1.
Var finnes väl ro för mitt hjärta,
Säg, var är min dyrbara skatt?
Jag känner blott oro och smärta,
Mitt hjärta kan ej vara glatt.
2.
Likt duvan, som saknar sitt näste,
Så själen ej har någon ro,
Blott längtar att finna sitt fäste,
Sitt sälla och fridfulla bo.
3.
Som hjortarnas rop efter vatten,
Så trängtar min själ efter dig.
O Jesus, du levande vatten,
Kom läska och vederkvick mig.
4.
Var stilla, du ängsliga hjärta,
Förbida din trofaste vän;
Han känner ju hela din smärta,
Ja, han vill ock trösta dig än.
5.
Visst synes det mörkt för ditt öga,
Men märk, han är lika fullt kvar.
Fast du nu förnimmer det föga,
Så är han den samme, han var.
6.
“Jag haver ett ögonblick gömt mig,
Men snart skall jag komma igen;
Tänk aldrig, att jag har förglömt dig“,
Så säger din brudgum och vän.
7.
“På händerna har jag dig tecknat,
Du är ju min utvalda brud.
För dig har i döden jag bleknat,
Dig tillhör min snövita skrud.“
8.
Snart skola väl striderna sluta,
Och snart ljuder Frälsarens röst:
Välsignade barn, kom och luta
Och vila dig trygg vid mitt bröst.
9.
Hav tack, o min Jesus, som giver
Din frid åt min ängsliga själ!
Hav tack, att du är och förbliver
Min skatt och min Immanuel!
