←  Tjugusjunde kapitlet
Talismanen
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

Tjuguåttonde kapitlet


[ 301 ]

TJUGUÅTTONDE KAPITLET

Hörde ni gny och vapenbrak,
lans mot lans och häst mot häst?

Grey.

I anseende till klimatets hetta hade man överenskommit om, att det envig, varför så många olika nationer infunnit sig vid Diamanten i öknen, skulle försiggå en timme efter solens uppgång. De vidsträckta tornerskrankorna, som man uppfört under riddarens av Leoparden tillsyn, inneslöto en rymd av fast sand, hundraåttio alnar lång och sextio alnar bred. Långsidan låg åt norr och söder, på det de stridande skulle hava [ 302 ]enahanda fördel av den uppgående solen. Saladins kungliga tron var uppförd mitt på västra sidan av banan, där de stridande sannolikt skulle stöta tillsammans vid anloppet. Mitt emot denna var ett galleri med tillslutna fönster, så inrättat, att damerna, som där skulle hava sin plats, kunde åskåda striden, utan att själva vara blottställda för nyfikna blickar. Vid båda ändarne av banan voro portar, som kunde öppnas och stängas efter behag. Troner hade blivit uppförda för faddrarne; men ärkehertigen, som märkte, att hans var lägre än konung Richards, vägrade att intaga den, och Lejonhjerta, som skulle underkastat sig mycket, hellre än han låtit en formalitet förorsaka något uppskov i enviget, samtyckte gärna till, att faddrarne skulle vara till häst under striden. Vid ena ändan av skrankorna stodo Richards följeslagare, och vid den motsvarande de, som åtföljt Konrad. Omkring sultanens tron, stod hans lysande georgiska livvakt, och den övriga delen av skranket upptogs av kristna samt muhamedanska åskådare.

Långt före dagningen omringades banan av ett ännu större antal saracener, än Richard sett föregående aftonen. Då den första strålen av solens lysande skiva uppsteg över öknen, höjdes av sultanen det ljuvliga ropet: »till bönen, till bönen!» och besvarades av andra, vilkas värdighet och anseende för fromhet berättigade dem att för tillfället uppträda som muezziner. Det var ett rörande skådespel att se alla dessa människor med sina ansikten vända mot Mekka kasta sig ned på marken för att förrätta sin andakt; men då de uppstego, tycktes de nu klart lysande solstrålarna bekräfta lord Gilslands aftonen förut yttrade förmodan; ty de återkastades från mången lansspets, som föregående dagen ej funnits på sitt skaft. De Vaux gjorde sin herre uppmärksam härpå, men denne svarade otåligt, att han hyste fullt förtroende till sultanens redlighet, och att, om de Vaux vore rädd om sin tjocka lekamen, kunde han maka sig sin väg.

Strax därefter hördes pukornas dån, vid vilket ljud alla saracenska ryttare hoppade av sina hästar och nedkastade sig på marken, liksom för att på nytt hålla morgonbön. Detta skedde för att sätta drottningen, jämte Edith och de övriga hovfruntimren, i tillfälle att gå från tältet till det för dem utsedda galleriet. Femtio man av Saladins seraljvakt eskorterade dem med dragna sablar och befallning att nedhugga eho det vara måtte, som vågade se på de förbigående da[ 303 ]merna eller drista sig att ens upplyfta huvudet, innan musikens upphörande givit tillkänna, att de anlänt till galleriet och voro undangömda för varje nyfiket öga.

Detta vidskepliga uttryck av österländsk vördnad för det täcka könet föranledde drottning Berengaria att fälla några klandrande anmärkningar om Saladin och hans land, och som deras kula, som den vackra drottningen kallade galleriet, var noga tillstängd och bevakad av deras svarta hedersvakt, nödgades hon för det närvarande åtnöja sig med att se och försaka det vida större nöjet att bliva sedd.

Emellertid gingo båda kämparnes faddrar för att, sin plikt likmätigt, efterse, om de voro vederbörligen väpnade och färdiga till striden. Ärkehertigen av Österrike gjorde sig ej särdeles bråttom att fullgöra denna del av ceremonien, emedan han föregående aftonen tagit sig ett mer än vanligt stadigt rus av schirasvinet. Men tempelordens stormästare, som var djupare intresserad i stridens utgång, infann sig tidigt på morgonen vid Konrads tält. Till hans stora förvåning nekade markisens betjäning honom inträde.

»Känner ni mig ej, edra slynglar?» sade stormästaren ytterst uppbragt.

»Jo, nog göra vi det, tappre och högvördige herre», svarade Konrads vapendragare; »men även ni får ej inträda för det närvarande. Markisen håller på att bikta sig.»

»Bikta sig!» utropade tempelherrn i en ton, vari oro var blandad med förvåning och förakt. »Och för vem, om jag får fråga?»

»Min herre har förbjudit mig alt omtala det», sade vapendragaren, varpå stormästaren sköt honom åt sidan och ingick i tältet.

Markisen av Montserrat låg på knä för eremiten av Engaddi och höll just på att börja sin bikt.

»Vad vill detta säga, markis?» sade stormästaren; »ty, stig upp — eller om du nödvändigt skall bikta dig, så har du ju mig att tillgå?»

»Jag har redan allt för ofta biktat mig för dig», svarade Konrad med blekt ansikte och svävande stämma. »För Guds skull, stormästare, gå din väg och låt mig öppna mitt samvete för denne helige man!»

»I vad avseende är han heligare än jag?» sade stormästaren. »Eremit, profet, dåre — säg, om du vågar, varuti du överträffar mig?»

[ 304 ]»Djärva, elaka människa», svarade eremiten, »vet, att jag liknar glasfönstret, varigenom det gudomliga ljuset tränger sig till andras fromma, ehuru det, tyvärr, ej båtar mig; men du liknar järngallren, som varken själva mottaga ljuset eller meddela det åt någon annan.»

»Prata ej om sådant för mig, utan ut ur tältet med dig», sade stormästaren; »ty i dag på morgonen kommer markisen ej att bikta sig för någon annan än mig, emedan jag ej skiljer mig ifrån honom.»

