Andra kammarens protokoll vid lagtima riksmötet år 1921. Nummer 42: Sida 48 d

Andra kammarens protokoll vid lagtima riksmötet år 1921 Nummer 42 av Sveriges riksdag Andra kammarens protokoll vid lagtima riksmötet år 1921. Nummer 42: Sida 48 d

§ 7.

Ang.
ett
rasbiologiskt institutÅ föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande, nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprättande av ett rasbiologiskt institut.

Uti en till riksdagen avlåten, den 11 februari 1921 dagtecknad proposition, nr 114, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit riksdagen att

I. besluta inrättandet av ett under särskild av Kungl. Maj:t förordnad styrelse ställt rasbiologiskt institut med syftemål och verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i åberopade statsrådsprotokollet angivits; samt

II. för ändamålet i riksstaten under Uppsala universitet såsom en särskild anslagsgrupp under rubriken: institut för rasbiologi

ej mindre till avlöning åt en chef för nämnda institut uppföra ett bestämt ordinarie anslag å 8,200 kronor, därav lön 5,700 kronor och tjänstgöringspenningar 2,500 kronor;

än även till upprätthållande av institutets verksamhet under år 1922 samt dess utrustande anvisa på extra stat för sagda år följande belopp, att utgå såsom ett gemensamt förslagsanslag, högst, å 82,550 kronor nämligen:

till	arvode åt en statistiker, tillika arkivarie och chefens ställföreträdare	kronor	6,000:–
	därav 2,000 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar;
till	arvode åt en assistent (läkare)	”	5,200:–
	därav 1,800 kronor skola anse motsvara tjänstgöringspenningar;
till	arvode åt en genealog	”	3,600:–
	därav 1,500 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar;
till	arvode åt ett kvinnligt biträde	”	1,750:–
	därav 500 kronor skola anses motsvara tjänstgöringspenningar;
till	arvoden åt extra arbetskrafter	”	15,500:–
till	driftkostnader för institutets	”	25,500:–
till	kostnader för institutets första utrustning	”	24,000:–

sistnämnda båda anslagsposter att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i åberopade statsrådsprotokollet av departementschefen föreslagits.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

I. besluta inrättandet av ett under särskild av Kungl. Maj:t förordnad styrelse ställt rasbiologiskt institut med syftemål och verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse med vad av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 11 februari 1921 angivits och vad utskottet i sitt utlåtande anfört;

II. besluta, att chefen för nämnda institut skulle i avlöningshänseende vara likställd med universitetsprofessor; samt

III. för ändamålet i riksstaten under Uppsala universitet såsom en särskild anslagsgrupp under rubriken: institut för rasbiologi

a) till avlöning åt en chef för nämnda institut uppföra ett bestämt ordinarie anslag å 7,500 kronor; och

b) till upprätthållande av institutets verksamhet under år 1922 anvisa på extra stat för sagda år ett reservationsanslag av 60,000 kronor att utgå enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Redan i remissdebatten vid riksdagens början tillät jag mig att uttala, att jag vid genomläsandet av statsverkspropositionen fått det bestämda intrycket att Kungl. Maj:t framkommit med äskanden, som det statsfinansiella läget icke kunde medgiva att riksdagen godkände, och jag uttalade samtidigt som mm bestämda åsikt, att de inkomstberäkningar, som voro upptagna i statsverkspropositionen, icke kunde hålla streck då depressionen redan hunnit så långt och varat så länge, och att riksdagen måste utgå från avsevärt lägre inkomstberäkningar från vissa inkomsttitlar än Kungl. Maj:t upptagit i den föreliggande statsverkspropositionen. Tyvärr har jag fått alltför rätt i mitt senare uttalande, det torde icke dröja länge innan vi ha att vänta på riksdagens bord en proposition, i vilken Kungl. Maj:t föreslår nya inkomstberäkningar jämte ett förslag, huru den befintliga bristen skall täckas. Nu finnes ett tillfälle, då enligt min mening kammaren gör rätt att visa sparsamhet genom att avslå Kungl. Maj:ts framställning att nu anslå medel för att inrätta ett nytt vetenskapligt institut.

Innan riksdagen beslutar inrättandet av ett vetenskapligt institut för ett nytt och oprövat ämne, är det skäl i att noggrant överväga, om tidpunkten är lämplig att nu skrida till detta företag och om den utväg, som väljes, verkligen är den rätta och betryggande för det nya ämnets lyckliga utveckling.

I riksdagsmotion i fjol framhålles rasbiologiens stora sociala betydelse, och att den ställer i utsikt praktiska resultat till ledning för lagstiftningsarbete inom icke avlägsen framtid. Om man tager del av den berömde ärftlighetsforskaren professor Ervin Bauers föredrag i Lund, som blivit offentliggjort i Svenska Läkartidningen, så skall man emellertid finna den bestämda uppgiften, att en karakteristisk egenskap hos de ärftliga anlagen just är, att de icke på minsta sätt påverkas av levnadsförhållandena. Icke ens genom de bästa sociala reformer och genom den bästa uppfostran kunna de ärftliga anlagen påverkas. Detta är ett av vetenskapen fastslaget faktum. Den medicinska rasbiologien är en rent teoretisk vetenskap, som har att utreda ärftlighetslagarna hos människan beträffande såväl de normala som de sjukliga anlagen. Den intager alltså icke någon principiell särställning i förhållande till övriga teoretiska medicinska vetenskaper, ehuru den fordrar en egen arbetsmetod och särskilda hjälpmedel.

Professor Lennmalm framhåller, att rasbiologiens praktiska resultat ännu äro att betrakta som luftslott. Detta yttrande ingiver uppenbarligen ringa förhoppningar att man på grund av den rasbiologiska forskningens resultat skall kunna vidtaga åtgärder av rashygienisk betydelse, d. v. s. en reglering av könsurvalet och barnalstringen.

Som ett rådgivande ämbetsverk för lagstiftningsåtgärder kan alltså icke ett rasbiologiskt institut inom överskådlig framtid tänkas tjänstgöra.

