←  MUSIKLIVET UTOM HUVUDSTADEN
Svensk musikhistoria
av Tobias Norlind

KYRKO- OCH SKOLMUSIKEN
TEATER OCH HOVKAPELL UNDER GUSTAVIANSKA TIDEN  →


[ 155 ]

11. Kyrko- och skolmusiken.

Kyrkomusiken hade under denna tid mindre anmärkningsvärda punkter att uppvisa. I 1734 års Förslag till ny kyrkoordning erinras om, att “vid nattvardens begående bör innehållas med annan musik, och allenast sjungas psalmer under orgelspel“. Likaså påminnes om, att sången borde ske på modersmålet. Dessutom förbjöds musik på stora allmänna bönedagar. Koralpsalmboken utgjorde normen för hela kyrkosången, och man avvek endast sällan från denna. Den högre kyrkomusiken började allt mera uppgå i den allmänna konstnärliga musikodlingen. Örganisterna voro konstnärer, vilka tävlade med de övriga instrumentisterna i skicklighet på sitt instrument. Orglar blevo på landet allt vanligare. Församlingssången utvecklade sig i samma mån som musiken populariserades.

Koralpsalmbokens melodier blevo under denna tid om ej melodiskt förändrade så i rytmiskt avseende betydligt moderniserade. Konstmusiken inverkade även starkt på det musikaliska föredraget, i det den ursprungliga melodien försågs med fioriturer, drillar, mordenter m. m., vilka likt rankverk omslöto melodien. Man utgav koralböcker innehållande koralernas “diskantstämmor med sina dekorationer“. Dessa “de[ 156 ]korationer“ kunde redan på 1720-talet spåras i en del koralbokshandskrifter, men talrikast blevo de på 1740-talet, då några koralbearbetningar spredos, vari alla fioriturerna noggrant blevo utskrivna. En av de viktigaste av dessa koralbearbetningar är Zellbell d. ä:s koralbok. Melodierna taga sig ut som små prydliga sällskapsvisor i sin moderna rococodräkt. Till Zellbells förtjänst kan likväl sägas, att han i rytmiskt hänseende givit koralerna mera liv, att han återfört dem till mera naturlig accentuering. Av koralboken finnas 3 exemplar i behåll: två i kgl. bibl., det ena från 1749, ett i Mus. Akad:s bibl. dat. d. 7 aug. 1754. Jämte denna koralbok hava vi att minnas en revision av Christian Gustaf Roman, dir. mus. i Västerås: “Den svenska psalmboken, inrättad till sång- och orgelverk, anno 1744, till någon del förbättrad". Ett handskrivet exemplar med tryckt titel finnes i behåll i Mus, akad:s bibl. Romans revision går i samma riktning som Zellbells. Han är blott något djärvare i sina förbättringar. Flere andra organister arbetade på upphjälpande av koralboken. Av sådana hava vi redan lärt känna David Kellners och H. F. Johnsens.

Angående orgeln och dess användning vid kyrkosången skrevos många arbeten under denna tid. Bland dessa må nämnas: en avhandling av Johan M. Miklin 1762 överlämnad till Kgl. Vet. Akad.: “Huru orgverk böra besiktigas och undersökas, innan de approberas“; ett arbete av dir. mus. i Kalmar H. Björkman “Om organisters tillsättande och orgverks rätta bruk till ernående av likhet i kyrkosången“; av kyrkoherden Lars Schult i Nosaby (Kristianst. län) “Undervisning för organister att rätt förstå, känna, pröva, spela och vårda en god orgel, sammandraget ur nyaste [ 157 ]auctorer och av egen erfarenhet prövad“; av dir. mus. i Skara J. Ewerhardt en avhandling “De structura organica.“

Titelblad å Hülpers bok
Titelblad å Hülpers bok

Titelblad å Hülpers bok.

Den bästa boken om de svenska orgelverken är likväl Abrah. Abrahamsson Hülphers’ "Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter jemte Kort Beskrifning öfver Orgverken i Sverige”, Västerås 1773. Hülphers hade 1763 vänt sig till samtliga biskopar och konsistorier i riket för att genom dem från de församlingar, där orglar funnos, erhålla meddelanden om verkens ålder, stämantal och byggmästare. Från en del församlingar erhöll han strax önskade underrättelser, från de övriga först, sedan han d. 30 april 1769 utsänt tryckta promemorier till stiftens prästerskap. Alla dessa uppgifter samlade han sedan i ovannämnda bok. Men ej nog härmed, han försåg även boken med en historisk inledning dels behandlande allmänna musikhistorien, dels svenska musikens utveckling. Vid utarbetandet av denna del bistods han särskilt av H. Ph. Johnsen och Johan Miklin. Uppgifterna om frihetstidens musikliv äro de förnämsta vi tills dato äga. Till orgelverkens beskrivning fogade han även biografiska anteckningar om svenska orgelbyggare.

