←  PÅ LIDENBROCKS HAV
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

EN STRID MELLAN VIDUNDER
EN NY ÖVERRASKNING  →


[ 116 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET
EN STRID MELLAN VIDUNDER.

Lördagen den 15 augusti. — Havet är alltjämt lika enformigt. Intet land är i sikte. Horisonten tycks hava dragit sig oändligt tillbaka.

Jag märker, att min fabror, professorn, håller på att bliva samma otåliga man som fordom, och jag antecknar detta i min dagbok.

Jag minnes nu, att min farbror, innan vi gåvo oss ut på havet, uppskattade dettas längd till omkring etthundratjugu kilometer. Nu hava vi redan tillryggalagt tre gånger denna väg, och ännu synes icke den södra stranden.

»Vi komma icke nedåt», återtager professorn. »Allt detta är förspilld tid, och jag har visst icke kommit hit för att ligga och lustsegla på en sådan här göl.»

Han kallar detta att lustsegla! Han kallar detta hav en göl!

»Men», säger jag, »vi hava ju följt Saknussems väg…»

»Det är just frågan. Hava vi följt denna väg? Har Saknussem träffat på detta vatten? Har han farit över det? Har månne den bäck, som vi togo till vägvisare, fört oss alldeles vilse?»

»I alla händelser kunna vi icke ångra, att vi kommit hit. Detta skådespel är storslaget, och…»

»Här är det inte fråga om att se naturskönheter. Jag har föresatt mig ett mål, och det vill jag uppnå! Begär alltså inte, att jag skall beundra något.»

Jag tager detta ad notam och låter professorn i fred [ 117 ]bita sig i läpparna av otålighet. Klockan sex på aftonen begär Hans sin betalning och får sina tre specieriksdalrar.

Söndagen den 16 augusti. — Intet nytt. Samma väder. Vinden visar någon benägenhet att friska i. Det första jag gör, när jag vaknar, är att konstatera ljusstyrkan. Jag fruktar alltid, att det elektriska fenomenet skall avtaga, kanske alldeles slockna. Men min fruktan är ogrundad: flottens skugga avtecknas tydligt på vattenytan.

Detta hav förefaller verkligen oändligt. Det är kanske lika brett som Medelhavet eller till och med som Atlanten. Min farbror lodar flera gånger. Han fäster ett av de tyngsta järnspetten på ett rep, som får löpa ut till tvåhundra famnars längd. Ingen botten! Vi hava ganska svårt att åter få ombord vår lodlina.

När järnspettet åter är uppe på flotten, påpekar Hans, att det är tydliga märken i det. Det ser ut, som om järnspettet blivit kraftigt klämt mellan två hårda föremål.

Jag ser på jägaren.

»Tänder», säger han på danska.

Jag förstår icke. Jag ser på min farbror, men han sitter helt försjunken i sina tankar och jag bryr mig icke om att störa honom. Jag vänder mig då till isländaren igen. Han öppnar och sluter munnen flera gånger för att få mig att förstå, vad han menar.

»Tänder», säger jag häpen och betraktar järnspettet närmare.

Ja, det är verkligen tänder, som satt märke i metallen! De käkar, i vilka de sitta, måste äga en rent häpnadsväckande styrka! Är det något vidunder, vars make ej längre finnes på jorden, som simmar här nere i havsdjupet, glupskare än hajen, fruktansvärdare än valfisken! Jag kan icke taga mina blickar från denna sönderbitna järnstång.

Denna händelse sysselsätter mina tankar hela dagen, och min uppjagade fantasi finner knappt någon ro ens i sömnen.

Måndagen den 17 augusti. — Mina ögon riktas förfärande utåt havet. Jag fruktar att få se någon av underhavsgrottornas inbyggare sticka upp sitt huvud ur vågorna.

[ 118 ]Min farbror tänker förmodligen som jag, om han också icke hyser samma fruktan, ty sedan han undersökt järnspettet, tittar han utåt havet.

»Det var en fördömd idé, han fick att loda», säger jag för mig själv. »Han har stört något havsdjur i dess vila, och vi kunna skatta oss lyckliga, om vi icke bli angripna.»

Jag kastar en blick på vapnen och förvissar mig om att de äro i gott skick. Min farbror ser det och nickar gillande.

Redan angiva stora svallvågor på ytan, att det är någon oro på djupet. Faran är nära. Vi måste vara vaksamma.

Tisdagen den 18 augusti. — Aftonen kommer eller rättare den stund, då sömnen tynger våra ögonlock, ty det finns ingen natt på denna ocean, och det obevekliga ljuset tröttar ständigt våra ögon, som om vi seglade fram under de arktiska havens sol. Hans står vid rodret. Eftersom han vakar, somnar jag.

Om två timmar vaknar jag vid en förfärlig stöt. Flotten har med en oerhörd kraft lyfts upp ur vågorna och slungats ned tjugu famnar därifrån.

»Vad står på!» utropar min farbror. »Hava vi stött på grund?»

Hans pekar på en stor, svart massa, som ömsevis höjer och sänker sig. Den är ungefär tvåhundra famnar från oss. Jag ser dit och utropar:

»Det är en ofantlig tumlare!»