»Är detta er vilja?» sade eremiten till Konrad; »ty tro ej, att jag lyder denne stolte man, om ni fortfar att önska mitt biträde.»

»Ack», sade Konrad villrådigt, »vad vill ni jag skall svara? Farväl nu på en stund; vi skola rättnu talas vid.»

»Olyckliga vana att uppskjuta till morgondagen!» sade eremiten; »du är en själamördare! Olycklige man, farväl, ej för en stund, utan till dess vi båda skola råkas, lika gott var. Och vad dig beträffar», tillade han, i det han vände sig till stormästaren: »darra!»

»Darra!» svarade tempelherrn föraktligt. »Det kan jag ej, om jag också ville.»

Eremiten hörde ej hans svar, ty han var redan ur tältet.

»Se så, låt oss nu hastigt och lustigt ta ihop med saken», sade stormästaren, »efter som du nödvändigt skall gå igenom det där narrspelet. Hör på — jag tror mig nästan känna de flesta av ditt hjärtas svagheter, så att vi kunna hoppa över uppräknandet därav, som torde komma att dra tämligen långt ut på tiden, och börja med avlösningen. Vad tjänar det till att räkna de smutsfläckar, som vi ämna tvätta bort från våra händer?»

»Då du själv känner, vad du är», sade Konrad, »är det en händelse av dig, att tala till en annan om syndaförlåtelse.»

»Detta är ej enligt kanoniska lagen, herr markis», sade tempelherrn; »du är mera samvetsgrann än renlärig. Avlösningen är lika kraftig, antingen den meddelas av en ovärdig präst eller av ett helgon; vore det annorlunda, Gud nåde då den arma syndaren! Månne en sårad frågar efter, om fältskären, som undersöker hans sår, är ren om händerna eller ej? Nå, skola vi ta i tu med det där lekverket?»

»Nej», sade Konrad, »jag vill hellre dö utan bikt, än gäcka sakramentet.»

»Se så, ädle herr markis», sade tempelherrn, »var vid [ 305 ]friskt mod och tala ej på sådant sätt, Inom en timme står du segrande på banan, eller biktar dig i din hjälm, som en tapper riddare.»

»Ack, stormästare», svarade Konrad, »allting bådar olycka för denna kamp. Den besynnerliga upptäckten genom en hunds instinkt, denne skotske riddares återuppståndelse och hans uppträdande inom skrankorna liksom ett spöke — allt bådar ofärd.»

»Bah», sade tempelherrn, »jag har sett dig käckt fälla lansen emot honom vid riddarspel, och det med lika framgång för er båda; — föreställ dig, att du är på en tornering, och vem överträffar väl dig på tornerbanan? Hör hit, väpnare och pager, er herre vill rusta sig till striden!»

Betjäningen inträdde följaktligen och började påkläda markisen rustningen.

»Hurudant väder ha vi i dag?» sade Konrad.

»Solen har gått upp, omgiven av dimma», svarade en vapendragare.

»Ser du, stormästare», sade Konrad, »ingenting ler emot oss.»

»Det blir så mycket svalare att slåss, min son», svarade tempelherrn. »Tack Gud, som mildrat Palestinas sol enkom till din förmån.»

Sålunda skämtade stormästaren; men hans skämt hade förlorat allt inflytande på markisen, och oaktat sitt bemödande att synas glad, smittades stormästaren av hans dysterhet.

»Denne pultron», tänkte han, »kommer att duka under blott och bart till följd av sin feghet och klenmodighet, som han kallar ett ömtåligt samvete. Jag, som ej frågar efter syner och förebud, som är fast i mina föresatser som hälleberget, jag skulle gärna stritt i hans ställe. Give Gud, att skotten måtte döda honom på fläcken! Det vore, näst hans seger, det bästa, som kunde ske. Men, hände vad som helst, skall han ej ha någon annan biktfader än mig — våra synder äro för mycket gemensamma, och han kunde kanske bekänna min andel tillika med sin egen.»

Under det dessa tankar flögo genom hans själ, fortfor han att biträda vid markisens väpnande, men utan att yttra ett ord.

Den utsatta timmen inföll slutligen, trumpeterna smattrade, riddarne redo fram inom skrankorna, beridna och rustade såsom män, vilka skulle strida för ett konungarikes [ 306 ]ära. De hade sina hjälmgaller uppslagna, och redo tre gånger omkring banan för att visa sig för åskådarne. Båda voro ståtliga män och båda hade ädla ansikten. Men på skottens panna låg ett uttryck av manlig förtröstan, ett strålande hopp, som nästan gränsade till glättighet, då däremot ett moln av olycksbådande nedslagenhet vilade på Konrads ansikte. Själva hans stridshäst tycktes trampa mindre lätt och muntert vid trumpeternas ljud, än sir Kenneths sköna arab, och Spruch-Sprechern runkade på huvudet, i det han anmärkte, att medan utmanaren red kring banan med solen, det vill säga från höger till vänster, gjorde svaranden samma kretslopp wider-sinns, eller från vänster till höger, vilket i de flesta länder anses för ett dåligt förebud.

Ett provisionellt altare var upprest nedanför drottningens galleri, och där bredvid stod eremiten av Engaddi i sin ordensdräkt som karmelitermunk. Andra andliga män voro även närvarande. Till detta altare framfördes kärande och svarande, efter varandra, var och en av sina faddrar. Vardera riddaren steg av hästen framför detsamma och bekräftade rättvisan av sin sak genom en högtidlig ed på evangelium samt en bön, att stridens utgång måtte bliva enligt sannfärdigheten eller osannfärdigheten av vad han då svor. De gingo även en ed, att de infunnit sig på stridsplatsen i ridderlig dräkt och med vanliga vapen, utan trolldom, talisman, eller svartkonst för att leda segern på sin sida. Anklagaren avlade sin ed med en fast, manlig röst och en käck, frimodig uppsyn. När ceremonien var slutad, såg han upp åt galleriet och böjde huvudet emot jorden, såsom en vördnadsbetygelse för de osynliga skönheter, vilka befunno sig där innanför, och hoppade sedan, så tungt rustad han var, upp i sadeln, utan att röra vid stigbygeln, varefter han i kort galopp lät sin springare föra sig till sin plats vid norra ändan av banan. Konrad framträdde även till altaret med någorlunda käckhet; men då han avlade eden, ljöd hans röst dov, liksom den varit kvävd under hjälmen. De läppar, varmed han anropade himmeln att tilldöma den rättvisa saken segern, bleknade, då de utsade den gudlösa hädelsen. Då han vände sig om för att stiga till häst, slöt stormästaren sig närmare intill honom, liksom för att rätta något på hans ringkrage, och viskade: »fege dåre! Tag ditt förstånd till fånga och strid tappert; annars, vid Gud, skall du ej undgå mig, om du också undgår honom!»