Under sådana förhållanden måste man allvarligt överväga, om icke minoriteten inom Karolinska institutets lärarekollegium har rätt i sin åsikt, att rasbiologien rätteligen bör utvecklas såsom en vetenskapsgren vid en medicinsk högskola. Bland de vetenskapsmän inom Karolinska institutet, som röstade för denna utväg, återfinnas just representanterna för biologiska vetenskapsgrenar: anatomien, fysiologien, patologien och bakteriologien, som närmast giva förutsättningar att rätt bedöma den för den rasbiologiska vetenskapen lyckligaste organisationsformen.

Anatomen, professor Müller, har i Karolinska institutets lärarekollegium framhållit vådan av fristående forskningsinstitut utan fast samband med en högskolas fakultet, som kan leda och kontrollera den nya vetenskapens utveckling, och har påpekat, huru sådana institut lätt försumpas utan kontakt med övriga vetenskapsgrenar och stödet av en högskolas organisation.

Om man söker få en föreställning om de teoretiska eller praktiska arbetsuppgifter, som skulle tillkomma det nya institutet, så skall man i tillgängliga handlingar väl finna entusiastiska omdömen och allmänna uttalanden om rasbiologiens föremål, men man saknar alldeles arbetsprogram. Om riksdagen nu skall frångå principen att låta en ny vetenskap utveckla sig i skygd av en högskola, kunde man fordra icke endast allmänna uttalanden utan ett vida mera detaljerat och klart framlagt arbetsprogram.

Det forskningsinstitut, som planlägges, måste under sekler kontinuerligt. fortsätta sitt arbete, om det över huvud taget skall lämna resultat. Det synes då vara av mindre vikt att brådska med inrättandet av institutet än att grunden för denna forskning lägges på ett så kritiskt sätt, att resultatet av utgifter och arbete äventyras.

Det är också slutligen att betänka, huruvida denna tid, då landets redan befintliga vetenskapliga institutioner lida under den största penningbrist, så att man till och med på grund av penningenöd måst avstå från att prenumerera på vissa vetenskapliga tidskrifter vid Karolinska institutets bibliotek, är den rätta tidpunkten att starta detta nya stora institut med dess ovissa mål.

Då den tilltänkta ledaren för det rasbiologiska institutet bestämt motsatt sig den vägen, att en professur upprättas med en universitetsinstitution som utgångspunkt för rasbiologiens utveckling, synes icke annan utväg återstå än att yrka avslag å utskottets hemställan.

Jag frågar eder, mina. herrar: om icke efter dessa upplysningar, då vetenskapsmännens uppfattningar äro så vitt skilda, så att bland Karolinska institutets 23 i omröstningen deltagande ledamöter icke mindre än 11 röstade emot den lösning av frågan, som Kungl. Maj:t föreslagit, och som utskottet i huvudsak har tillstyrkt, medan däremot 12 röstade för densamma, då meningarna således äro så ytterst delade bland vetenskapsmännen, om vilken väg man bör slå in på, och då praktiska resultat icke kunna vinnas, förrän långt fram i tiden, och det finansiella läget är så prekärt, som vi alla veta, jag frågar er då, mina herrar, om icke tillräckliga skäl föreligga att nu avslå Kungl. Maj:ts proposition? Bör man icke se tiden an, till dess förhållanden inträtt, då det statsfinansiella läget icke är sådant som nu, och då vetenskapsmännen hava kunnat komma till en mera bestämd uppfattning om nyttan av detta rasbiologiska institut, och först då definitivt fatta ståndpunkt till frågans lösning.

Jag ber på de skäl jag anfört, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Waldén: Herr talman, mina herrar! Jag kan verkligen icke underlåta att uttala min stora förvåning över det anförande, som nyss hölls av herr Röing, icke därför att han yrkade avslag och icke därför att han motiverade detta med vårt statsfinansiella läge, utan därför att han sökte göra detta även ur rent vetenskaplig synpunkt. trodde verkligen icke, att herr Röing var kompetent att bedöma saken ur den synpunkten, men det var ju så, att herr Röing yttrade sig även i föregående fråga med stor åtminstone låtsad sakkunskap och kanske han under den korta tid, som därefter förrunnit, hunnit förvärva sig sakkunskap även på detta område.

Jag vill säga, att sällan någon fråga blivit så grundligt genomdebatterad i statsutskottet som just den förevarande frågan. Vi ha diskuterat den 2 ½ timmar i plenum, och detta visar, att statsutskottet har ägnat mycken uppmärksamhet åt den, utom det arbete, som lagts ned på densamma i andra avdelningen.

Man kan naturligtvis, om man vill företrädesvis lägga statsfinansiella synpunkter på denna fråga och säga: var skola vi taga medel till detta nya institut? Visserligen sade riksdagen i fjol alldeles bestämt ifrån, att den ville hava en utredning om denna sak och sedan denna utredning blivit slutförd skulle resultatet framläggas för riksdagen. Det är vad som skett nu, och jag kan icke se annat, än att riksdagen bundit sig genom det uttalande, som gjordes i fjol. Statsutskottets utlåtande i ämnet bifölls då enhälligt utan debatt av riksdagen, och då tycker jag, att man icke gärna nu kan gå emot denna sak och sålunda avslå förslaget. Själva anslagsfrågan ligger ju så, att man icke tar medel direkt på skattevägen, utan man tar dem från en fond, som man mycket väl kan säga är av den natur, att det är lämpligt, att man använder dess pengar för här ifrågavarande ändamål.

Jag skall icke närmare gå in på det uttalande, som herr Röing hade angående de delade åsikterna bland vetenskapsmännen om, huru man skulle lägga detta arbete vetenskapligt, men det är alldeles tydligt, att om man skulle kunna tänka sig, att detta forskningsarbete, som berör en vetenskapsgren, som är relativt ny, skulle kunna fortfarande utveckla sig och det skall bliva kontinuitet i detta fall, så måste det här bli ett institut och icke, som ett par professorer vid Karolinska institutet föreslagit, en personlig professur. Den forskare, det här gäller och som utbildat denna forskningsgren i vårt land, docenten Lundborg, är nu 53 år gammal och har kanske endast ett tiotal år på sig för att ytterligare fullfölja sina arbeten. Då är det nödvändigt att så snart som möjligt ge honom de resurser, som han behöver, för att kunna så att säga stabilisera denna vetenskap i vårt land och för att få utbildade nya krafter, som kunna övertaga arbetet en gång, när han icke längre kan sköta detsamma. Och vad blir resultatet, ifall vi skulle gå på herr Röings avslagsyrkande? Jo, det bleve att man toge ifrån docenten Lundborg det anslag han redan sedan flera år haft att uppbära. Han har haft 15,000 kronor sedan några år tillbaka i anslag för att bedriva ärftlighetsforskningar. Det skulle man taga ifrån honom och därmed ställa honom alldeles utanför möjligheten att kunna fortsätta t. o. m. det arbete, som han har sysslat med en följd av år. Följden skulle kanske också bliva den, att han måste lämna vårt land och övergå i annat lands tjänst, vilket han, enligt vad som uppgivits, icke saknar åtskilliga erbjudanden att kunna göra.

