←  AVRESAN
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

PÅ VÄG
TILL ÖN I HAVET  →


[ 36 ]

SJÄTTE KAPITLET
PÅ VÄG

Altona, en verklig förstad till Hamburg, är utgångsstation för Kiel-banan, som skulle föra oss till Bältens stränder. På mindre än tjugu minuter voro vi inne på holsteinskt område.

Klockan halv sju stannade vagnen framför bangården. Min farbrors många och skrymmande kolli avlastades, inburos, vägdes, poletterades och lastades på bagagevagnen, och klockan sju sutto vi mitt emot varandra i en kupé på tåget. En vissling ljöd, och lokomotivet satte sig i gång. Vi voro på väg.

Hade jag nu fogat mig i det oundvikliga? Icke alldeles ännu. Men den friska morgonluften och de omväxlande bilder, som hastigt drogo förbi, upplivade mig och förströdde mig.

Vad min farbror beträffar, gingo hans tankar tydligen mycket fortare än detta, för hans otålighet alltför långsamma tåg. Vi voro ensamma i kupén, men vi sade ingenting till varandra. Min farbror undersökte än en gång sina fickor och sin resväska för att övertyga sig om att intet var glömt, och jag såg, att han hade vad han önskade.

Bland annat var han försedd med en rekommendation från danske konsuln i Hamburg, herr Christensen, som var hans personlige vän. Härigenom skulle det bliva oss lätt att i Köpenhamn erhålla rekommendationer till guvernören på Island.

Tre timmar senare stannade tåget i Kiel, alldeles nere vid hamnen.

[ 37 ]Som vårt resgods var poletterat till Köpenhamn, behövde vi icke bry oss om det. Min farbror följde det dock med ängsliga blickar, när det fördes ombord och försvann i lastrummet,

Nu visade det sig, att ångbåten icke skulle gå förrän på aftonen. Vi fingo alltså tillbringa vår dag i Kiel så gott vi kunde. En kvart över tio på kvällen kastades loss, och vi ångade ut på Stora Bält.

Natten var mörk. Det blåste, och sjön gick hög. Några ljus syntes på kusten, och om en stund sågo vi en blänkfyr; det är allt vad jag minns av denna första överfart.

Klockan sju på morgonen landstego vi i Korsör, en liten stad på västra kusten av Seeland. Från båten kommo vi direkt upp på ett annat tåg, som förde oss genom ett landskap, vilket icke var mindre flackt än de holsteinska slätterna.

Slutligen, klockan tio följande morgon, voro vi framme i Köpenhamn. Våra saker lastades på en vagn och blevo jämte oss själva transporterade till hotell Fenix vid Bredgade. Det tog en halvtimme, ty bangården ligger utanför staden. Min farbror gjorde en hastig toalett och tog mig sedan med sig ut. Portieren på hotellet talade tyska och engelska, men professorn, som kunde alla språk, tilltalade honom på danska, och det var på danska som han visade oss vägen till museet för nordiska fornsaker.

Intendenten för detta muséum, den lärde professor Thomson, var en god vän till konsuln i Hamburg.

Professor Thomson ställde sig genast till vårt förfogande, och vi begåvo oss nedåt hamnen för att söka någon lägenhet till Island.

Jag hade hoppats, att det ej skulle lyckas, men jag bedrog mig. En liten dansk skonert, Valkyrian, skulle avsegla till Reykjavik den 2 juni. Kapten Bjarne — så hette befälhavaren — var ombord, och hans blivande passagerare tryckte i sin förtjusning hans hand så kraftigt, att han kunnat krama sönder den, Den hederlige kaptenen var litet förvånad över sådana känsloyttringar. Det var hans yrke att segla till Island, och att så göra föreföll honom som den naturligaste sak i världen. Min [ 38 ]farbror fann det sublimt. Den värde kaptenen drog fördel av denna stämning och lät oss betala dubbelt så mycket som andra. Men det fäste vi oss icke vid.

»Kom ombord om tisdag morgon klockan sju», sade kapten Bjarne efter att ha stoppat ett respektabelt antal specieriksdalrar i sin ficka.

Vi tackade nu professor Thomson för hans tillmötesgående och återvände till hotell Fenix.

»Det här går bra, mycket bra!» sade min farbror flera gånger. »Så lyckligt att finna detta fartyg segelfärdigt genast! Låt oss nu äta frukost och gå ut och bese staden.»