[ 158 ]För att få sina uppgifter så goda som möjligt förde Hülphers en vidlyftig brevväxling med musiker och musikintresserade i riket. De meddelanden han erhöll röra ej endast orglar utan även musikförhållandena i allmänhet, musikbibliotek, levnadsteckningar över musiker m. m. Alla dessa brev och insända meddelanden förvaras ännu i Västerås’ läroverksbibliotek och kunna tjäna till hjälp för den svenska musikhistoriska forskningen under frihetstiden. De skänka oss också en vacker bild av samma tidsålders forskariver och historiska intresse.

För att giva en föreställning om orgelns utbredning i Sverige meddela vi här Hülphers’ sammanställning av antalet orglar i de olika stiften. Sammanlagda antalet verk i svenska och finska kyrkor var 495. Stockholms stad hade ensamt 17, de övriga städerna tillsammans 81, landskyrkorna 397, eller fördelade på stiften:

 Uppsala 74 Lund 35
 Linköping 113 Borgå inga
 Skara 12 Göteborg 16
 Strängnäs 34 Kalmar  14
 Västerås  34 Karlstad 4
 Växiö 38 Härnösand 14
 Åbo  9  Gottland inga.

Av orgelbyggare nämner Hülphers särskilt med beröm: från äldre tiden Johan Niklas Cahmans elever Olof Hed- lund och Daniel Stråhle. Olof Hedlund verkade i Stockholm, erhöll Kgl. resolution till orgelbyggeri 1741; † 1748. Utförde bland annat orglar för Jakobs kyrka i Stockholm 1746, Sigtuna, Ulricehamn. Daniel Stråhle, f. i Norrberke 1700, erhöll sin mekaniska kunskap under Polhem, fick 1741 kgl. sesolution och 1742 kommers.-koll:i privilegium att vara orgelbyggare; † 1746; uppsatte verk i Söderhamn, [ 159 ] Torshälla och Avestad m. fl. ställen. Stråhle var den förste, som införde stämman Vox virginea. Av orgelbyggare från senare tiden må nämnas: Johan Wistenius, f. 1700 i Wist i Österg., reste utomlands 1726, återkom 1738 och erhöll tillika med Hedlund och Stråhle 1741 kgl. resolution att vara orgelbyggare, samt bosatte sig i Linköping. Han har byggt inemot 100 orglar, i Västervik 1744, i Eksjö 1759, i Vadstena 1759; levde ännu på 1770-talet; ägde på sin tid anseende som en av de mest skickliga orgelbyggarna. — Jonas Gren f. 1715 vid Stjernsund, studerade hos Daniel Stråhle 1733, erhöll privilegium 1748; † i mars 1765. — Peter Stråhle, f. 1720 på Matsbo i Norrberke, elev av sin farbroder Daniel Stråhle från 1735; ingick bolag med Jonas Gren 1748; † i febr. 1765. Gren och Stråhle byggde tillsammans flera orglar; inom Stockholm: i Katarina, Klara, Slotts- och Franska reform. kyrkan, Kungsholms och Ladugårdslands kyrkor, dessutom i Västerås, Hedemora, Sala, Piteå och Torneå samt flera verk på landet. Båda erhöllo 1752 för sin skicklighet direktörs fullmakt. Gren var isynnerhet god teoretiker, Stråhle däremot mer praktiker. Deras gemensamma verkstad stod högt i anseende på sin tid. Efter deras död erhöll Carl Wåhlström deras privilegium och verkstad år 1765. Carl Wåhlström var född 1736 i Östra Löfsta och elev av Gren och Stråhle 1750. Han byggde orglar i Helsingfors, förbättrade Klara och Katarina orglar i Stockholm samt uppsatte flera orglar på landet.

