←  Kapitel 25
Tonys läroår
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 26
Kapitel 27  →


[ 192 ]

XXVI.

Flera dagar gingo. Så kom Herbert igen. Nu hade han ett nothäfte med sig, som han lovat Pa; men Pa var inte hemma.

De skära tulpanerna han förra gången givit mig höllo på att blekna på mitt skrivbord, men jag hade dröjt med att kasta bort dem. De vissnade icke som vanliga blommor genom att hänga huvudena från krökta stjälkar. Deras stjälkar voro lika raka, men blommorna blevo allt blekare och genomskinligare — liksom tynade bort.

Herbert steg in i mitt rum. Jag bad honom sitta ned. Han satte sig vid skrivbordet, gav blommorna en hastig blick och trummade [ 193 ]oroligt med de långa fingrarna mot bordet. Han började prata med mig på sitt snabba vis, men nu irrade inte blicken omkring, han höll den stadigt fästad på mig.

Så småningom gick min första blyghet bort. Jag tyckte att den där gosslike unge mannen alltid brukat sitta i mitt rum och betrakta mig med sina blanka ögon. Allt vad han sade kom så naturligt och friskt. Han talade om Bo, om hur goda vänner de nu voro, och frågade, om jag inte också tyckte, att Bo blivit trevligare på sista tiden.

— Magnus var nog inte nyttig för honom, sade han och drog samman sina mörka ögonbryn.

Jag log och skakade på huvudet. Jag brydde mig inte om Bo. Jag brydde mig inte om Magnus. Det var om Herbert själv jag ville höra. Men han berättade aldrig om sig själv. Nu frågade han i stället om mig: hur mina dagar gingo, om mina vänner, mina förströelser. Jag blickade bakom mig, såg dagarna utbredda som de bleka blombladen framför mig, ville andas på dem, trycka dem mot min mun, för att åter se dem svälla av liv, men förmådde det ej. Då jag inte sade något, steg han åter upp och började gå av och an i rummet.

[ 194 ]— Den där Henriette Sooth träffade jag häromdagen, sade han plötsligt. Hon är nog inte så snäll. Han såg skälmaktigt på mig: Hon måtte gjort det trevligt för er på dansklubben.

Det visste han också!

— Se, log han, ni ryser bara ni tänker på henne.

Men jag ville inte tala om Henriette Sooth. Jag skakade av mig hennes namn, som man skakar av sig något kallt och vått. Nu stannade Herbert framför min bokhylla.

— Har ni läst allt det där? frågade han och granskade boktitlarna.

— Nej, bekände jag, egentligen har jag inte läst så mycket.

Han svängde hastigt runt.

— Det måste man göra, sade han.

Åter slog han sig ned vid skrivbordet.

— Ni må tro, att Bo talat mycket om er, sade han.

— Och med mig om er, sade jag hastigt.

— Nå?

— Nå?

Leende sågo vi på varandra.

— Ni vet, fortsatte han livligt, när man hör talas om någon mycket, så formas ofrivilligt en bild i ens tankar. Så fick jag bilden av Tony Hastfehr.

[ 195 ]— Är jag lik den? frågade jag.

— Åja! Nej. Både lik och olik! Jag vet inte ens, om ni är lik er själv än. Ni är så ung. Hur var det? Nitton år! Vid den tiden tror jag inte, att man ännu fått tag i alla trådarna, som leda till ens riktiga jag.

Ett ögonblick betraktade han mig uppmärksamt. Men jag kände mig icke längre besvärad av hans blick. Redan började jag bli van vid hans närhet: hans hastiga rörelser, det mörka ansiktet, så olikt alla andras, de långa smala händerna, som alltid grepo efter något, som om de lede av att vara tomma.

Så mycket sade vi inte till varandra, men när han efter en stund gått, föreföll det mig, som om mitt rum inte kunde komma till ro. En stol knakade, en golvplanka knarrade. Förvirrad blev jag stående mitt på golvet. Han var bakom mig, han var framför mig. Och när jag slutligen med en suck satte mig i skrivbordsstolen, kom jag att stöta till bordet; och med ens föllo blombladen ned från de höga stjälkarna, på mattan, på golvet, som om en odygdig vindil trängt in och skakat om dem.