»Ja», svarar min farbror, »och där borta kommer nu en havsödla av föga vanlig storlek.»

»Och jag ser en väldig krokodil! Se, vilka stora käkar och vilka skarpa tandrader! Å, nu försvinner han!»

»Där är en val! Där är en val!» utropar nu professorn. »Jag ser hans väldiga fenor. Se, vilka massor av luft och vatten den sprutar ut genom sina näsborrar!»

Två vätskepelare uppstiga också verkligen till en betydande höjd. Vi äro förvånade, häpna, förfärade inför denna mängd havsodjur. De hava övernaturliga dimensioner, och det minsta av dem skulle kunna uppsluka flotten i en enda munsbit.

Hans vill kasta om rodret för att undfly det farliga grannskapet, men då får han på andra sidan se andra fien[ 119 ]der, som icke äro mindre fruktansvärda: en fyrtio fot lång sköldpadda och en trettio fot lång orm, som störtar fram med sitt väldiga huvud över vågorna. Det är omöjligt att fly. Odjuren närma sig. De kretsa omkring flotten med en hastighet, som icke ens ett snälltåg i full fart kan överbjuda. De beskriva koncentriska cirklar omkring den. Jag har fattat mitt gevär, men vad förmår väl en bösskula mot de fjäll, varmed dessa djurs kroppar äro betäckta?

Vi äro stumma av förskräckelse. Nu komma de närmare! Från det ena hållet krokodilen, från det andra ormen. De andra havsdjuren hava försvunnit. Jag står i begrepp att skjuta, men Hans hejdar mig med en åtbörd. De båda odjuren stryka förbi flotten på femtio famnars avstånd och störta sig över varandra. I sitt ursinniga raseri märka de oss icke.

På en hundra famnars avstånd från flotten börjar nu striden. Vi kunna tydligt se de båda vilddjurens kamp.

Men nu förefaller det mig, som om de andra djuren togo del i striden, både tumlaren och valen och ödlan och skölddpaddan. Jag tycker mig se dem i varje ögonblick. Jag gör isländaren uppmärksam på dem, men han skakar endast på huvudet.

»Två», säger han.

»Två! Han säger, att det bara är två…»

»Han har rätt!» utropar min farbror, som hela tiden har stått med kikaren för ögonen.

»Är det möjligt!»

»Ja. Det första av dessa vidunder har nos som en tumlare, huvud som en ödla, tänder som en krokodil, och det är detta, som narrat oss. Det är Ichthyosaurus, den fruktansvärdaste av de antediluvianska reptilerna.»

»Och det andra?»

»Det andra är en orm i en sköldpaddas skal, det första odjurets fruktansvärda fiende, Plesiosaurus!»

Hans har rätt. Det är endast två odjur, som på detta sätt upprört havet. Och jag har framför mig två av urhavens reptiler. Jag ser Ichthyosauruns blodiga öga, som är lika stort som ett människohuvud. Naturen har begåvat honom med en utomordentligt kraftig synapparat, som kan motstå vattenmassornas tryck på de djup, han [ 120 ]bebor. Man har med rätta kallat honom valfisken bland ödeldjuren, ty han har både dess snabbhet och storlek. Han mäter ej mindre än hundra fot i längd, och jag kan göra mig en föreställning om hans storlek, när han höjer sina vertikala stjärtfenor över vågorna. Hans käke är ofantlig och har enligt naturforskarnas uppgifter ej mindre än etthundraåttiotvå tänder.

Plesiosaurus, en orm med rund kropp och kort stjärt, har fötter liknande åror. Hans kropp är helt och hållet beklädd med ett skal, och hans hals, som är lika böjlig som en svans, höjer sig väl trettio fot över vågorna.

Dessa djur angripa varandra med obeskrivligt raseri. De uppröra hela berg av vatten, och svallet når ända fram till flotten. Väl tjugu gånger hålla vi på att kantra. De skarpaste väsanden höras. De båda djuren hava slingrat sig om varandra. Jag kan icke skilja det ena från det andra, men av segrarens raseri är allt att frukta.

Det går en timme, det går två. Striden fortfar med oförminskat raseri. De kämpande ömsevis närma sig och avlägsna sig från flotten. Vi stå orörliga, färdiga att giva eld.

Plötsligt försvinna både Ichthyosaurus och Plesiosaurus, åstadkommande en sannskyldig malström. Skall striden fortsättas i havets djup? Men plötsligt uppdyker ett väldigt huvud. Det är Plesiosaurus. Han är sårad till döds. Jag urskiljer ej längre hans väldiga skal. Men hans långa hals lyfter sig, sänker sig, lyfter sig åter, sjunker ned igen, piskar vågorna som en ofantlig piska och vrider sig som en avhuggen mask. Vattnet sprutar upp vida omkring och gör, att vi ej kunna se. Men snart når odjurets dödskamp sitt slut, dess rörelser avtaga, dess vridningar mattas och den långa ormkroppen sträcker ut sig som en livlös massa på de stillade vågorna.

Och Ichthyosaurus? Har han väl återvänt till sin underhavsgrotta, eller skall han åter visa sig på oceanens yta?