Den ilskna ton, vari denna hotelse viskades, fulländade [ 307 ]kanske markisens sinnesförvirring; ty han snavade, då han skulle sitta upp, och ehuru han genast återtog sin jämnvikt och sprang i sadeln med sin vanliga vighet, samt visade sin skicklighet som ryttare, då han galopperade till sin plats mitt emot sin vederpart, undföll händelsen likväl ej dem, som aktade på tecken, de där kunde anses som förebud till stridens utgång.

Sedan prästerna gjort en högtidlig bön, att Gud måtte visa, vem som hade rättvisan på sm sida, avlägsnade de sig från banan. Utmanarens trumpetare blåste en fanfar, och en vapenhärold utropade från norra ändan av skrankorna: »här står en god riddare, sir Kenneth av Skottland, kämpe för konung Richard av England, som anklagar Konrad, markis av Montserrat, för nidingsdåd och skymf, förövade emot sagde konung.»

Då orden Kenneth av Skottland tillkännagåvo kämpens namn och värdighet, som förut ej varit allmänt bekanta, utbrast ett högt och glättigt bifallsrop bland konung Richards följeslagare och gjorde, oaktat upprepade befallningar om tystnad, motpartens svar nästan ohörbart. Svaranden bedyrade naturligtvis sin oskuld och erbjöd sig att försvara den med sin kropp. De båda kämparnes vapendragare framträdde nu och gåvo dem sköld och lans samt biträdde dem att hänga den förstnämnda om halsen, så att de hade båda händerna lediga för tyglarnes och lansens förande.

På skottens sköld syntes hans gamla vapenmärke Leoparden, men med tillägg av ett halsband och en avsliten kedja, säsom häntydande på hans senaste fångenskap. Markisen hade med anledning av sin titel[1], ett brant, taggigt berg avbildat på sin sköld. Riddarne lyfte och skakade sina lansar, liksom för att utröna de oviga vapnens tyngd och styrka, varefter de fällde dem. Faddrar, härolder och vapendragare drogo sig nu till skrankorna, och de båda kämparne sutto mitt emot varandra, ansikte mot ansikte, med fällda lansar och slutna visir, samt kropparna så beklädda av rustningarna, att de snarare liknade gjutna järnstoder, än varelser av kött och blod. Väntans tystnad var nu allmän — åskådarne andades fortare, och själva deras själar tycktes förflyttade till deras ögon, medan ej ett enda ljud hördes, utom frustandet och skrapandet av de eldiga stridshästarne, vilka tycktes med[ 308 ]vetna av vad som förestod och yttrade sin otålighet att få spränga fram. De stodo sålunda omkring tre minuter, då, på en av sultanen given signal, hundra instrumenters gälla klang på en gång skallade genom luften, och riddarne satte sporrarna i sina hästar, släppte lös tyglarna, rusade fram i sträckt galopp och möttes mitt på banan med en skräll, som liknade ett åskslag. Segern var ej tvivelaktig, ej ens för ett enda ögonblick. Konrad visade sig väl som en övad krigare; ty han träffade sin vederpart ridderligt mitt i skölden och förde lansen med sådan styrka och säkerhet, att den splittrades ända till järnhandsken. Sir Kenneths häst ryggade några steg och föll på hasarna; men ryttaren upplyfte honom lätt med hand och tyglar. Men för Konrad fanns ingen hjälp. Sir Kenneths lans hade genomborrat skölden, trängt igenom ett milanesiskt stålharnesk samt en secret eller pansarskjorta, som bars under harnesket, sårat honom i bröstet och kastat honom ur sadeln, med den avbrutna lansspetsen kvarsittande i såret. Faddrarne, härolderna och själva Saladin, som nedstigit från sin tron, skyndade fram till den sårade, medan sir Kenneth, som sprungit av hästen och dragit sitt svärd, emedan han ännu ej visste, att Konrad var fullkomligt redlös, befallde honom att erkänna sin brottslighet. Hjälmen avtogs skyndsamt, och den sårade, som vilt blickade uppåt himmeln, svarade: »vad vill ni vidare? — Gud har dömt rättvist — jag är skyldig — men det finnes större förrädare än jag; hav medlidande med min arma själ och skaffa mig en biktfar!»

Han svimmade i detsamma han yttrade dessa ord.

»Talismanen, det kraftiga läkemedlet, min kunglige broder», sade Richard till Saladin.

»Den förrädaren», svarade sultanen, »förtjänade snarare att med fötterna släpas från banan till galgen, än att komma i åtnjutande av dess kraft — och något dylikt står även skrivet på hans ansikte», tillade han, sedan han skarpt betraktat den sårade; »ty fastän såret torde kunna läkas, är Azraels insegel på uslingens panna.»

»I alla fall beder jag dig att göra vad du kan för honom», sade Richard, »på det han åtminstone måtte få tid att bikta. sig. Döda ej både kropp och själ! En halvtimme kan för honom vara av tusenfalt mera värde, än den äldste patriarks livslängd.»

»Min kunglige broders vilja skall ske», sade Saladin. »Slavar, bären denne sårade man till vårt tält.»

[ 309 ]»Det får ej ske», sade tempelherren, som dittills åskådat uppträdet under dyster tystnad. — »Ärkehertigen av Österrike och jag tillåta ej, att denne olycklige kristne furste överlämnas åt saracenerna för att bliva ett föremål för deras trollkonster. Vi äro hans faddrar och fordra, att han överlämnas till vår omsorg.»

