←  MUSIKLIVET I HUVUDSTADEN UNDER FREDRIK I
Svensk musikhistoria
av Tobias Norlind

MUSIKLIVET I HUVUDSTADEN UNDER ADOLF FREDRIK
MUSIKLIVET UTOM HUVUDSTADEN  →


[ 142 ]

9. Musiklivet i huvudstaden under Adolf Fredrik.

Under Adolf Fredrik begynte teatern att mera träda i förgrunden. Såväl konungen som drottningen visade stor håg för musikaliskt dramatiska föreställningar. Redan strax efter den kungliga förmälningen 1744 lät Adolf Fredrik genom Tessin öppna underhandlingar i Paris om ett franskt teatersällskaps anställande vid svenska hovet. Emellertid blev ingenting av förr än Adolf Fredrik bestigit tronen. På sommaren 1753 ankom den införskrivna truppen till Stockholm och började redan d. 1 sept. att spela på Bollhuset. Föreställningarna höllos sedan omväxlande i Stockholm samt på Drottningholms och Ulriksdals lustslott. Inom sällskapet funnos flera framstående förmågor. Av sångare voro de mest berömda: Déricourt, De Roche och D’Armancourt, av sångerskor fruarna Baptiste och Du Londel. Sällskapets orkesteranförare var sedan 1763 Henrik Philip Johnsen. Ända till Adolf Fredriks död kunde truppen hålla sig, men vid Gustaf III:s tronbestigning avskedades den. För att giva ökad glans åt de teatraliska förlustelserna lät konungen emellertid 1754 dessutom införskriva ett italienskt operasällskap. Anförare för detta var Francesco [ 143 ]Antonio Uttini, en man, vilken skulle få en ej ringa betydelse i svenska musikhistorien. Framstående musikaliska förmågor voro dessutom herrarna Croze och Scoglie, fruarna Uttini och Beccaroni samt fröknarna Galliotti och Fabrice. Underhållet av detta operasällskap förorsakade emellertid ansenliga kostnader, vilket hade till följd, att sällskapet efter 10 års vistelse måste avskedas.

F. A. Uttini
F. A. Uttini

F. A. Uttini

Den man, vilken så gott som uteslutande försåg det franska skådespelarsällskapet och den italienska operan med nya stycken, var Francesco Antonio Uttini. Uttini var född i Bologna 1723. Han studerade först i sin fädernestad under padre Martini och blev ledamot av Academia filarmonica därstädes. 1754 ankom Uttini till Sverige, där han sedermera kvarstannade återstoden av sitt liv. D. 20 okt. 1767 efter Brandts död erhöll han förordnande om att uppehålla kapellmästareplatsen. Som kompositör verkade Uttini huvudsakligen på operans område. För den italienska truppen komponerade han: La Galatea; l’Isola disabitata; il Ré pastore; l’Eroe chinese; l’Adriano; il Sogno di Scipione; l’Asino delle scienze e degli arti. Dessutom för det franska skådespelarsällskapet: Psyché; Cythère assiégée; l’Aveugle de Palmyre; le Gui de chéne; Soliman IT ou Les trois sultannes. Av alla dessa blev operan Il Ré [ 144 ]pastore mest populär. — Jämte sin operaverksamhet skrev han även för kammarmusiken. Av kompositioner på detta område finnas från hans första tid i Sverige i behåll: 3 symfonier för orkester; 6 sonater (med beteckningen op. primo) och 17 trior för 2 violiner och basso (alla förvarade i Upps. Bibl.). År 1756 annonserades dessutom till salu: VI Sonates pour le clavessin. Med avseende på formbehandlingen står Uttini närmast den nya tiden. Symfonierna hava alla tre satserna följande efter varandra enligt franska schemat: långsam - hastig - långsam. I sonaterna och triorna är behandlingen mera växlande, dock är samma form som vid symfonierna vanligast. Uttini tillhör i stilistiskt hänseende neapolitanska skolan. Största betydelsen för honom har en skön melodik. Väl märker man här och där en viss schablonmässighet, men det kan likväl ej nekas, att flera av hans kompositioner utmärka sig för en mindre vanlig melodisk begåvning. Uttini kom under Gustaf III:s första regeringsår att intaga en framskjuten ställning i huvudstadens musikliv. Vi skola i det följande teckna hans verksamhet under denna tid.

