←  Till en ung flicka vid dess resa till Italien, 1841
Till min Lyra
av Pehr Thomasson
Till en son vid dess faders död  →
Ur Dikter af Pehr Thomasson, 1863.


Länge, länge trogna lyra
Har du hvilat; nu är tid
Medan orons stormar yra
Att du åter bjuder frid.
Endast du, ja du allena
Känner skaldens varma själ,
Endast dina toner rena
Ömma för hans ve och väl.

Jag vill dikta, jag vill svärma
Nu som förr invid din barm
Och vid sångens eld mig värma,
Döf för verldens sorl och larm
Jag vill spänna svanevingen
Än till flygt mot ljusets sfer
Och derofvan stjerneringen
Söka hvad jag saknat här.

Glad jag vet att den som söker,
Finner ock en punkt till slut,
Hur än ödets väg sig kröker,
Der han lugnt kan hvila ut.
Du är denna punkt, min lyra,
Du min bästa tillflygt är.
Låtom oss tillsammans styra
Färden mellan lifvets skär.

Ännu kan vår lefnadsjulle
Finna någon stormfri hamn,
Den vi aldrig lemna skulle
För en trolös qvinnofamn.
Ännu kunna blommor knoppas
Och slå ut på tidens vall;
Ännu vill jag tro och hoppas
Att det ädla segra skall.

Skulle äfven det gå under
Här bland bränningarnas svall
Genom list och menskofunder,
O så vet jag att det skall
Evigt segra i det höga
Vid Allfaders sångarthron,
När jag sist med brustet öga
Sjungit ut din sista ton.