»Det vill säga, att I vägren att använda det säkra medel, som erbjudes till hans vederfående?» sade Richard.

»Nej, visst inte», svarade stormästaren, i det han sansade sig. — »Om sultanen begagnar tillåtliga medel, så må han sköta patienten i mitt tält.»

»Bästa broder, gör det, jag ber dig», sade Richard till Saladin, »ehuru tillåtelsen är tämligen oartigt given. Men låt oss nu sysselsätta oss med angenämare ämnen! — Blåsen trumpetare! Hurra, England, för att ära Englands kämpe!»

Pukor, trampeter och cymbaler skallade på en gång, och det starka, regelmässiga hurrarop, varmed engelsmännen av ålder uttryckt sitt bifall, hördes bland arabernas gälla, oregelbundna skrik, liksom orgelackorder under stormens tjut. Slutligen blev det tyst.

»Tappre riddare av Leoparden», återtog Richard, »du har visat, att ethiopiern kan förändra färgen på sin hud, och leoparden sina fläckar, ehuru de lärde åberopa sig på Skriftens vittnesbörd för att bevisa, att det är omöjligt. Dock har jag mera att säga er inför damerna, till vilka jag nu skall föra er och vilka bäst kunna bedöma och belöna ridderliga bragder.»

Riddaren av Leoparden bugade sig bifallande.

»Och du, furstlige Saladin, skall även uppvakta dem», fortfor Richard. »Jag försäkrar dig, att vår drottning ej anser sig vara välkommen, om hon går miste om det nöjet att få tacka sin kunglige värd för sitt högst furstliga mottagande.»

Saladin bugade sig med mycket behag, men avslog bjudningen.

»Jag måste se om de sårade», sade han. »Läkaren överger ej sin patient mer än kämpen fäktplatsen, även om han kallades till själva paradisets jungfruliga gemak. Vet dessutom, konung Richard, att österlänningens blod ej flyter så lugnt i skönhetens sällskap, som dina landsmäns. Vad säger själva boken? — Hennes öga är såsom eggen av profetens svärd; vem vågar väl se därpå? Den, som ej vill bli bränd, undviker att trampa på glödande kol. Klokt folk håller ej [ 310 ]blår framför en brinnande fackla. — Den, som förverkat en skatt, säger den vise, handlar ej klokt, om han vänder om sitt huvud för att se på den.»

Man kan taga för givet, att Richard högaktade den grannlagenhet, som grundades på seder, så olika hans egna, och ej vidare påyrkade sin begäran.

»Till middagen», sade sultanen, då de åtskildes, »hoppas jag, att ni alla viljen intaga en måltid under en kurdisk hövdings svarta kamelskinnstält.»

Samma bjudning gjordes till alla kristna, som genom rang eller personligt anseende kunde göra anspråk på att deltaga i ett furstligt gästabud.

»Hör!» sade Richard, »tamburinerna förkunna, att vår drottning och hennes damer lämna sitt galleri — och se, turbanerna sjunka till jorden, liksom de vore träffade av mordängeln! Alla ligga framstupa, som om blicken från ett arabiskt öga kunde skada glansen av en skönhets kind! — Kom, låt oss gå till tältet och dit föra vår segrare i triumf, Vad jag beklagar den ädle sultanen, som blott känner kärleken, sådan den kännes av underordnade varelser.»

Blondel stämde sin harpa till de mest krigiska toner, då segraren infördes i drottning Berengarias tält. Han inträdde, beledsagad på vardera sidan av sina båda faddrar, Richard och Thomas Långsvärd, samt knäföll med mycket behag för drottning Berengaria, ehuru mer än hälften av denna vördnadsbetygelse i tysthet ägnades den till höger om drottningen sittande Edith.

»Avväpnen honom, mina damer», sade konungen, som fann sin högsta förnöjelse i fullgörandet av gamla ridderliga bruk. — »Må skönheten hedra ridderligheten! Spänn av honom sporrarna, Berengaria! Så drottning du än är, är du skyldig honom varje ynnestbevis du kan giva. — Knäpp av honom hjälmen, Edith! — Vid denna hand svär jag, att du skall det, om du också vore den stoltaste Plantagenet i ätten, och han den fattigaste riddare på jorden!»

Båda damerna åtlydde konungens befallning; Berengaria med brådskande beställsamhet, liksom hon var ivrig att tillfredsställa sin mans önskan, och Edith, ömsom rodnande och bleknande, då hon, med Långsvärds biträde, långsamt och tafatt uppknäppte spännena, som fäste hjälmen vid ringkragen.

»Och vad väntar ni er väl att finna under detta järnskal?» sade Richard, då kaskens avtagande blottade sir Kenneths [ 311 ]ädla ansikte, som glödde ej mindre till följd av nyss utståndna ansträngningar, än av ögonblickets sinnesrörelse. »Vad tycker ni om honom, mina ädlingar och skönheter?» fortfor Richard. »Liknar han nu en nubisk slav, eller en namnlös och obemärkt äventyrare? Nej, vid mitt goda svärd, här sluta hans åtskilliga förklädningar! Han har knäfallit för er, utan att vara känd genom annat än sina förtjänster — han uppstiger, lika utmärkt av lyckans och bördens företräden. Den lycksökande riddaren Kenneth uppstiger såsom David, greve av Huntingdon, kronprins av Skottland!»

Ett allmänt utrop av överraskning uppstod vid denna förklaring, och Edith släppte hjälmen, som hon höll i handen.

»Ja, mina vänner», sade konungen, »så förhåller det sig verkligen. I veten, huru konungen av Skottland svek sitt löfte att skicka denne tappre greve i spetsen för sina bästa och ädlaste krigare för att bistå oss vid Palestinas erövring. Denne ädle yngling, under vars befäl de skotska korsfararne skulle hava uttågat, ansåg det nesligt att undandraga sig detta heliga krig och stötte till oss på Sicilien med ett litet följe av trogna och tillgivna tjänare, vilket ökades med flere av hans landsmän, som förenade sig med dem, utan att känna sin anförares rang. Alla den kunglige prinsens förtrogna hade fallit ett rov för döden, utom en enda vapendragare, och hans allt för väl bevarade hemlighet hade så när kommit mig att avskära en av Europas hoppfullaste telningar, i den övertygelse att han blott var en skotsk äventyrare. — Varför yppade ni ej er rang, ädle Huntingdon, då ni svävade i fara genom min förhastade och lidelsefulla dom? Var det därför, att ni trodde Richard i stånd att missbruka sin makt för att genom tronarvingens död hämnas på en konung, som så ofta visat sig fientligt sinnad?»