Alltsedan Adolf Fredriks ankomst till Sverige hade huvudstaden jämte hovkapellet ett furstligt kapell, som medföljt från Holstein-Gottorp. Detta kapell omtalas ej i hovräkenskaperna förrän 1751, men torde tämligen oförändrat ha kvarstått sedan 1743, då kronprinsen kom till Stockholm. Detta kapell bestod av 11 musiker med en konsertmästare (Perichon) i spetsen; därjämte 2 valdhornister, 1 sångare och 1 sångerska. Detta kapell kvarstod ända till 1773 som särskilt kapell och sammanslogs med hovkapellet först med operans inrättande på Gustaf III:s tid. En och annan musiker överflyttades visserligen efter [ 145 ]hand till hovkapellet, men stammen blev densamma hela tiden. Av dem, som överflyttades, kan i första hand nämnas konsertmästaren Anton Perichon, vilken d. 31 dec. 1758 blev konsertmästare i hovkapellet. Sedan omnämnes ingen särskild ledare förrän 1765, då H. Ph. Johnsen har titeln kapellmästare. Denne står sedan i samma befattning till kapellets upplösning. Johnsen nämndes redan från början som musiker i det furstliga kapellet och tillhörde det, redan innan det hitkom.

Henrik Philip Johnsen var avgjort hovmusikens mest betydande kraft vid sidan av Uttini. Han var född i England 1717. Som musiker i Adolf Fredriks kapell medföljde han denne 1743 till Sverige: 1745 blev han organist i Klara kyrka, 1763 tillika hovorganist och orkesteranförare vid franska teatern. 1771—72 var han arkivarie i Mus. Akad. och dog i Stockholm d. 12 febr. 1779. Johnsen utövade en omfattande verksamhet som organist, lärare, kompositör och musikförfattare. Som organist räknas han bland sin tids yppersta. Som lärare var han högt ansedd och säges ha utbildat över 30 organister inom riket. 1753 fick han nåden att handleda drottningen i generalbas, vari hon på 3 månader erhöll den största färdighet. Som kompositör uppträdde Johnsen vid flere festliga tillfällen. 1749 komponerade han till prins Gustafs 4-åriga födelsedag d. 13 jan. ett “Äreminne“. Året därpå för Adolf Fredriks födelsedag d. 3 maj ett Pastorale. Under Gustaf III:s första regeringsår var han även medarbetare i flere operaföretag. Så skrev han några körinlagor i operan Acis och Galathea, uppf. första gången d. 10 maj 1773; han var anordnare och delvis kompositör av musiken till operabaletten Aeglé, [ 146 ]given d. 8 juli 1774 på rikssalen. Tillsammans med Uttini arrangerade och komponerade han musiken till skådespelet Birger Jarl och Mechtild, uppförd tillsammans med föregående stycke. Även arrangerade och komponerade han musiken till operabaletten Neptun och Amphitrite, uppf. d. 24 april 1775; komponerade slutligen större delen av operan Procris och Cephal uppf. första gången d. 8 jan. 1778. Förutom dessa större arbeten skrev Johnsen kammarmusikverk, häribland 2 symfonier för stråkinstrument (Upps. Bibl.), samt en del klavérkompositioner. Han utgav av trycket 1753 “24 Oder“. Som musikteoretiker var Johnsen även högt ansedd. En “Kort orgverks beskrivning“ utkom 1773 som bihang till Hülphers’ Historisk avhandling om musik och instrumenter. Han skrev även ett företal till nämnda bok och genomgick i detta de förnämsta musikteoretiska arbetena i Sverige och utlandet. För kyrkomusiken verkade han dessutom genom att utge en koralbok.

