Sions högtid/Över evangelium på första söndagen i adventet

Över evangelium på första söndagen i adventet
av Carl Michael Bellman
Ur Sions högtid en samling versifierade betraktelser över kyrkoårets evangelietexter från första söndagen i advent till palmsöndagen. På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.


Vi se i dag en man, som Herrans folk bebådar
ny fröjd vart steg han går;
med milda ögnakast han Sions dotter skådar,
och sig för bröstet slår.
Klädd i en ringa dräkt av nötta, slitna trådar,
han världens dyrkan får.

Bese, vad törnig väg dess helga fötter taga,
vad styng dem förestår:
ej mer till Davids borg de över Kidron draga,
men gå de röda spår,
där offren fördes fram att tagas utav daga,
och nattens fasa rår.

Vid Oljobergets fot han några stunder vilar
och sänder ut sitt båd;
dess syn av tårar skyms, kring hjärtat blodet ilar
med mildhet, ångst och nåd,
bekymrad i sin själ att bryta dödens pilar,
fullborda himlens råd.

Nu sina portar stolt Jerusalem upplåter,
tar mot sin kung och lag:
judinnan niger djupt, den rörda juden gråter
och böjer knän i dag;
I oskuld barnen le, allt folket bugar åter,
med löjen och behag.

Men ack, vad dyrbart värv, vad höghet, glans och ära
man i din ringhet ser!
Jerusalem blir glad: de löv och kvistar skära,
och fröjdas mer och mer,
strö blommor på din väg, på vägen klädren bära,
och falla för dig ner.

En ropar: Davids son! En annan: Hosianna!
Välsignad vare han!
Båd' de som gå förut, de som i trängslen stanna,
och allt vad skönjas kan.
Allt med en helig lust tycks blod och bröst bemanna
och muntra opp varann.

Vad undran för vår syn, ett kungligt intåg finna,
med armod och besvär:
Se ett föraktligt djur, och hur en trög åsninna
vår Gud och Herre bär;
hur barnen höjas opp, hur tusen ögon rinna,
och jorden rolig är!

Nog är det hört ur skyn, vad Gud och jord behagar,
med änglaröst och ton,
och nog profeterna med längtan natt och dagar
bebådat din person;
men folket vilse far om dig och dina lagar,
ditt rike och din tron.

Här var ej jordens guld ditt öga ville söka,
nej, söka själar opp.
Du kom, med nåd och makt, Guds rike att föröka
och fröjda livets lopp.
Men de, som böja knän, snart spjut och lansar kröka
uti din helga kropp.

Så sucka nu i dag, du bittra mänskosläkte,
fäll tårar, märk och lär:
åt den, som Juda folk en bräcklig spira räckte,
han världens konung är.
Lät vid hans intågsfest oss alla bli uppväckte
till längtan och begär.

Träd in uti vår själ, som du i templet träder,
opp i Jerusalem!
Driv blindhet från vår syn, gör att ditt ljus oss gläder,
och mörksens böljor däm!
Lät suckar i vårt bröst ej skingras som ett väder:
vårt hjärtas klippa kläm!

Vi vänta ett advent, då du dig skall förklara
i majestätlig syn:
en härlighet upptänds av ljusets änglaskara,
kring sol och vattubryn.
Det rätta livsens land skall ses och öppnat vara,
och liv och död i skyn.