Jag kan icke gärna tänka mig, att då riksdagen, som jag nämnde. har tagit ståndpunkt i denna fråga genom sitt uttalande i fjol och då detta gäller ett område, som är av allra största betydelse för vårt folk, riksdagen nu skall ändra mening. De lösryckta citat, som herr Röing kom fram med, voro fullständigt missvisande enligt mitt förmenande. Jag skall i den delen bara hänvisa till propositionen. Det som anfördes av professor Lennmalm och flera andra var fullständigt missvisande, och jag vill som motvikt mot vad herr Röing sade påpeka, vad en engelsk forskare sagt: Om Englands folk lägger ut en miljon pund om året för ett sådant forskningsarbete, så är det mycket väl använda pengar även rent ekonomiskt sett. Jag tror det ligger åtskilligt i detta, och att det här gäller en så viktig sak, att riksdagen bör bifalla detta förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Engberg: Herr talman! När detta utlåtande kom från statsutskottet, så hörde åtminstone jag till dem, som kände glädje över, att statsutskottet hade blivit fullständigt enhälligt. Denna enhällighet hos statsutskottet har också understrukits genom det beslut, som första kammaren fattat, i det att detta beslut fattats utan någon som helst föregående debatt. Jag hade därför också för min del trott, att andra kammaren skulle kunna besluta i enlighet med utskottets hemställan utan någon som helst föregående överläggning. Men herr Röing, som uppenbarligen från föregående debatt har fått blodad tand, har nu här för kammaren läst upp ett anförande, som utmynnade i avslag på statsutskottets hemställan, ett anförande, bakom vars meningar han kanske till en del själv kan stå, men vartill han till mycket stor del — och kanske till den övervägande delen – endast ansluter sig i god tro.

Det är alldeles klart, att för mitt vidkommande jag befinner mig i samma predikament som herr Röing, nämligen att vara utan varje som helst sakkunskap på detta område. Men det finnes också en möjlighet att här använda ett någorlunda oförvillat bondförstånd. Och då måste jag säga mig, att på detta område liksom på så många andra kunna ju en hel del olika meningar finnas angående säkerheten i de resultat, som vunnits, samt angående lämpligheten och säkerheten i de forskningsmetoder, som tillämpas. Men, herr Röing, vilken vetenskap uppvisar icke samma förvirrade strid? Det hava vi överallt. Detta institut skall stå i forskningens tjänst och följaktligen också arbeta för att få fram de bästa forskningsmetoder, leta sig fram till de bästa forskningsresultat. Lekmän, som haft något intresse för hithörande frågor, kunna väl också våga säga, att så långt synes man hava kommit på detta område efter upptäckten av de Mendelska lagarna, att det vore alldeles oförsvarligt, därest man icke skulle göra allt vad göras kunde för att få till stånd en systematisk forskning angående dessa rasbiologiska förhållanden.

Vi hava ju lyckan äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras, som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker. Och när det dessutom här i landet finnes en man, som genom sina forskningar, speciellt över vissa blekingesläkter, dokumenterat sig såsom en framstående rasbiolog och därigenom även fått en viss europeisk ryktbarhet, och när det kan hända, att denne man t. ex. skulle kunna falla ifrån eller ge sig av till ett annat land, innan detta institut kommit till stånd, då måste vi säga oss, att det är ett riksintresse av första ordningen att nu skapa möjlighet att under hans sakkunniga och insiktsfulla ledning börja med detta institut och där få in krafter, som kunna arbeta på detta område och hjälpa till att få i gång en systematisk undersökning av hithörande förhållanden för att sedermera en gång i raspolitiskt hänseende draga forskningens praktiska konsekvenser.

Jag är på det allra högsta förvånad över herr Röings uppträdande i denna fråga. Jag vill icke påstå, att bakom detsamma kan ligga några inspirationer från håll, som ur rasbioloigsk synpunkt kunna hava några intressen att bevaka. Men sanerligen är det icke, på grund av vad man förut från dylikt håll låtit komma till synes, så, att man närmast vädrar, att i denna fråga också funnes en strid mellan olika nationaliteter.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Den siste ärade talaren uttryckte sin förvåning över, att någon lekman vågade säga sitt ord i denna fråga. Jag skall emellertid meddela, att jag skall hålla ett helt kort anförande i frågan och att jag rörande detta ärende förhört mig med en av vårt lands förnämsta auktoriteter på området och därvid fått samma upplysningar som herr Röing nyss framlagt. Herrarna torde erinra sig, att för ett par år sedan författades av docenten Lundborg en bok om en viss blekingesläkt — en degenererad släkt — och dess öden. Denna bok väckte mycket stort uppseende i landet, och det var också den, som drog uppmärksamheten till docenten Lundborg. Huruvida hans senare arbeten äro jämförliga med detta synnerligen samvetsgrant utarbetade verk, därom kan jag icke yttra mig. Emellertid torde det väl närmast hava varit denna herr Lundborgs bok om den blekingska släkten, som givit anledning till att detta ärende helt hastigt har blivit en fråga för dagen. Många torde föreställa sig, att om det institut, som bär föreslagits, upprättas, skulle genom detta möjlighet vinnas att förändra och förbättra vårt släkte och vår ras. Så är emellertid icke fallet, enligt de upplysningar, som blivit mig meddelade från vetenskapligt håll. Jag vågar visst icke framställa mig själv som auktoritet. Jag har blott velat sammanfatta några av de tankar, som till mig framfördes vid mitt samtal med en sakkunnig vetenskapsman.

