I maj 1669 gaf kollegiet generalguvernementsfiskalen
i Riga Erik Beckman fullmagt att indrifva
armbössepenningarne, som allt från år 1647 bort tillkomma amiralitetet.[6]
Inom årets slut hade Beckman lyckats indrifva 2,800 daler.[7] I
februari 1676 skref kollegiet till kammarkollegium och
begärde att följande armbössans fordringar för innestående
procenter vid stora sjötullen måtte indrifvas:
hos aflidne Vilhelm Drakenhjelms sterbhus för åren 1663—1670 dal. 18,600
hos generaltullförvaltaren Joel Gripenstjerna för åren 1671—1675 dal. 6,414
hos tullnären Jöns Nilsson i Stockholm för åren 1670—1673 dal. 6,380[8]
Men beloppen förblefvo obetalda. Följden blef dock, att tullbetjente förbjödos att taga annan befattning med armbössepenningarne, än att omedelbart insätta dem i banken till amiralitetets disposition.[9]
Lästpenningarne tillkommo år 1680. De utgjorde ett öre s. m. för hvar läst och skulle erläggas af alla in- och