En samtida karaktäriserar Johnsens konstnärsskap på följande sätt: “Han var känd på sin tid för en av de grundligaste kontrapunktiker, som förvånade musikkännare med sina starka orgelfugor, dem han merendels oberedd spelade vid utgången ur kyrkan. Om han i sina fantasier och de få kompositioner vi av honom äga icke utmärkte sig för sårdeles smak, och ofta införde underliga infall, brokiga figurer och hårda tonledningar, visade han sig dock äga en originalitet, som ersatte åt snillet vad örat och känslan understundom tyckte sig sakna.“

En tredje mästare från Adolf Fredriks tid var Ferdinand Zellbell d. y. Han var son av organisten F. Zellbell d. ä. och född i aug. 1719. Han [ 147 ]efterträdde 1765 sin fader som organist vid Storkyrkan. D. 18 juli 1750 erhöll han fullmakt på hovkapellmästares titel med åliggande att vid hovet tjänstgöra som konsertmästare (omtalas dock ej i hovkapellets räkenskaper). Först d. 21 juni 1762 fick han den därtill hörande lönen. Han dog d. 21 april 1780. Zellbell hade erhållit en omsorgsfull musikalisk utbildning. I komposition var han elev av J. H. Roman och Telemann i Hamburg. Någon tid vistades han i Petersburg, där han på zarinnan Elisabeths namnsdag uppförde en opera. Som kompositör uppträdde han först 1742 med en ouverture för stråkar, komponerad i Scarlattis stil (Upps. bibl). Vid Adolf Fredriks val till konung 1750 skrev Zellbell en särskild festkantat efter ord av Hedvig Charlotta Nordenflycht. Från senare tid finnes i behåll en operabalett “Sveas högtid eller Fria konsternas vördnadsoffer åt Dygderna“, vilken var ämnad att uppföras vid avtäckningen av Gustaf I:s bildstod d. 23 mars 1774 men förhindrades genom hertigen av Södermanlands förmälningshögtidligheter att givas på teatern. Musiken uppfördes likväl nyssnämnda dag på Riddarhussalen. Zellbell verkade även som musiklärare. Huvudsakligen på hans initiativ var det Musikaliska akademien kom till stånd. Själv blev han direktör vid akad:s informationsverk 1772 och kvarstod som sådan till 1774.

J. G. Oxenstjerna omtalar i sina Dagboksanteckningar för d. 8 jan. 1769 Zellbells konstnärsskap som mera enkelt och innerligt än lärt och pedantiskt: “Han spelte fantasier, men så ljuvliga, att de överträffade allt, vad jag någonsin hört, och så enfaldiga tillika, att jag liksom trodde mig ständigt kunna höra förut, vad ton skulle följa.“

[ 148 ]Huvudstadens musikliv fick en ny friskare anda genom konsertväsendets rika utbildning under 1760-talet. Särskilt virtuoskonserterna voro ofta förekommande. Vid mitten av 1760-talet grundades huvudsakligen på Lars Samuel Lalins initiativ i huvudstaden ett större konsertsällskap, vid vilket bl. a. flera ståndspersoner medverkade, såsom: greve Horn, general Fr. Wrangel, general Höpken, överste von Quanten. Detta sällskaps musikuppföranden blevo under namnet kavaljerkonserter särskilt bekanta. Av utövande musiker, vilka vid dessa konserter läto höra sig, kunna nämnas: sångerskorna Galliotti, Beccaroni, Woester, Kejser, den sedermera så berömda fru Olin, flöjtisten Simson samt violinisterna Wesström och Ferling. Av dessa voro de båda sistnämnda synnerligen högt skattade av sin samtid.