Nu har emellertid statsutskottet inkommit till riksdagen med en hemställan om inrättande av ett rasbiologiskt institut. Och då herr Engberg påstår, att detta är avsett att skydda den svenska folkstocken, och att man nu uppgör ättartavlor över hundar och hästar, kor och får och svin, men den svenska folkstocken ville man icke skydda, så tror jag, att syftet här blivit missuppfattat. Det kan naturligtvis i varje fall icke vara skäl att avslå framställningen om ett institut på den grund, att man därmed icke kan erhålla förbättrad svensk ras, ty det har naturligtvis sin vetenskapliga betydelse under alla förhållanden. Men när vi i nuvarande tid i vårt land icke kunna åstadkomma anslag till universiteten — herr Röing påpekade också detta förhållande — så bör man ha all anledning att spörja om anledningen till, att man kommer fram med ett förslag om en rasbiologisk institutions inrättande; varför vidtar man då icke i stället den åtgärden, att man anordnar en professur i ämnet vid ett universitet? Vi hava icke råd, säger man, att inrätta behövliga professurer, då det behövs. Men här har man råd att inrätta ett helt ämbetsverk, som enligt utskottets utlåtande skulle kosta staten 67,500 kronor, och som naturligtvis i framtiden skulle komma att draga ytterligare kostnader för institutets utveckling. Det torde vara kammarens ledamöter lika bekant som för mig att det vore nyttigare att i stället för ett institut inrätta en professur därför, att en professur har till uppgift att sprida sin vetenskap i vidare kretsar. Det är nämligen den undervisning, som medföljer en professur, som verkar befruktande; det är undervisningen som besitter den befruktande egenskapen, varigenom anhängare och vänner förvärvas för den sak man önskar främja. Jag tror därför, att man vunne långt mera genom tillsättandet av en professur eller genom att fortfarande tillhandahålla docenten Lundborg det anslag, han hittills haft. Jag är övertygad om, att han i sitt privata arbete kan bedriva långt vidsträcktare propaganda för denna vetenskap än han kommer att göra som chef för ett rasbiologiskt institut. I senare fallet blir han ämbetsmannen och tjänstemannen med den fasta lönen, som garanterar honom den framtid, han såsom andra människor naturligtvis i främsta rummet siktar till, och det är ju inte att undra på. Jag tror, att han kan verka långt mer som enskild vetenskapsman än som chef för ett institut. Det är icke första gången man i vårt land öppnat dylika institut av frejdade vetenskapsmän, Berzelius öppnade ett kemiskt institut, och även på fysikens område har ett institut en gång blivit inrättat — av vem, det erinrar jag mig inte för ögonblicket. Men det gick med båda dessa institut, som icke direkt voro anknutna till någon läroanstalt utan voro av mera privat natur — huruvida de hade statsunderstöd, därom känner jag intet —, att de, trots de stora vetenskapsmän, som stiftat dem, till slut tvungos att upphöra. Även detta institut torde hotas av en viss osäkerhet för sin framtid.

Jag får alltså säga, att det hade varit mig kärare — och det hade blivit billigare också för riksdagen — om man anordnat en ny professur. Men detta synes man inte vilja vara med om, jag vet icke av vilken anledning. I varje fall kan jag intet annat än beklaga, att så icke skett.

Jag skall med tålamod åhöra den förvåning, som torde jämväl riktas mot mig över min förmätenhet att våga ställa mig i opposition mot statsutskottets ofelbarhet. Jag är tveksam, om jag skall yrka avslag på utskottets hemställan då jag icke tror det tjänar någonting till. Jag har emellertid velat uttala min mening i frågan.

Herr talman! Jag har sålunda intet yrkande.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Herr Sommelius gjorde gällande, att det inte är möjligt att få stöd av auktoriteter, ifall man utgår från möjligheten, att det går att förbättra eller förändra vår ras, såsom hans ord föllo, genom någon sorts rasbiologi. Ja, jag tror också, att skulle det gälla en ren förbättring av individerna så har herr Sommelius kanske rätt. Fredrik Wilhelm I av Preussen försökte som bekant på sin tid. få fram en jättesläkt genom att gifta sina långa grenadierer med jättekvinnor, vilka söktes upp överallt på jordklotet, men detta försök slog inte väl ut. För min del har jag emellertid den uppfattningen, att det rasbiologiska institutet skulle ha en uppgift att fylla då det gällde att inarbeta i allmänna medvetandet att nationen såsom sådan har både rättighet och skyldighet att skydda sig mot fortplantning av sådana släkter och sådana individer, som från början äro predestinerade för fängelserna, dårhusen eller idiotanstalterna. I det fallet ha redan så smått försök börjat göras: det har kommit ut några små broschyrer av en mycket framstående vetenskapsman i landet, och det framgår av dessa, att denne vetenskapsman i flera fall på ansökning av fattigvårdsmyndigheter steriliserat sådana individer, vilkas fortplantning ur rashygienisk synpunkt vore en olycka. Där har man alltså gjort en liten början, och jag kan inte förstå, varför man inte skulle kunna gå vidare på den vägen, ty det bör vara en fördel inte allenast för den svenska rasen utan även för ifrågavarande individer själva, att man på det sättet förfar med dem. Man skulle sålunda möjligtvis kunna minska antalet mindervärdiga individer här i landet, och vi få väl i alla fall medgiva att om än svenskarna kunna vara präktiga nog som ras betraktad. det dock finnes en hel del folk, vilkas fortplantning vi absolut inte önska. Härvidlag bör det nog göras litet urval precis som fallet ar inom djurvärlden, där man går strängt tillväga, och med mycket lyckligt resultat.

Det förhåller sig vidare så, att detta anslag inte direkt skall belasta budgeten, utan medel för detta institut skola tagas ur rusdrycksmedelsfonden. Det är ett socialt ändamål, som här skall tillgodoses, och jag kan inte finna annat än att rusdrycksmedelsfonden bör komma till användning just i ett fall som detta, Man kan ju ha förhoppning om att när detta institut och denna rashygien fått utveckla sig vidare, man skall kunna få ett betydligt mindre antal drinkare, och på det sättet åstadkomma en ökad folknykterhet. Detta är ju ett mycket gott ändamål. Särskilt de, som inte äro anhängare av spritförbud, borde väl, tycker jag, vara med om detta anslag, ty de som framför allt framföras i agitationen för spritförbud äro drinkarna; dessa få tjäna som åskådningsobjekt — och kan man bliva kvitt dem, skall agitationen för spritförbud ansenligt förminskas i styrka, det tror jag.

