←  EXPLOSIONEN
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

EN FÖRTVIVLAD BELÄGENHET
ÅTERGIVNA ÅT DAGSLJUSET  →


[ 144 ]

TRETTIONDE KAPITLET
EN FÖRTVIVLAD BELÄGENHET

Jag antager, att klockan nu var tio på aftonen. Det första av mina sinnen, som började fungera efter den starka schocken, var hörseln. Jag hörde nästan genast — ty det var verkligen något som jag hörde — hur tystnad uppstod i tunneln och efterträdde det dån, som nu i så många timmar fyllt mina öron. Slutligen hörde jag min farbror säga:

»Vi stiga uppåt!»

»Vad vill det säga?» utropade jag.

»Jo, vi stiga uppåt, vi stiga uppåt!»

Jag sträckte ut armen och vidrörde klippväggen. Min hand skrubbades sönder. Vi stego med utomordentlig hastighet.

»Facklan! Facklan!» utropade professorn.

Vi hade verkligen en fackla kvar, och Hans lyckades med stor svårighet tända den. Lågan slog visserligen nedåt till följd av den uppstigande rörelsen, men den lyste dock så mycket, att vi kunde se vad som försiggick.

»Det är som jag trodde», sade min farbror. »Vi befinna oss i en trång brunn, knappt fyra famnar i genomskärning. Vattnet, som strömmat ned i svalget, återtager sin nivå och för oss upp med sig.»

»Men vart?»

»Det vet jag inte, men vi måste vara beredda på allt. Vi stiga uppåt med en hastighet, som jag uppskattar till två famnar i sekunden eller etthundratjugu famnar i minuten, och med den farten går det undan.»

[ 145 ]»Ja, om ingenting hejdar oss, om denna brunn har någon öppning! Tänk om den är sluten, om luften småningom sammantryckes under vattenpelarens tryck och vi bliva krossade!»

»Axel», svarade min farbror med stort lugn, »vår belägenhet är nästan förtvivlad, men det finns några möjligheter till räddning, och det är dem, som jag överväger. Om vi vilket ögonblick som helst kunna omkomma, kunna vi också i varje ögonblick bliva räddade. Vi måste därför laga, att vi kunna draga fördel av de minsta omständigheter.»

»Men vad skola vi göra?»

»Först och främst stärka oss med att äta litet.»

Vid dessa ord kastade jag en förtvivlad blick på min farbror. Jag hade icke velat fram med sanningen, men nu måste jag säga honom allt.

»Vad?» utropade han, »har provianten gått förlorad?»

»Ja, här är allt som finns kvar, en bit torrt kött till tre personer.»

Min farbror stirrade på mig utan att vilja förstå.

»Tror farbror ännu, att vi kunna bliva räddade?»

På denna fråga fick jag aldrig något svar.

En timme gick. Jag började att känna mig mycket hungrig. Mina följeslagare ledo också av hunger, men ingen av oss vågade röra det obetydliga vi hade att äta.

Emellertid stego vi fortfarande uppåt med stor hastighet. Ibland tappade vi andan liksom luftseglarna, när det går för fort uppåt. Men om dessa känna ökad kyla allteftersom de höja sig bland luftlagren, fingo vi i stället pröva på motsatsen. Värmen tilltog oroväckande och uppgick säkert nu till fyrtio grader.

Vad betydde en dylik förändring? Ända dittills hade Davys och Lidenbrocks teorier visat sig riktiga. Skulle vi väl nu komma till en trakt, där värmen skulle bringa klipporna att smälta? Jag fruktade det, och jag sade till min farbror:

»Om vi icke drunkna eller krossas eller svälta ihjäl, återstår oss alltid utsikten att bliva levande brända.»

Han endast ryckte på axlarna och försjönk åter i sina funderingar.

En timme förflöt. Med undantag av en mindre ökning [ 146 ]i temperaturen inträffade ingen förändring. Slutligen bröt min farbror tystnaden.

»Vi måste fatta ett beslut», sade han.

»Fatta ett beslut?» sade jag.

»Ja, vi måste stärka våra krafter. Om vi försöka spara den lilla föda vi ha och sålunda förlänga vårt liv med några timmar, bliva vi i stället alldeles utmattade.»

»Ja, men slutet kan ej länge låta vänta på sig.»

»Men antag, att ett tillfälle till räddning erbjuder sig, att det gäller att handla i ett ögonblick, var skola vi få kraft därtill, om vi äro utmattade av hunger?»

»Farbror misströstar då inte helt och hållet?» frågade jag retligt.

»Nej», svarade min farbror bestämt.

»Farbror tror ännu på någon utsikt till räddning?»

»Ja, så länge hjärtat klappar och pulsen slår, får icke någon med vilja utrustad varelse giva förtvivlan rum.»

Vilka ord! Den man, som uttalade dem under sådana omständigheter, var för visso icke av det vanliga slaget.