»Jag gjorde er ej denna orättvisa, konung Richard», svarada greven av Huntingdon; »men min stolthet kunde ej förlika sig med att giva mig tillkänna såsom prins av Skottland för att rädda det liv, jag förverkat genom att svika min plikt. För övrigt hade jag gjort ett löfte att ej yppa mitt stånd förrän efter slutat korståg, och jag uppenbarade det blott in articulo mortis och under biktens insegel för denne helige eremit.»

»Det var således kännedomen av denna hemlighet, som gjorde den heliga mannen så enträgen i sin begäran, att jag måtte uppbäva min stränga dom?» sade Richard. »Med skäl [ 312 ]sade han, att om denne tappre riddare dödades på min befallning, skulle jag framdeles önska denna gärning ogjord, om det också skulle kosta mig en lem. En lem! — Jag skulle önskat den ogjord, om det också kostat mig mitt liv — ty världen skulle alltid sagt, att Richard missbrukat den skotske tronarvingens förtroende, då denne i förlitande på hans ädelmod överlämnat sig i hans våld.»

»Men kunna vi ej av ers majestät få veta, genom vilken besynnerlig och lycklig tillfällighet denna gåta slutligen blivit löst?» frågade drottning Berengaria.

»Jag fick brev från England», sade konungen, innehållande bland andra obehagliga nyheter även den, att konungen av Skottland låtit häkta trenne engelska ädlingar, som varit stadda på pilgrimsfärd till sankt Ninian och såsom orsak föreburit, att hans arvinge, som man trott strida i de tyska riddarnes leder mot hedningarne i Preussen, i själva verket befann sig i vårt läger och i mitt våld, varför Wilhelm ämnade kvarhålla dessa ädlingar såsom gisslan för hans säkerhet. Detta gav mig första vinken om riddarens av Leoparden verkliga stånd, och mina misstankar bekräftades av de Vaux, som vid sin återkomst från Askalon återförde grevens av Huntingdon enda tjänare, en tjockhuvad slav, som gått trettio mil för att anförtro de Vaux en hemlighet, som han kunnat yppa för mig.»

»Gamle Strauchan bör ursäktas», sade lord Gilsland; »ty han visste av egen erfarenhet, att mitt hjärta är något vekare, än om jag skreve mig Plantagenet.»

»Ditt hjärta vekt, du gamla järnklump, du, Cumberlands-flinta!» utropade Richard. »Det är just vi av huset Plantagenet, som kunna skryta med ömma, känslofulla hjärtan, Edith», sade han och vände sig till sin kusin med en blick, som kom blodet att strömma uppåt hennes kinder. »Giv mig din hand, sköna kusin, och även du, prins av Skottland.»

»Sakta, sakta, ers majestät», sade Edith, som drog sig undan och sökte dölja sin förvirring under ett försök att skämta över sin kunglige frändes lättrogenhet. »Kommer ni ej ihåg, att min hand skulle vara signalen till saraceners och arabers — till Saladins och hela hans turbanbeklädda härs omvändelse till kristna läran?»

»Ja, men profetians vind har kastat om och blåser nu från ett annat väderstreck», svarade Richard.

[ 313 ]»Gycklen icke, på det I icke måtten bliva bundna med ännu starkare band», sade eremiten, som nu steg fram. »Himlahären skriver ej annat än sanning i sina lysande krönikor — människans öga är blott för svagt för att tydligt läsa deras skrift. Vet då, att när Saladin och Kenneth av Skottland vilade i min grotta, läste jag i stjärnorna, att under mitt tak vilade en prins, Richards naturliga fiende, som av ödet var bestämd att bliva Edith Plantagenets gemål. Kunde jag väl då tvivla på, att detta måste vara sultanen, som jag väl kände, emedan han ofta besökte min cell för att tala om himlakropparnas rörelser? Firmamentets strålande ljus sade vidare, att denne prins, Edith Plantagenets man, skulle vara en kristen, och jag, svage, okunnige uttolkare, slutade därav till den ädle Saladins omvändelse, så mycket hellre, som hans stora egenskaper ofta tycktes göra honom böjd för den sanna läran. Känslan av min svaghet har nedtryckt mig i stoftet; men i stoftet har jag funnit tröst! Jag har ej riktigt läst andras öden — vem går mig i borgen för, att jag ej missförstått mitt eget? Gud vill ej, att man skall intränga i hans rådslag eller utforska hans förborgade hemligheter. Vi måste avvakta hans tid under vaka och bön, i fruktan och hopp. Jag kom hit som den stränge siaren, den högmodige profeten, skicklig, som jag trodde, att undervisa furstar, och till och med begåvad med övernaturliga kunskaper, men nedtyngd under en börda, som jag ej trodde några andra skuldror än mina i stånd att bära. Men mina bojor äro nu brutna! Jag går härifrån, ödmjuk i min okunnighet, ångerfull — men ej hopplös.»

Med dessa ord skildes han från sällskapet, och det påstås, att han ifrån den tiden mera sällan var besvärad av sina anfall av galenskap, samt att hans botövningar antogo en mildare karaktär och beledsagades av ett bättre hopp om det tillkommande. Även i själva vansinnigheten ligger det så mycken egenkärlek, alt övertygelsen om, att han med så mycken häftighet förkunnat och hyllat en ogrundad förutsägelse, tycktes verka som en åderlåtning på människokroppen och stilla den feber, som rasade i hans hjärna.

Det är överflödigt att ingå i närmare beskrivning om, vad som vidare tilldrog sig i drottningens tält, eller att efterforska, om David, greve av Huntingdon, var lika stum i Edith Plantagenets närvaro, som då han var nödsakad att uppträda som en okänd, ringa riddare. Man kan taga för givet, [ 314 ]att han nu med tillbörlig styrka uttryckte den ömma låga, som han så ofta förut funnit svårt att tolka i ord.