På dessa grunder tycker jag, att ingen egentligen borde ha någonting emot ett bifall till anslaget, detta särskilt därför att, som sagt, pengarna skola tagas ur rusdrycksmedelsfonden och anslaget sålunda icke på något sätt kommer att belasta debetsedlarna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Utskottet är ju enhälligt, som herrarna se. Sedan utskottet diskuterat denna fråga i timmar, blevo de få opponenterna så överväldigade av argumenteringen att de icke reserverade sig.

Under herr Jönssons i Revinge anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Nilsson i Tånga: Herr talman! Det kan måhända anses något djärvt att göra anmärkning mot ett anslag, bakom vilket står ett så auktoritativt utskott som statsutskottet, i synnerhet som utskottet står alldeles enigt. Men fastän den föregående talaren varnade för att lägga ekonomiska synpunkter på denna sak, vågar jag dock göra det och jag hoppas, att när man anlägger sparsamhetssynpunkter på frågan, man skall bli något förstådd av statsutskottet. Statsutskottet har vid denna riksdag drivit en sparsamhetspolitik, som är värd allt erkännande, en sparsamhetspolitik, som statsutskottet eller åtminstone vissa av dess ledamöter drivit så långt, att man t. o. m. ibland ansett sig kunna giva andra utskott admonition om en något mera omsorgsfull prövning av anslagen, särskilt nyanslag.

Med detta ärende förhåller det sig på det sättet — det framgår ju för övrigt av den kungliga propositionen och av utskottsutlåtandet -— att det sedan flera år utgått anslag för rasbiologiska undersökningar och forskningar, anslag, som tilldelats docenten Lundborg. Med anledning av en motion vid fjolårets riksdag hemställde statsutskottet om utredning rörande inrättande av ett svenskt rasbiologiskt institut, och detta godkändes också av båda kamrarna. Utredningen av detta ärende har forcerats i så hög grad, att det är nästan ägnat att förvåna — i alla händelser har man här slagit ett rekord. Den 18 juni i fjol godkände båda kamrarna skrivelseförslaget, och något mer än ett halvår därefter föreligger en kunglig proposition! Uppsala universitet har säkerligen inte heller räknat med, att man så hastigt skulle vara färdig med saken, ty från universitetet kom en framställning om anslag på 15,000 kronor, att anvisas på samma sätt som skett under de senaste åren.

Det kan inte falla mig in att ett enda ögonblick betvivla eller på något sätt underskatta betydelsen av det forskningsarbete, som det här är fråga om, men jag har i alla fall vid studiet av de föreliggande handlingarna fått en bestämd känsla av att ärendet i den form det föreligger i. själva verket icke ligger så klart till, som man kunde antaga av utlåtandet. Det framgår av handlingarna, att meningarna på sakkunnigt håll varit mycket starkt delade om huru denna vetenskapliga forskning och undervisning borde organiseras. Departementschefen säger: »Under den åvägabragta utredningen hava emellertid skiljaktiga meningar gjort sig gällande. Inom Karolinska institutets lärarkollegium har en stark minoritet — 11 av 23 vid kollegiets sammanträde närvarande medlemmar — röstat för upprättande vid institutet av en personlig professur i rasbiologi och ärftlighetsforskning för. docenten Lundborg.» Medicinalstyrelsen har inte alls yttrat.sig i själva sakfrågan; det heter i propositionen på sid. 9: »Vad medicinalstyrelsen beträffar, har densamma inskränkt sig till att framhålla önskvärdheten av att den rasbiologiska forskningen på det kraftigaste understödes helt eller delvis genom statsmedel.

Det har emellertid från andra håll gjorts, som jag för min del tycker, mycket tungt vägande invändningar mot det föreslagna institutet. Dessa invändningar ha med styrka och, efter vad jag kan finna, med saklighet framställts av professorerna Johansson och Müller vid Karolinska institutet. De hävda mycket bestämt att det inte finns någon .anledning att i avseende å detta vetenskapliga arbete, denna forskning, avvika från vad som eljest är regel, då det gäller att främja vetenskapens utveckling. Även om jag tröttar kammaren kan jag inte underlåta att citera några av dessa uttalanden, som jag tycker äro ganska tungt vägande — åtminstone gjorde de på mig ett starkt intryck vid granskningen av detta ärende. Professorerna säga bl. a.: »Vetenskapernas utveckling har hittills i allmänhet ägt rum på det sättet, att, då en ny kunskapsgren uppstått, denna i universitetsorganisationen erhållit sin särskilda representant, som av statsmakterna utrustats med de behövliga medlen för att kunna verka i forskning och undervisning.» Och så fortsätter man: »Vid sidan av detta förfaringssätt hava i enstaka fall särskilda inrättningar grundats i form av anstalter för enbart vetenskaplig forskning. Det har i sådana fall varit fråga om att fylla alldeles särskilda behov: staten har behövt forskningsanstalter för bestämda praktiska ändamål, t. ex. uppfinning och beredning av vissa läkemedel, eller har behovet att på ett centralställe samla och lämna en översikt av en viss grupp naturföremål lett till grundande av särskilda naturhistoriska muséer och till dem knutna forskningshärdar. Att det första av dessa förfaringssätt för vetenskapernas utveckling varit av ojämförligt större betydelse än det senare, därom råder intet tvivel. Vetenskapliga institutioner, där forskning och undervisning förenats till ett organiskt helt, bilda framförallt de verkstäder, vid vilka den vetenskapliga odlingen är knuten. Däremot» — och jag ber att få fästa uppmärksamheten på denna passus — »kunna exempel framdragas, som visa, att institut för rent vetenskaplig forskning ofta lämna mindre goda resultat, ja, understundom rent av stannat i utveckling.» Jag skall icke trötta med att läsa hela detta utlåtande, men det är ännu ett par punkter, som jag anser mig böra citera: »Då således nu rasbiologien skall beredas plats bland övriga medicinska discipliner, gäller det att bestämma den form, i vilken detta bör ske. Man synes härvidlag från intresserat håll i första hand hava tänkt sig upprättandet av ett institut för ren forskning. Några bestämda skäl för att leda utvecklingen i denna riktning synas visserligen icke hava förebragts.» Det är dock så pass deciderade uttalanden, som man över huvud taget kan begära. Och så heter det längre ned: »Enligt vår mening bör man därför, då det nu gäller att tillgodose rasbiologiens krav att bliva vetenskapligt representerad, gå tillväga på samma sätt som vid andra universitetstjänsters inrättande.» Slutligen heter det: »Skall därför en medicinsk ärftlighetslära och rasbiologi kunna utvecklas till en verkligt fruktbärande disciplin, så är det nödvändigt, att den inrättas så, att forskning och undervisning gå hand i hand. Den blivande anstalten bör vara av den art, att en vetenskaplig undervisning jämsides med forskningen må kunna meddelas. Därmed erhåller man det säkraste kriteriet för en lyckosam utveckling.» Och så slutar man: »Motsatta förfarandet, att först upprätta ett särskilt rasbiologiskt forskningsinstitut och sedan möjligen bliva tvungen att i den medicinska fakulteten upprätta särskilda lärostolar i ämnet, innebär ett så uppenbart slöseri med allmänna medel, att det icke torde ifrågakomma.»