»Vad tänker farbror då göra?» sade jag.

»Äta varenda smula vi ha och stärka våra medtagna krafter. Det kanske blir vår sista måltid, men vi skola åtminstone icke vara utmattade stackare utan handlingskraftiga män.»

»Ja, låt oss äta då», sade jag.

Jag hade åter fattat något hopp. Men vår sista måltid var nu förtärd. Klockan var fem på morgonen.

Emellertid ökades temperaturen mer och mer, och jag kände mig omgiven av en brännande hetta. Jag kunde icke jämföra denna hetta med något annat än den värme, som utstrålar från en masugn. Både Hans och min farbror och jag hade efter hand måst taga av oss rock och väst. Det minsta klädesplagg blev en orsak till obehag för att icke säga lidande.

»Stiga vi då upp till en vitglödande region?» utropade jag, då hettan ytterligare tilltog.

»Nej», svarade min farbror, »det är omöjligt.»

»Men denna klippvägg är glödhet», sade jag.

Just som jag yttrade detta och drog tillbaka handen från klippan kom jag att snudda vid vattnet.

»Vattnet är kokhett!» utropade jag.

[ 147 ]Min farbror svarade denna gång endast med en åtbörd av vrede.

Jag greps då av en oövervinnelig förskräckelse. Jag hade förnimmelse av en nära förestående katastrof, sådan den djärvaste fantasi icke skulle kunnat upptänka. En först endast dunkel och obestämd tanke övergick allt mer till visshet inom mig. Jag sökte driva bort den, men den återkom ihärdigt. Jag vågade icke uttrycka den i ord, men några ofrivilliga iakttagelser stadgade min övertygelse. Vid facklans osäkra sken iakttog jag oroliga rörelser i granitmassorna. Något fenomen var tydligen på väg att inträffa, vari elektriciteten spelade en roll. Och sedan denna otroliga hetta, detta kokande vatten!… Jag beslöt att titta på kompassen.

Den var kollrig!

Ja, kollrig! Nålen hoppade från den ena polen till den andra med tvära stötar, genomlopp alla väderstreck och svängde tillbaka, liksom den varit fattad av yrsel.

Vi hörde nu åter ett ständigt knallande. Jag kunde icke jämföra det med annat ljud än bullret av en mängd tunga vagnar, som hastigt köra över stengatorna. Det var en oavbruten åska.

»Farbror! Farbror!» ropade jag. »Vi äro förlorade!»

»Vad är du nu rädd för igen?» frågade han med ett förvånande lugn. »Vad fattas dig?»

»Vad som fattas mig! Se blott på dessa klippväggar, som röra sig, dessa bergmassor, som lossna! Och denna brännande hetta, detta kokande vatten, dessa ångor, som förtäta sig alltmer, denna svängande magnetnål, allt tyder på en jordbävning!»

Min farbror skakade sakta på huvudet.

»En jordbävning?» sade han.

»Ja.»

»Jag tror allt du tar miste, min gosse.»

»Vad? Men dessa symptom äro ju tydliga?»

»En jordbävning? Nej, jag väntar mig något finare!»

»Vad menar farbror?»

»Ett vulkaniskt utbrott.»

»Ett vulkaniskt utbrott!» sade jag. »Äro vi alltså mitt i en verksam vulkan?»

[ 148 ]»Jag tror det», sade min farbror leende. »Och det är det lyckligaste, som kan hända oss.»

Det lyckligaste! Hade min farbror blivit tokig? Vad betydde dessa ord? Vadan detta lugn och detta småleende?

»Huru!» utropade jag. »Vi äro i ett vulkaniskt utbrott. Slumpen har kastat oss in bland glödande lava, smältande klippor och sjudande vatten! Vi skola alltså bliva utdrivna, uppkastade, utspydda i luften tillsammans med klippstycken, aska och slagg, i en virvel av lågor! Det är det lyckligaste, som kan hända oss?»

»Ja», svarade min farbror och betraktade mig över sina glasögon, ty det är den enda utsikt, som vi hava att komma upp på jordens yta igen.»

Jag förbigår de tusen tankar, som korsade sig i min hjärna. Min farbror hade rätt, alldeles rätt, och aldrig hade han synts mig djärvare och mera övertygad än i denna stund, då han lugnt väntade och beräknade alla med ett vulkaniskt utbrott förenade möjligheter.

Emellertid stego vi fortfarande uppåt, och det fortgick så hela natten. Oväsendet omkring oss tilltog. Jag var nästan kvävd, och jag trodde, att min sista stund var kommen.

Det var tydligt, att vi drevos framåt av en eruptiv rörelse. Under flotten hade vi sjudande vatten och under detta vatten ett helt lavaflöde, en samling klippstycken, som vid kraterns topp skulle sprida sig åt alla håll. Vi voro alltså i en vulkans skorsten. Det kunde icke vara något tvivel därom.