Middagstimmen nalkades nu, och Saladin avvaktade de kristna furstarnes ankomst uti ett tält, som, utom genom sin storlek, till det yttre var föga skiljaktigt från den simpla kurdens eller arabens vanliga bostad; men under dess vida, svarta tak var ett gästabud anrättat med den högsta österländska prakt, på de dyrbaraste mattor, med dynor utlagda för gästernas bekvämlighet. Men vi skola ej uppehålla oss vid beskrivningen på de dråpliga guld- och silvertygerna, de praktfulla arabeskbroderierna, de dyrbara kaschemirsschalar och de indiska mussliner, som här funnos utbredda i all sin glans; ännu mindre skola vi omtala alla syltsakerna och de med olikfärgade risgryn omgivna ragouterna jämte alla andra den österländska kokkonstens läckerheter. Helstekta får samt vilda och hemtamda fåglar med pillau voro uppstaplade på stora guld-, silver- och porslinsfat, och däremellan stodo väldiga krukor, fyllda med sorbet, avkyld med snö och is från Libanons bergshålor. En hög av präktiga kuddar vid övre ändan av festsalen tycktes vara ämnad för värden och de förnämare personer, han behagade inbjuda till detta högsäte, medan överallt i taket av tältet, men i synnerhet över nyssnämnda högsäte, hängde en mängd fanor och baner, såsom troféer av vunna fältslag och erövrade konungariken. Men främst över dem alla syntes en lång lans, varpå var fäst en liksvepning, med denna märkliga påskrift:

»SALADIN, KONUNGARNES KONUNG — SALADIN, SEGERVINNARNES BESEGRARE — SALADIN MÅSTE DÖ».

Bland all denna prakt stodo slavarne, som ordnat anrättningen, med nedlutade huvuden och korslagda armar, tysta och orörliga som bildstoder eller automater, vilka vänta på konstnärens vidrörande för att sättas i verksamhet.

Liksom de flesta av hans samtida, var sultanen smittad av tidevarvets vidskepelse och höll nu på att, i avvaktan på sina furstliga gästers ankomst, begrunda ett horoskop med därtill hörande förklaring, som eremiten av Engaddi tillsänt honom, innan han lämnade lägret.

»Förunderliga och hemlighetsfulla vetenskap», sade han för sig själv, »som under förmenande av att kunna borttaga framtidens täckelse, vilseleder dem, vilka den tyckes vägleda, och förmörkar den skådeplats, vilken den tyckes upplysa! Vem skulle ej påstått, att jag var denne Richards far[ 315 ]liga fiende, vars fiendskap skulle upphöra genom ett giftermål med hans fränka? Och likväl visar det sig nu, att en förening mellan denne tappra greve och prinsessan skall stifta vänskap mellan Richard och konungen av Skottland, som är honom en vida farligare fiende än jag, liksom en vildkatt i ett rum är fruktansvärdare, än lejonet i en avlägsen öken. Men», fortfor han halvhögt, »stjärnornas ställning tillkännagav även, att prinsessans man skulle vara en kristen. — En kristen!» upprepade han efter något uppehåll. — »Detta gav den vansinnige svärmaren hopp om, att jag skulle överge min tro; men på mig, vår Profets trogne efterföljare — på mig borde det ha öppnat ögonen. Ligg där, hemlighetsfulla pergament», fortfor han och stack det under en dyna; »sällsamma äro dina spådomar och även farliga, emedan de, till och med då de i och för sig själva äro sanna, likväl göra dem till lögnare, som försöka att tolka deras mening. — Vad nu? Vad betyder detta intrång?»

Detta sades till dvärgen Nectabanus, som, förfärligt uppskakad, kom inspringande i tältet, med sina oformliga ansiktsdrag av fasa förvridna till en ännu utomordentligare fulhet än vanligt — med uppspärrade ögon, vidöppen mun, och de skrumpna, vanskapliga händerna och fingrarna vitt utsträckta.

»Vad står på?» sade sultanen strängt.

»Accipe hoc!» framstönade dvärgen.

»Ha! Vad säger du?» fortfor sultanen.

»Accipe hoc!» sade det av en panisk förskräckelse gripna kräket, som kanske ej själv visste, att han upprepade samma ord som förut.

»Gå!» sade sultanen. »Jag är ej vid lynne att höra ditt tokeri.»

»Ej heller är jag någon tok», sade dvärgen, »mer än «som behövs för att låta min dårskap hjälpa mitt vett att förtjäna mig, arma stackare, mitt dagliga bröd. — Hör mig, hör mig, store sultan!»

»Nå, ja, om du har någon verklig oförrätt att beklaga dig över», sade Saladin, »så åligger det en konung att lyssna till dina ord, antingen du är klok eller galen. — Kom hit med mig», fortfor han och förde honom in i bakgrunden av tältet.

Vad deras samtal än angick, blev det snart avbrutet av en trumpetfanfar, som förkunnade de kristna furstanes ankomst. Saladin välkomnade dem i sitt tält med en kunglig [ 316 ]artighet, som anstod så väl hans som deras värdighet; men en särskild uppmärksamhet visade han den unge greven av Huntingdon, vilken han ädelmodigt lyckönskade till hans nuvarande glada utsikter, ehuru de omintetgjort dem, Saladin själv hyst.

»Men tro ej, ädle yngling», sade sultanen, »att prinsen av Skottland är mera välkommen hos Saladin, än Kenneth var för den enslige Ilderim, då de träffades i öknen, eller den betryckte ethiopiern för Adonebek El Hakim. En tapper och ädel själ, sådan som din, har sitt eget värde, oberoende av både stånd och börd, liksom den svala dryck, jag härmed räcker dig, är lika behaglig, då den njutes ur ett lerkärl som ur en guldbägare.»

Greven av Huntingdon gav ett passande svar, i det han tacksamt erkände de många och stora tjänster, den ädelmodige sultanen gjort honom; men sedan han druckit Saladin till ur den bägare sorbet, denne räckt honom, kunde han ej avhålla sig från att småleende anmärka: »den lappre ryttaren Ilderim kände ej, huru is danades; men den frikostige sultanen avkyler sin sorbet med snö.»