Det ligger ju ändå i öppen dag, att inför så starka och deciderade uttalanden blir man något betänksam inför vad statsutskottet föreslår. — Och vi böra icke dölja för oss att anslag av 7,500 och 60,000 kronor äro en mycket obetydlig del av vad det föreslagna institutet kommer att sluka i en framtid. Jag menar, att detta bör man ha ögonen öppna för.

Jag kan ju naturligtvis som lekman icke göra anspråk på att avgöra vilket som härvidlag kan vara det riktiga, men jag har dock vid studiet av handlingarna fått en bestämd känsla av att man forcerat fram frågan på ett sätt, som icke är lyckligt. För mig ligger detta ärende ganska illa till, man står i valet antingen att yrka rent avslag eller bifall till utskottets förslag. Med den uppfattning jag bär av detta vetenskapliga arbete, är det mig icke möjligt att biträda herr Röings avslagsyrkande. Det vore uppenbarligen att begå en orätt mot vetenskapen och mot den person, som nedlagt ett fruktbringande forskningsarbete på detta område; ty avslås Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, så står man utan medel att fortsätta det vetenskapliga forskningsarbetet.

Jag hade tänkt att göra ett yrkande, som innebar bifall tid vad universitet har föreslagit, nämligen 15,000 kronor, och avslag på inrättandet av institutet, men det möter formella hinder att göra ett sådant yrkande.

I detta läget skall jag åtminstone nu för ögonblicket icke göra något yrkande.

Herr Röing: Herr talman! Jag skulle icke ha upptagit kammarens tid ytterligare, om icke min ärade vän på Skånebänken, herr Engberg, antytt, att det möjligen låg andra skäl än rent sakliga bakom de framstående vetenskapsmännens uttalanden, som äro för oss litet var kända. Men, herr Engberg, man har dock icke rättighet att ens antydningsvis påstå något sådant, om man har kännedom om vilka de framstående vetenskapsmän äro, som t. ex. inom Karolinska institutet avstyrkt att lösa frågan på det sätt, som Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit. Dessa vetenskapsmän äro följande: professorna Müller i anatomi, Santesson i farmakologi, Sundberg i patologi, Johansson i fysiologi, Holmgren i histologi, Ekehorn i kirurgi, Hedrén i rättsmedicin, Gösta Forsell, den framstående radiologen, professor Sjöqvist i kemi samt professorerna Pettersson i hygien och Henschen i patologi. Ingen har väl rätt att antyda, att det här varit några privata synpunkter, som fått göra sig gällande, när dessa framstående vetenskapsmän avgivit sitt votum. Jag antager, att den ärade representanten för trestadsvalkretsen i Skåne, herr Waldén, möjligen känner till en skrivelse från hans egen valkrets, ty universitetet har avgivit ett yttrande i denna fråga.

Nu anser herr Waldén, att riksdagen har redan i fjol bundit sig, och det är icke annat än en konsekvens av det beslut, som fattades i fjol, att nu bifalla utskottets hemställan. Jag frågar er då, mina herrar: har ingenting inträffat sedan i fjol, som kan föranleda kammaren att nu avslå utskottets hemställan? Jo, det har inträffat två saker, som möjligen kunnat föranleda andra kammaren att intaga en annan ståndpunkt. Den ena är, att det är ådagalagt, att huvudskälet, som angavs i motionerna från i fjol och som föranledde oss litet var att rösta för ett bifall till desamma, har visat sig icke vara hållbart. Man trodde, att denna vetenskap hade något intimt med den sociala frågan att göra. Men därom äro vetenskapsmännen nu fullständigt överens, att ur social synpunkt kan man icke ha någon nytta av ett rasbiologiskt institut, utan endast ur den synpunkt, som min ärade vän på Skånebänken, herr Jönsson i Revinge i början av sitt anförande angav. Det är den ena saken, som inträffat sedan i fjol.

Den andra, som inträffat sedan samma tid. är det förändrade statsfinansiella läget. Jag röstade ännu i fjol för en massa anslag till goda ändamål, emedan jag lika litet som någon annan då kunde drömma om den svåra kris, vari vi nu befinna oss. Denna kris har föranlett regeringen att bland annat framlägga en proposition, i vilken regeringen föreslår nedsättning i dyrtidstillägget till ämbets- och tjänstemän, och den har föranlett utskotten hemställa om avslag å många kungl. propositioner och enskilda motioner. Jag anser, herr talman, då nu föreligger en fråga, oavsett att meningarna bland, vetenskapsmännen äro så delade, då kammaren bör taga hänsyn till det statsfinansiella läget och avslå utskottets hemställan.

Det är visserligen sant, att utskottet föreslagit, att dessa 60,000 kronor nu icke skola tagas av skattemedel utan ur rusdrycksmedelsfonden; men denna fond, som är avsedd till ett visst ändamål, tycks numera komma att användas både till det ena och det andra, så jag vet icke, i vilket skick denna fond kommer att befinna sig, när densamma en gång skall användas för det ändamål, för vilket den egentligen är avsedd.

