Ur samtiden (literaturstudier)
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

Inledning
Vilhelm Topsøe  →


[ v ]

Ett ord till inledning.

.

En stor del af efterföljande porträttutkast hafva förut varit tryckta i tidningar och tidskrifter. Det är således föga nytt, som härmed bjudes allmänheten. Den förhoppning, som föranledt mig att i denna form utgifva dem, är, att de samlade skulle kunna säga ett och annat, som hvarje karaktäristik för sig ej kan.

Först och främst erbjuda dessa författare inbördes stora olikheter. Man har talat mycket om den skola, som nu går under namn af den nya. Men hvad som här är värdt att besinna, är, att denna aldrig utöfvat ett nivellerande inflytande på sina lärjungar, utan att den fastmera tyckes egnad att uppmuntra till vårdande af individualitetens särmärken för hvilka det är vår tids ära att hafva väckt aktning.

Jag har så sparsamt som möjligt användt orden realism, idealism o. d. ty de hafva oftast synts mig snarare leda bort från än fram till själfva saken.

Men hvad är då här »saken»?

Jo, saken är den, att den nya dikten i främsta rummet fordrar, att ett skaldevärk skall bära en bestämd personlighets prägel. Det är den nya tidens största och mest fruktbringande tanke, att den af hvarje människa begär, att hon skall söka komma underfund med sin egen innersta egendomlighet och på detta underlag skapa sin karaktär. Den nya diktningsande som nu går genom världen, har icke gjort annat, när den tog de nya skaldernas sinnen fångna, än lärt dem att böja sig under samma lag, som gäller för andra människor. En skald i våra dagar vill ej säga annat, än hvad som är en frukt [ vi ]af hans egen utveckling som människa. Och då i allmänhet en människa ej kan utveckla sig, om hon isoleras från sin tid, är det ej häller gärna möjligt, att en diktare kan säga annat, än hvad hans egen tid lärt honom.

Se vi då på dem af Danmarks och Norges yngre diktare, som här äro skildrade, möter oss den egendomliga företeelsen, att de, som i dagligt tal — eller skrift — hos oss kallas »unga», i själfva verket nästan alla äro medelålders män. Och hos de flesta af dem har deras utveckling gått långsamt, och de tankar, som så häftigt angripas, äro frukten af en mödosamt förvärfvad öfvertygelse. De äro själfva jämnåriga med dem, som i deras hemland och här vända kritikens vapen mot dem, och deras ungdom har ofta haft samma ideal, som de själfva nu vända sig emot.

Efter dem har i Danmark kommit ett yngre slägte, som uppfostrats af de idéer, hvilka här hemma kallas för nya, och som därför naturnödvändigt ej likt dessa, hvilka här äro skudrade, behöft göra deras långa väg om igen. Men om dem gäller, hvad som gäller om de flesta af samma riktning här hemma, att de nyss börjat, och ingen vet, hvart deras utveckling en gång skall föra dem.

Till Sverige har den nya literära rörelsen kommit sent. Vi äga hvarken någon Elster eller någon Topsøe. Här är det nya literära lifvet värkligen ungt, och det gäller för det samma att ej förspilla sin rätt att vara till.

Men äfven hos oss är utvecklingsarbetet från gammalt till nytt påbörjadt. Och man är berättigad att hysa förhoppningar om den tid, i hvilken vi lefva, så länge den fortfar att betrakta sig som sökande och ej själfkärt slår sig till ro, med hvad den tilläfventyrs redan funnit.

Maj 1883.