Skolmusiken visade under denna tid de första spåren av förslappning, ehuru ej nekas kan, att enskilda större gymnasier fortfarande med kraft arbetade för musikens förkovran. Redan 1719 hördes de första klagomålen mot för lång övningstid i musik. Lunds jur. och fil. fak. gav i ett utlåtande av d. [ 160 ]21 juli 1719 tillkänna: “I anseende därtill att i klasserna dagligen sjunges vid bönestunderna, vore det för mycket att tillägga var dag en timme till koralen, utan synes nog vara, att gossarne öva sig däruti allenast om onsdags- och lördagsmiddagar.“ I 1724 års skolordning anmärktes vidare, att någon särskild kantor för sången vid trivialskolor ej vore behövlig, utan “den kollega, som till sjungande är bekvämligast“ kunde övertaga direktionen över sången. Vid gymnasierna skedde såtillvida en inskränkning i musikundervisningen, att för fjärde klassen onsdags- och lördagstimmen blev använd till undervisning i matematik. I musica figurativa borde övas “endast de, som därtill böjliga äro, vilket kan ske om onsdagar och lördagar kl. 3—4, då ock kantor, som vunnit konsten att traktera andra musikaliska instrumenter, kunde även betjäna dem, som villiga voro att lära något, isynnerhet när vokalisterna funnos till antalet få“. I Malmö och Lund önskade man annan tid för sångundervisningen. Stockholms konsistorium var av meningen, att “musica choralis och figuralis kan utav cantore väl på en rund timme avgöras, och det på 5 dagar i veckan“. Västerås’ konsistorium ansåg en timmes musikundervisning onsdagar och lördagar tillräcklig.

Om vi alltså här se en allmän tendens att knappa av på musikundervisningen, må vi ej föreställa oss musiken överallt stå på en låg ståndpunkt. Tvärtom funnos flera musiklärare, vilka med all iver arbetade på musikens höjande vid sina skolor. Bland sådana förtjänar isynnerhet att nämnas Johan M. Miklin i Linköping.

Johan M. Miklin var son till organisten i Linköping J. Miklin och efterträdde fadern som organist [ 161 ]vid domkyrkan och dir. mus. vid gymnasiet 1750; Han avled 1798. År 1760 hade han fått privilegium på en koralbok, men hindrades av den då utgivna Provpsalmboken att låta den komma i tryck. 1762 överlämnade han till Kgl. Vet:s Akad. en avhandling: “Huru orgverk böra besiktigas och undersökas, innan de approberas“. Största betydelsen för skolmusiken fick dock hans arbete “Kort Begrepp om Generalbasen“, tryckt i Stockholm 1782. Boken utgör till större delen en översättning av Marpurgs “Kurzer Begriff der General-Bass“ (Berlin 1755), dock tillökad med flera tabeller. Miklin uppträdde även som kompositör med flera klavérstycken och orgelpreludier. Musiken vid gymnasiet stod under honom på mycket hög ståndpunkt. Johan Miklin efterträddes av sin son Adolf, vilken uppbar sysslan till sin död 1814. Av honom äga vi en 1802 tryckt bok “För begynnare i tonkonsten“ vilken ånyo avtryckte H. P. Johnsens “Kort orgverksbeskrivning“.

En nitisk befrämjare av skolmusiken var Hans Björkman. Han var född 24 jan. 1730 och blev organist vid domkyrkan i Kalmar och musiklärare vid gymnasiet. Vi ha redan lärt känna honom som författare av ett traktat angående orgelns rätta vård. Björkman arbetade isynnerhet för kyrkomusiken vid gymnasiet och sammanbragte såväl kör som orkester uteslutande bestående av skolans elever samt undervisade själv i violinspel och blåsinstrument. Med detta kapell uppförde han så alla onsdags- och lördagseftermiddagar kyrkomusik av Händel, Graun, Hasse, Leo m. fl. För sin goda sångrösts skull kallades Björkman 1773 till sångare vid operan i Stockholm. Även här utmärkte han sig som en framstående förmåga, särskilt som Hercules i Glucks [ 162 ]Alceste ansågs han “icke kunna äga sin like“. 1803 drog han sig tillbaka från scenen och levde sina sista dagar i Västervik, där han d. 26 nov. 1805 avled.

En framstående musiklärareförmåga var dessutom Anders Bonge i Göteborg. Anders Bonge var född d. 18 juli 1710 i Göteborg; studerade först vid Uppsala universitet, där han tog en verksam del i de akademiska musikövningarna; antogs d. 17 mars 1733 till kantor vid domkyrkan i Göteborg; blev sedan tillika dir. cantus vid gymnasiet och trivialskolan. Han författade även en koralbok innehållande de vanligaste psalmmelodierna, som magistraten d. 4 okt. 1782 inlöste. Bonge avled d. 22 nov. 1789. Han var en framstående sångare. Skolans musikundervisning skötte han på det mönstergillaste sätt. — Av övriga dir. mus. vid gymnasierna kunna nämnas: Christian Gustaf Roman i Västerås; Johan Ewerhardt i Skara, Axel Erik Melin i Strängnäs (sedermera i Västerås efter Sven Romberg), Gabriel Gertner i Karlstad, Amnelius i Gävle och Joh. Chr. Zschotzscher i Växjö.