Men denna gång hade vi icke att göra med det utslocknade Snefels utan med en vulkan i full verksamhet. Jag undrade mycket, vad det kunde vara för ett berg och i vilken del av världen vi skulle bliva utkastade.

Fram emot morgonen ökades den uppstigande rörelsen. Att hettan tilltog i stället för att minskas, då vi närmade oss jordytan, berodde naturligtvis på att den var helt lokal och stod i samband med det vulkaniska inflytandet. Rörande vårt fortkomstsätt återstod intet tvivel för mig. En väldig kraft, en kraft om flera hundra atmosfärer, som alstrades av de i jordens innandömen hopade ångor[ 149 ]na, drev oemotståndligt framåt. Men huru många faror utsatte den oss icke för!

Snart inträngde rödgula reflexer i den vertikala gången, som mer och mer vidgade sig. Till höger och vänster såg jag djupa gångar, liknande väldiga tunnlar, ur vilka täta ångor strömmade ut. Eldslågor slickade sprakande deras väggar.

»Se, se, farbror!» ropade jag.

»Ja, det är svavellågor. Vad är väl naturligare under ett utbrott?»

»Men om de omvärva oss?»

»De komma icke att omvärva oss.»

»Men om vi kvävas?»

»Vi komma icke att kvävas. Gången vidgas, och om det blir nödvändigt, skola vi lämna flotten och söka skydd i någon klippskreva.»

»Och vattnet? Det uppstigande vattnet?»

»Det finns icke längre något vatten, Axel, utan ett slags lavamassa, som lyfter oss med sig upp i kratern.»

Vattenpelaren hade i själva verket försvunnit och lämnat plats för tämligen täta, ehuru kokande eruptiva ämnen. Temperaturen blev outhärdlig, och en termometer skulle säkerligen visat över sjuttio grader! Svetten rann i strömmar. Om vi icke lyfts uppåt med en sådan hastighet, skulle vi säkert hava kvävts.

Emellertid satte min farbror icke sitt förslag att övergiva flotten i verket, och häruti gjorde han väl. De grovt hopfogade bjälkarna erbjödo oss dock en fast yta, en stödjepunkt, som vi överallt annorstädes skulle saknat.

Vid åtta-tiden på morgonen inträffade för första gången på länge något nytt. Den uppåtgående rörelsen avstannade plötsligt. Flotten stod alldeles stilla.

»Vad är det?» frågade jag, vacklande vid detta plötsliga avstannande, liksom vid en stöt.

»Ett uppehåll», svarade min onkel.

»Avstannar utbrottet?»

»Det hoppas jag, att det inte gör.»

Jag steg upp. Jag försökte att se mig omkring. Kanske hade flotten fastnat på något klipputsprång och motstod för ett ögonblick lavans framträngande. I sådant fall måste vi skyndsamt få den loss igen.

[ 150 ]Det var emellertid icke så. Själva den eruptiva massan av aska, slagg och stenskärvor hade upphört att höja sig.

»Skulle verkligen eruptionen avstanna?» utropade jag.

»Å, var inte rädd, min gosse», svarade min farbror med sammanbitna tänder. »Detta lugn kommer icke att räcka länge. Det har redan varat i fem minuter, och inom kort fortsätta vi vårt uppstigande till kraterns mynning.»

Medan han talade, upphörde han ej med att titta på sin kronometer, och han skulle än en gång få rätt i sina förutsägelser. Snart fattades flotten åter av en hastig och oregelbunden rörelse, som fortgick under ungefär två minuter. Då stannade den åter.

»Gott», sade min farbror med blicken på klockan. »Om tio minuter sätter han sig åter i rörelse.»

»Om tio minuter?»

»Ja, vi hava att göra med en vulkan med intermittent utbrott. Den låter oss hämta andan på samma gång som den själv.»

Det var verkligen så. På den bestämda minuten slungades vi åter i väg med svindlande hastighet. Vi måste haka oss fast vid bjälkarna för att icke slungas av flotten. Sedan avstannade rörelsen.

Jag har sedan funderat över detta egendomliga fenomen utan att kunna finna någon tillfredsställande förklaring. Emellertid synes det mig tydligt, att vi icke voro i vulkanens huvudrör utan i någon sidogång, där någon motkraft tycktes verka.

Huru många gånger denna manöver upprepades, kan jag icke säga, men säkert är, att vi för varje gång slungades fram med ökad hastighet.

Jag har intet säkert minne av vad som tilldrog sig under de följande timmarna. Jag hade en obestämd förnimmelse av ett ständigt åskdunder, av skakningen i berget och av en virvlande rörelse, som grep flotten. En sista gång såg jag Hans ansikte i ett rödaktigt sken. Sedan hade jag ingen annan känsla än den hemska förskräckelse, den vid kanonmynningen fastbundne brottslingen måste erfara, i det ögonblick skottet brinner av och skingrar hans lemmar i luften.