»Vill du, att en arab eller kurd skulle vara lika klok som en Hakim?» sade sultanen. »Den som påtager en förklädnad, måste låta sitt hjärtas känslor och sitt huvuds lärdom överensstämma med den dräkt, han antagit. Jag önskade se, huru en tapper och redlig riddare från Frangistan skulle bete sig i en dispyt med en sådan person, som jag då syntes vara. Jag låtsade därför betvivla sannfärdigheten av en allmänt känd sak för att se, med vilka skäl du skulle understödja ditt påstående.»

Överraskad av att höra, att iskyld sorbet fanns att tillgå, tog ärkehertigen av Österrike, som stod på något avstånd, med särdeles välbehag och någon plumphet den stora bägaren, just som greven av Huntingdon skulle sätta den ifrån sig.

»Högst angenämt!» utropade han efter en väldig klunk, som dagens hetta och feberkänningarna efter gårdagsruset gjorde dubbelt välkommen, och räckte med en suck bägaren åt stormästaren av tempelorden. Saladin gjorde ett tecken åt dvärgen, som steg fram och med sträv röst uttalade orden: »Accipe hoc!» Tempelherrn spratt till, liksom en häst, då han får se ett lejon under en buske vid gångstigen; men hämtade sig likväl strax och lyfte bägaren till sina läppar, kanske för att dölja sin förvirring. — Men dessa läppar vid[ 317 ]rörde aldrig bägarens rand. Saladins sabel flög ur slidan, som blixtens störtar ur molnet, den svängdes i luften — och stormästarens huvud rullade till andra ändan av tältet, under det kroppen en sekund blev stående med bägaren i handen och därpå föll, i det drycken blandades med blodet, som frustade ur ådrorna.

»Förräderi!» ropades från alla håll, och Leopold, som stod närmast Saladin och hans blodiga sabel, sprang baklänges, liksom han fruktat, att turen nu skulle komma till honom. Richard och flera andra lade handen på sina svärd.

»Frukta ingenting, ärkehertig av Österrike», sade Saladin, lika lugnt som om ingenting hänt, »och bliv ni ej heller vred över vad ni sett, konung av England. Ej för hans mångfaldiga bovstyckens skull, ej för det försåt han, enligt sin egen vapendragares erkännande, stämplat emot konung Richards liv, ej för det han förföljde mig och prinsen av Skottland i öknen, så att vi nödgades rädda vårt liv genom våra hästars snabbhet, ej för det han vid närvarande tillfälle uppeggat maroniterna att överfalla oss, ett anslag, som jag endast därigenom kunnat göra om intet, att jag emot förväntan uppbådat så många araber, att planen blev outförbar — ej för alla dessa brott, ehuru de förtjänt ett sådant straff, ligger han livlös där, utan emedan han, knappt en halvtimme innan han med sin närvaro oskärade vårt sällskap, liksom samum förgiftar luften, stötte dolken i sin stallbroder och medbrottsling, Konrad av Montserrat, på det han ej skulle bikta de nedriga stämplingar, vari de gemensamt varit invecklade.»

»Vad! Konrad mördad? — Och av stormästaren, sin fadder och förtroligaste vän!» utropade Richard. »Ädle sultan, jag vill ej tvivla på dina ord — dock måste detta bevisas — eljes…»

»Där står beviset», sade sultanen, och pekade på den förskrämda dvärgen. »Allah, som skickar oss lysmasken för att upplysa natten, kan upptäcka hemliga brott genom de föraktligaste medel.»

Saladin berättade nu dvärgens historia, som lydde ungefär sålunda: i sin dåraktiga nyfikenhet, eller, som han till en del erkänt, i uppsåt att snatta, hade Nectabanus insmugit sig i Konrads tält, vilket var övergivet av hans tjänare, som dels skyndat ur lägret för att underrätta hans bror om stridens utgång, dels kalaserade på de förfriskningar, som sultanens frikostighet ställt till deras förfogande. Den sårade slum[ 318 ]rade under inflytande av Saladins underbara talisman, så att dvärgen hade fritt tillfälle att efter behag snoka omkring, till dess ljudet av tunga steg skrämde honom att gömma sig och han kröp bakom en gardin, varifrån han kunde höra och se allt vad som sades eller gjordes av stormästaren, vilken, så snart han inkommit, sorgfälligt tillstängde tältöppningen efter sig. Hans offer, som spratt upp ur sömnen, tycktes genast hava anat sin gamla stallbroders avsikt, ty han hade i en förskräckt ton frågat, varför han störde honom.

»Jag kommer för att bikta och avlösa dig», svarade stormästaren.

Den förskrämda dvärgen kunde ej erinra sig mycket av deras vidare samtal, utom att Konrad bett stormästaren ej krossa ett bräckt rör, och att tempelherrn stött en turkisk dolk i hans hjärta, med orden Accipe hoc! — vilka sedermera ännu länge spökade i det dolda vittnets uppskrämda inbillning.

»Jag förvissade mig om sanningen av denna berättelse», sade Saladin, »genom att låta besiktiga liket, och den olyckliga varelse, som Allah gjort till brottels upptäckare, befallde jag att i er närvaro upprepa mördarens ord, och ni själva sågo den verkan, de åästadkommo på hans samvete.»

Sultanen teg, och konungen av England bröt tystnaden.

»Om detta är sant, varpå jag ej tvivlar, ha vi varit vittnen till en stor handling av rättvisa, ehuru det såg annorlunda. ut. Men varför i detta sällskap? Varför med din egen hand?»

»Jag hade ämnat annorlunda», sade Saladin; »men hade jag ej påskyndat hans dom, hade han alldeles undsluppit den; ty om jag tillåtit honom dricka ur min bägare, vilket han höll på att göra, huru skulle jag sedan, utan att brännmärkas såsom den där kränkt gästfrihetens lag, kunnat låta honom undergå det dödsstraff, han så väl förtjänat? Om han mördat min fader och efteråt ätit mitt bröd och druckit ur min bägare, skulle ej ett hår på hans huvud blivit rört av mig. Men nog om honom — må hans lik och hans minne försvinna ifrån oss.»