Herr Jönsson i Revinge ansåg, att riksdagen borde gå med på att bifalla anslaget och taga beloppet ur denna fond, emedan riksdagen därmed befrämjade en fråga av social natur. Nej, herr Jönsson, så är ej förhållandet. Herr Jönsson hade rätt i det, som han uttalade i början av sitt anförande, när han yttrade sig om betydelsen av rasens fortplantning; det är på det området man möjligen om ett eller annat århundrade kan vänta sig någon nytta av ett rasbiologiskt institut, men sannerligen man ur social synpunkt kan få någon nytta av detsamma under de närmaste åren.

Jag anser, att när meningarna äro så delade bland vetenskapsmännen och det statsfinansiella läget är sådant, att man icke ens kan anslå medel för att bereda till exempel Karolinska institutet tillfälle att för sitt bibliotek prenumerera på framstående vetenskapliga arbeten, av vilka det är i behov, det då vore egendomligt att nu anslå medel till ett fullständigt nytt vetenskapligt institut. Detta hindrar likväl icke, att jag anser, att den ärade talaren på Malmöbänken har rätt däri att meningarna icke äro delade, att det arbete är synnerligen förtjänstfullt, som docenten Lundborg nedlagt på att undersöka vissa släkter århundraden tillbaka, och att han kommit till rätt så uppseendeväckande resultat. Men kunna vi icke trots detta, i det läge frågan nu kommit och då riksdagen bör se till, att det sparas, allt vad sparas kan, om icke mycket viktiga intressen därvid åsidosättas, åtminstone för i år avstå från att bevilja anslag till detta nya vetenskapliga institut.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Lindström i Mörby: Herr talman, mina herrar! Det är ett oväntat motstånd, utskottet och Kungl. Maj:ts förslag rönt: och då jag är mycket intresserad av detta förslag, har jag velat göra mitt lilla till för att stödja det, ehuru jag inte haft tillfälle att studera handlingarna i ärendet.

Vad som för mig i denna sak är avgörande, är det faktum, att det svenska folket, om vars framstående egenskaper en talare här nämnt några ord, synes hålla på att bli degenererat, släktet håller på att försämras. Jag skall icke här gå in på frågan om orsakerna till detta förhållande, men jag vill erinra om allt vad som sammanhänger med landets industrialisering: flykten från landsbygden till städerna, befolkningens anhopning i trånga industricentra och arbetets överflyttande från att ha utförts i fria luften till ofta instängda och osunda lokaler.

I detta sammanhang vill jag också nämna, hurusom denna landets industrialisering har fört med sig en relativ förminskning utav det folklager, som i rasbiologiskt hänseende har synnerligen stort värde, nämligen bondebefolkningen.

En yttring av denna begynnande degeneration är det förhållandet, att de i etiskt och intellektuellt avseende mer värdefulla samhällslagren äro mindre fruktsamma än de i rasbiologiskt hänseende mindre värdefulla Det är en iakttagelse man gjort, att på ju lägre en människa står, dess större är hennes sexuella produktionsförmåga. Genom att dessa lägre stående befolkningslager föröka sig i större utsträckning än de högre stående och värdefullare komma de mindre värdefulla att ökas och ökas och tränga undan de högre och värdefullare.

Här har sagts — vilket väckt min förvåning i mycket hög grad — att rasbiologien icke kan göra något för att förbättra släktet. Det är sant, att miljön icke förbättrar arvsanlagen, men nog kan man genom sociala åtgärder göra mycket för att förhindra släktets försämring och förbättra detsamma. Jag tar ett sådant exempel som detta: låt oss komma med en social lagstiftning, som gör det möjligt för de värdefullare skikten att tidigare gifta sig och sätta barn i världen, att föröka, sig i samma proportion som de lägre stående, sa är detta en åtgärd till bevarande av folkrasen, sådan den för närvarande är.

En föregående talare på Skånebänken har antytt åtgärder i en annan riktning till förbättring av folkrasen.

Nu säger man, att vi ha vår sociala lagstiftning, som står mycket högt. Ja, visserligen, men det är så med den sociala lagstiftningen, att den vilar på en del allmänna föreställningar, som filosofer och sociologer planterat in i okritiska sinnen, och vilka föreställningar äro oriktiga. Dylika villomeningar ha lett utvecklingen in på sidospår, vilket medfört ödesdigra följder för släktet och folket. Bland uppenbara sådana villomeningar kan man framhålla tron på miljöns allmakt — en sak som även här berörts — och människors likhet och förvissningen om de förvärvade egenskapernas ärftlighet. Därför att vår sociala lagstiftning är byggd på sådana villomeningar har denna lagstiftning kommit på sned.

Det har sagts, att det biologiska livets lagar äro eviga och oföränderliga och att man lika litet kan rubba dem som man kan rubba tyngdlagen. Men den lagstiftning, som är ett människoverk, får icke gå stick i stäv mot de biologiska lagarna utan anpassa sig efter, stå i samklang med dem, först då verkar den gott, annars snarare ont. Och för att få en social lagstiftning, som står i samklang med de biologiska lagarna, måste man känna dessa lagar. Vi måste för att få en god social lagstiftning målmedvetet inrikta oss på att lära känna vart folks biologiska lagar och ärftlighetslagarna.

Det är just detta, som är malet för det tilltänkta rasbiologiska institutet. Men för att kunna ordentligt undersöka ärftlighetsförhållandena bland vårt folk är det icke nog med att det finnes en professor som sitter på sitt ämbetsrum och studerar, utan utredningen om de ärftliga förhållandena och sjukdomars och andra egenskapers nedärvning måste företag i den mest rikliga omfattning och sålunda icke inskränka sig till enstaka företeelser utan åsyftar ett hela släktet omfattande material, och detta material måste först och främst insamlas ute i bygderna och sedan i andra hand, när det kommer till institutet, sovras och kritiskt bearbetas, innan något vetenskapligt resultat därur kan utvinnas. Det är för att nå sådana resultat som det enligt min mening är alldeles nödvändigt, att denna An9- forskning — som bara är ett uttryck för den gamla satsen »känn dig själv» och för vilken man gjort så litet -— så att säga måste gå ut bland folket och lära känna de olika släktena, de som nu leva, de som levat och deras samband med varandra. Det är detta, som gör, att en professur i ämnet icke är tillräckligt för att fylla denna uppgift.

