Stockholmstyper förr och nu/I hemmet
I hemmet.
”Mamma, hvar är pappa?”
”I banken eller i civiln eller på någon sammankomst. Det vet du väl, Karl lilla!”
”Jag har inte sett honom på grufligt länge. Jag mins inte hur han ser ut.”
”Så du pratar. Pappa är sig alldeles lik och har ofantligt mycket att göra. I dag kommer han inte hem till middag.”
”Och inte var han hemma i går och inte i förrgår. Åh, det kommer jag nog i håg. Vet du, mamma lilla, syster har visst aldrig sett pappa.”
”Jo då, många, många gånger, kära du.”
”Det kan jag aldrig tro, för pappa har visst aldrig varit hemma se’n vi fick lillan.”
”Se så, gå nu och lek, gossen min, så kan det hända, att du får träffa pappa i afton.”
Men det hände naturligtvis icke. Lille Karl hade sofvit i många timmar, då frun hörde att hennes man kom hem.
”Lille Karl har nog rätt”, suckade hon för sig själf.
Morgonen därpå var kunglig sektern uppe i god tid. Han stod alltid tidigt upp, om han också kommit aldrig så sent hem, och satte sig genast till skrifbordet.
Ingen fick störa honom.
”Gösta lilla, vill du komma ut och dricka té nu?” frågade frun och knackade på sin mans dörr.
”Låt Kristin bära in det. Jag har inte tid att komma ut till dig.”
Det var det vanliga svaret. Strax därefter var kunglig sektern färdig att begifva sig bort.
”Kära Gösta, går du redan? Vill du inte titta in till barnen först? Karl längtar så mycket efter dig ... Kanske han får komma in till dig? Han är strax färdig.”
”Nej, Klara lilla. I dag har jag rakt af inte tid. Du vet, hur kär jag är i barnen, men min dyrbara tid få de små tjufungarne inte stjäla från mig.”
”Men, kära Gösta ...”
”Se så, Klara lilla, adjö med dig! Hälsa barnen! Jag skall tala med kamrer Palm innan jag går upp i banken ... Hör du, det var sant, i dag kommer jag inte hem till middag.”
”Inte i dag häller!” sade hustrun och såg ledsen ut.
”Nej du, jag skall äta på Rydberg med ett par bekanta. Det är fråga om ett nytt bolag. Se här har du biljetter till föreläsningen på vetenskapsakademien. Jag hinner inte gå dit ... Adjö, adjö!”
⁎
Kunglig sektern var naturligtvis ledamot i en bankstyrelse. Icke förstod han sig mycket på bankaffärer, men det behöfs ej för att sitta i styrelsen, sade verkställande direktören. Ända till dess han gift sig, hade han icke haft annat att göra med banker än att få sina växlar belånade och omsatta. Men så gifte han sig till pengar och köpte en mängd aktier i en bank.
Såsom stor aktieegare och känd tjänsteman samt glad umgängesvän sattes han in i styrelsen. Där var han mycket omtyckt, emedan han aldrig bråkade eller sökte att visa sig öfverlägsen.
I banken satt han ett par timmar hvar förmiddag. Därifrån begaf han sig upp i civiln och tjänstgjorde med nit och skicklighet. Men vid tretiden hade han alltid möte med en eller annan affärsman, ty han låg i vidlyftiga affärer.
Han var icke en kunglig sekter af gamla skolan, en som gick och drog sig, satt och pratade eller bara läste Posttidningen på ämbetsrummet och sedan gjorde ingenting på hela eftermiddagen annat än dansade, spelade kort eller drack punsch.
Nej, han var en verksam man. Han kunde nog ha varit framstående börsman, om han icke valt ämbetsmannavägen och nu hade hopp om att kanske snart befordras till kansliråd, så vida han förut icke gjorts till expeditionschef och därefter — hvem kan veta? — anmodats att inträda i konseljen.
Han var alltid med om att grunda bolag, och alltid valdes han naturligtvis in i styrelsen. I några var han ordförande. Så köpte han tomter och var ensam egare, sades det, till stora sträckor utanför Skanstull, där det skulle byggas en villastad.
Men det var icke blott de materiela intressena som upptogo kunglig sekterns tid. Han egnade sig äfven åt de intellektuela, åt literatur, konst och sådant där.
En gång hade han skrifvit en uppsats i en tidning och var således själfskrifven ledamot af publicistklubben. Geografiska sällskapet hade han tillhört i många år. I Idun har han ännu icke lyckats få inträde, men ännu är alt hopp icke förbi. Han var en af de styrande i ett halft tjog ordenssällskap, verksam i djurskyddsföreningen och i Sveriges allmänna konstförening samt i föreningen för grafisk konst, en af dem som uppmuntrade Blanchs konstsalong, men aldrig försummade någon af konstakademiens talrika utställningar. Han hade till och med bestält en tafla af en elev vid akademien och räknades bland mecenaterna. Att han icke kunde undgå hedersledamotskapet i akademien antogs allmänt.
Musikalisk var han också, men hade ty värr aldrig tid att höra på sin hustru, då hon satte sig till pianot och behandlade det nästan konstnärligt. Han köpte biljetter till alla konserter men hade olyckligtvis icke tid att följa sin hustru dit. Alltid kom en sammankomst emellan. Likadant var förhållandet med operan och öfriga teatrar.
⁎
Då och då gaf kunglig sektern en fin middag, och fruns glädje kände inga gränser, ty då måste han stanna hemma.
”Ack, så roligt, lilla mamma!” utropade Karl. ”Här ska komma främmande. Då får jag nog sitta bredvid pappa vid bordet.”
”Käre min gosse, du får inte ens vara med vid bordet”, upplyste modern. ”Små gossar måste vackert hålla sig i barnkammaren, då det är främmande.”
Lille Karl gret bittert. Han hade så mycket glädt sig åt att träffa pappa.
En dag kom lille Karl rusande in till sin mor och skrek:
”Mamma, mamma, så roligt! Pappa är hemkommen!”
”Hvad säger du?” frågade frun öfverraskad.
Lille Karl hade redan rusat ut igen för att träffa fadren, men så kom han jämrande tillbaka:
”Åh, mamma, så tråkigt! Pappa var bara hemma efter portnyckeln.”
En dag spärrade frun vägen för sin man, då han på morgonen skulle ila bort.
”Min Gösta, vi måste tänka på Karls skolgång.”
”Hvad säger du! Är pojken så gammal? Herre gud, hvad tiden går! Ja, du får väl ta honom med dig och ge dig af till någon lämplig skola. Inte har jag tid att tänka på det.”
Karl sattes i en förberedande elementarskola. Ett par år därefter var han färdig att börja i det offentliga läroverket. Det öfverraskade fadren som tyckte det vara alldeles nyligen pojken börjat få sin undervisning.
”Då får jag väl lof att anmäla honom i läroverket”, yttrade han. ”Visst har jag brådt om, men det kan ej hjälpas för en gång.”
Han gjorde naturligtvis en uppoffring.
Familjefadren hade redan i många år varit kansliråd, då kanslirådinnan sade:
”Kära Gösta, har du tänkt på att Karl skall till Upsala nu?”
”Hvad säger du! Är pojken så gammal? Grufligt hvad tiden går!”
”Och Ellen är snart giftasvuxen”, fortfor kanslirådinnan.
”Är det möjligt? ... Ja, hvad är att göra åt den saken? Du får väl föra henne ut i världen och skaffa henne en man. Jag har inte tid, det kan du väl förstå.”
——♦——