Anders Wesström var född 1722 och inträdde i hovkapellet 1748, som han tillhörde intill 1773; 1757 och 1758 vistades han i Tyskland och Italien, där han i Padua erhöll undervisning av Tartini. I Stockholms konsertliv spelade han under 1760-talet en stor roll. Han erhöll titel av kgl. hovmusiker och blev slutligen organist i Gävle samt dog i Uppsala d. 7 maj 1781. Wesström synes trots sin skicklighet ej ha motsvarat 1770-talets fordringar på en musikalisk förmåga. Ehrensvärd säger om honom, att han var “en egenkär fantast, blandade kunskaper med en barock och urmodig smak“.

Erik Ferling var på 1760-talet Wesströms rival med avseende på skicklighet i violinspel. Han var född 1733 och anställdes i hovkapellet 1761 samt blev 1773 konsertmästare, på vilken post han kvarblev till 1786. 1788 nämnes han som “direktör [ 149 ]av kopiaturen“ vid operan. 1790 kallades han till orkesteranförare vid ett då stiftat musiksällskap i Åbo och dog där 1808. Ehrensvärd nämner om honom, att han “med uppmuntran kunnat bliva den skickligaste violinist vi i Sverige ägt.“

Stiftaren av kavaljerskonserterna Lars Samuel Lalin var själv en god musiker. Han var född 1726 och ägnade sig först åt ämbetsmannabanan. Han författade texten till operan “Syrinx“ och sedan till “Acis och Galathea“. 1762 utnämndes han till kammarmusiker och inträdde i hovkapellet s. å. och tillhörde detta till in på 1770-talet. Han erhöll 1764 hovsekreterares titel. Året därpå sökte han rättighet att inrätta biljard i huvudstaden. Ansökan beviljades med villkor, att han företog en utrikes resa “för att samla nya och utsökta musikaliska arbeten, tjänliga både för kyrkan och teatern, konserter och andra högtidliga tillfällen“, vilken musik sedan kostnadsfritt skulle tillhandahållas “alla akademier och gymnasier i riket“. Resan räckte 2½ år, och skörden av musik var betydlig, isynnerhet vad sångkompositioner angår. Kort efter grundades kavaljerskonserterna på Riddarhuset, där prov av den införda musiken meddelades. Lalin fick även försöka sig som sångare 1773 vid Gustaf III:s nygrundade teater. Detta slog dock mindre väl ut, och han uppträdde endast en gång. Däremot skötte han på ett förtjänstfullt sätt sångmästarebefattningen (1773—83) och arrangerade även musiken till en del stycken vid kungl. scenen.

En stor betydelse i huvudstadens musikliv intog under senare hälften av 1760-talet det vittra sällskapet Utile Dulci. Huvudstadens förnämsta musikkrafter voro fästade vid detta. Sällskapet kan på visst sätt anses ha förberett Mus. Akad. [ 150 ]De flesta stiftarna av Mus. Akad. voro medlemmar i Utile Dulei och hade där tagit aktiv del i de musikaliska förhandlingarna. Under den tidigare perioden utgjorde musiken till och med huvudsakliga föremålet för ordens verksamhet. Musikövningarna stodo under en “direktörs“ledning. Orkestern var ej ringa. Under sällskapets bästa tid kunde den till och med uppgå till 150 man. Av förste violiner funnos ej mindre än 58. Även flöjtstämman var väl besatt, men eljest var blåskören den svagaste. Man förfogade även över goda sångkrafter. Tre musiksammankomster höllos i var tvåmånadsperiod. Större musikuppföranden gåvos dessutom på ordens högtidsdagar, vid sorgefester samt andra högtidliga tillfällen. Ej sällan gav sällskapet även offentliga konserter på Riddarhussalen. Utile Dulci hade ett ansenligt notbibliotek, huvudsakligen uppkommet genom rika skänker. Musiken stod högt i flor inom orden under 1760-talets sista år. Mus. Akad:s instiftelse vållade ett betydligt avbräck i ordens musikaliska verksamhet. Under Gustaf III:s tid omfattade Utile Dulci med förkärlek operan, såsom en förening av diktarkonst och tonkonst.