Kroppen bars bort, och alla märken efter den mordiska katastrofen utplånades eller doldes så fort och skickligt, att det tydligt syntes, att händelsen ej var så alldeles ovanlig, att den förlamade Saladins hovfolk.

Men de kristna furstarne kände sig i hög grad nedtrykta [ 319 ]av det nyss timade uppträdet, och ehuru de på sultanens artiga inbjudning intogo sina platser vid gästabudet, skedde det likväl med tvekans och häpenhetens tystnad. Richard var den ende, vars sinne höjde sig över varje anledning till misstanke eller förlägenhet. Men även han tycktes fundera på något förslag och inom sig överlägga, huru han på bästa möjliga sätt skulle framställa det för att göra det antagligt. Slutligen tömde han ett stort vinglas och vände sig till sultanen, med anhållan att få veta, om det vore sant, att han hedrat greven av Huntingdon med ett personligt envig.

Saladin svarade småleende, att han försökt sin häst och sina vapen emot kronprinsen av Skottland, såsom riddare pläga göra, då de träffas i öknen, och tillade blygsamt, att, ehuru striden ej varit fullkomligt avgörande, han för sin del likväl ej hade särdeles skäl att berömma sig av utgången. Å andra sidan ville skotten ej erkänna den honom sålunda tilldelade överlägsenheten, utan önskade överlåta den åt sultanen.

»Du har heder nog av blotta enviget», sade Richard, »och jag avundas dig mer denna ära, än alla Ediths småleenden, ehuru ett av dem väl vore värt ett blodigt dagsverke. — Men vad sägen I, ädle furstar; är det väl passande, att en så kunglig riddarekrets skulle åtskiljas, utan att göra något, varom kommande tider kunde tala? Vad är en förrädares uppdagande och död mot en så skön ärans krans, som här är församlad och som ej borde åtskiljas, utan att hava bevittnat något, som vore värdigare dess uppmärksamhet? Vad säger ni, furstlige sultan? — Tänk, om vi båda inför detta hedervärda sällskap skulle slita den länge omtvistade frågan rörande detta Palestina och sålunda på en gång sluta dessa långvariga krig. Där står banan färdig, och hedendomen kan aldrig hoppas en bättre kämpe än dig, och så framt ej någon värdigare erbjuder sig, skall jag nedlägga min handske å kristenhetens vägnar, och i all heder och vänskap skola vi strida på liv och död för Jerusalems besittning.»

En djup tystnad följde nu i avvaktan på sultanens svar. Hans panna och kinder rodnade starkt, och många bland de närvarande trodde, att han tvekade, om han ej skulle antaga utmaningen. Slutligen sade han: »om jag strede för den heliga staden emot dem, vilka vi anse såsom avgudadyrkare samt bilders, stockars och stenars tillbedjare, kunde jag förlita mig på, att Allah skulle styrka min arm, eller om [ 320 ]jag föll för Melek Rics svärd, kunde jag aldrig ingå i paradiset genom en ärofullare död. Men Allah har redan givit Jerusalem åt de rättrogna, och det vore att fresta profetens Gud, om jag i förtröstan på min personliga styrka och skicklighet vedervågade det, varav jag redan är i trygg besittning genom mina stridskrafters överlägsenhet.»

»Om ej för Jerusalem», sade Richard, med tonen hos en person, som utber sig en ynnest av sin bästa vän, »så låt oss likväl av kärlek till äran åtminstone trenne gånger ränna spärr med slipade lansar.»

»Även detta», sade Saladin, till hälften leende åt Lejonhjerias vänskapliga stridslust, »kan jag ej med gott samvete göra. Husbonden sätter herden över hjorden, ej för herdens egen skull, utan för fårens. Hade jag en son, som kunde föra spiran, om jag fölle, skulle jag kanske hava rättighet, såsom jag har vilja, att våga denna djärva strid; men er egen Skrift säger, att när herden är slagen, skingras fåren.»

»All lycka har kommit på din lott», sade Richard, suckande, till greven av Huntingdon. »Jag skulle givit det bästa. året i min levnad för den där halvtimmen vid Diamanten i öknen!»

Richards ridderliga överdrift livade sällskapets nedslagna sinnen, och när man slultigen steg upp för att gå sin väg, steg Saladin fram och fattade Lejonhjertas hand.

»Ädle konung av England», sade han, »vi åtskiljas nu för att aldrig mer återse varandra. Att ert förbund nu är så upplöst, att det aldrig mer kan sammanknytas, och att ni med ert eget lands stridskrafter ej förmår fullfölja företaget, känner ni lika väl som jag. Jag kan ej överlämna er detta Jerusalem, vars ägande ni så ivrigt eftersträvar. Det är för oss, liksom för er, en helig stad. Men vad annat som helst, som Richard kan begära av Saladin, skall lika villigt medgivas, som källan där borta utgjuter sitt vatten. Ja, och detsamma skulle Saladin lika redoboget bevilja, om Richard stode i öknen med blott två bågskyttar i sitt följe!»

⁎              ⁎

Den följande dagen såg Richard återvända till sitt eget läger, och kort därefter blev den unge greven av Huntingdon förmäld med Edith Plantagenet. Sultanen skickade vid detta tillfälle den ryktbara talismanen såsom bröllopsgåva; men ehuru många underbara kurer verkställdes därmed i Europa, [ 321 ]kunde likväl ingen i framgång och ryktbarhet mäta sig med dem, sultanen själv utförde. Den finnes ännu; ty den testamenterades av greven av Huntingdon till den tappre skotske riddaren sir Mungo of the Lee, i vars gamla och högtärade släkt denna ännu förvaras; och ehuru förtrollade stenar länge sedan äro förvista från den nyare farmakopéen, användes den likväl ännu för att stilla blodflöden och bota vattuskräck.

Här slutar vår berättelse, då de villkor, Richard betingade sig vid sina erövringars utrymmande, finnas upptagna i alla historier över denna tidpunkt.




  1. Monte Serrato betyder taggigt berg.