Det har sagts av någon talare, att det skulle vara bättre, om endast en professor anställdes, ty han skulle då undervisa och lära andra. Men det är uppenbart, att föreståndaren och lärarna vid det rasbiologiska institutet skola ha sig undervisning ålagd. Utan att institutet står i kontakt med lärjungar, kan det aldrig få den betydelse som det borde ha.

Efter det folkförödande världskriget komma — det vet jag, — de olika nationerna att vidtaga synnerligen kraftiga åtgärder för att förbättra och bevara sitt folkmaterial. Mot de uttalanden av vetenskapsmän, som här gjorts, skulle jag, om jag hade till hands den litteratur, som jag har hemma och läst, kunna citera de största auktoriteter i utlandet, som uttalat sig om nödvändigheten av rasbiologisk forskning just för de sociala uppgifterna i samhället. Men tyvärr hade jag icke berett mig. på att uppträda här i dag och har alltså icke dessa arbeten till hands, men jag hoppas, att herrarna i alla fall tro mig. Jag säger, att i främmande länder komma de allra största ansträngningar att göras för att hålla rasen uppe, för att bevara vad man har och göra det bättre. Det är klart, att de av kriget förödda länderna skola göra vad de kunna i detta avseende. Jag vet, att i dessa länder planerats och även påbörjats forskningsanstalter just på det rashygieniska och rasbiologiska området. Det är därför enligt min uppfattning viktigt, att också vi söka dra vårt strå till stacken, så att vi även på detta område bevara den rangplats, vi i vetenskapligt avseende intaga. Men det som för mig är det viktigaste är icke att bevara denna rangplats utan att bevara vårt folkmaterial.

Jag ber, herr talman, att få instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Herr Starbäck instämde häruti.

Herr Waldén: Herr talman! Då min ärade bänkkamrat herr Sommelius förklarade, att han trodde, att han skulle mötas av förvåning, då han yttrade sig i denna fråga, så ber jag få säga, att det förvånar mig icke alls, att herr Sommelius begärde ordet till och med i en sådan fråga som denna. Han syntes "bland annat vilja underkänna docenten Lundborgs vetenskapliga förtjänster. Men jag blev icke ens då förvånad, då jag hörde att detta omdöme grundade sig på ett arbete av docenten Lundborg om en viss degenererad Blekingsläkt. Jag förmodar nämligen att det resultat, som herr Sommelius i detta fall kommit till, kan bero på att han enligt egen uppgift lär härstamma från Blekinge. Då herr Sommelius vidare beklagade, att vi måste begränsa oss på andra områden beträffande den vetenskapliga undervisningen och därvid nämnde, att vi i Lund icke hade någon professur i slaviska språk, sa misstog han sig fullständigt, ty just i år har riksdagen beslutat inrätta en sådan professur vid universitetet i Lund, i likhet med vad som redan finnes i Uppsala. Detta visar, att vi åtminstone i det fallet gjort vad vi kunnat för den vetenskapliga undervisningen, och detta trots de statsfinansiella svårigheter, som vi befinna oss i. Detta torde vara nog till bemötande av vad herr Sommelius yttrat.

Min ärade partivän herr Nilsson i Tånga beklagade sig över den brådska, varmed utredningen ägt rum och förelagts riksdagen. Vi bruka ju i allmänhet icke beklaga oss över att en utredning går för fort utan tvärtom. Men att man denna gång haft så bråttom, kan förklaras därmed, att man velat bereda docenten Lundborg, medan han ännu har oförminskad arbetskraft, tillfälle att grundlägga och organisera detta institut och på samma gång möjligen uppfostra arbetskrafter för kommande tider.

Meningarna i denna fråga äro delade, säger man. Jag undrar, i vilken Laga, synnerligast om det är en vetenskaplig fråga, som icke meningarna äro delade. Men det är dock så i detta fall, att Lunds universitet och Uppsala universitet samt majoriteten av Karolinska institutets lärarkollegium uttalat sig för inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Att en minoritet av de senare vilja gå en annan väg, kan möjligen finna sin förklaring däri, att dessa herrar sett frågan uteslutande som en medicinskt vetenskaplig sådan. Men det gäller bär såvitt jag kan se i ännu högre grad en social fråga, en social vetenskap, och det är därför icke lämpligt att inrangera den i den medicinska fakulteten, som man här på visst håll velat förorda.

Vidare skulle jag. vilja säga, att man icke kan använda rusdrycksfondens avkastning på ett bättre sätt och mera i överensstämmelse med dess eget ändamål, än som här föreslagits. Ty här är det fråga om en social vetenskap, som kan få den största betydelse för vart folk trots allt vad man här sagt. Man säger, att denna forskning icke har någon praktisk betydelse. Den gången Mendel gjorde sina upptäckter, i mitten på 1800-talet, var det väl ingen, kanske inte ens han själv, som trodde, att de skulle komma att få någon praktisk betydelse för biologien. Jag tror därför, att man icke bor falla allt för kategoriska omdömen om denna sak och säga, att den icke har någon praktisk betydelse. Jag tror tvärtom att den, kanske förr ån vi ana, kan få en mycket stor praktisk betydelse.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Hansson: Herr talman! Då chefen för ecklesiastikdepartementet är förhindrad att närvara vid denna debatt, skall jag be att få framhålla några synpunkter, som icke blivit berörda under diskussionen.

Att jag tar till orda i denna fråga utan att ha varit med i den direkta beredningen av densamma, beror också delvis på vad herr Nilsson i Tånga yttrade. Herr Nilsson förklarade nämligen att han gärna skulle framställt ett yrkande angående ett fortsatt årsanslag av ungefär samma omfattning som hittills, genom vilket hela frågan kunnat skjutas upp på ett år. Han fann sig emellertid av formella skäl förhindrad att göra ett sådant yrkande.

Jag skall då först be att med några ord få erinra om vårt lands insatser på det område, som berör ärftlighetsforskningen. Vi ha gjort insatser på detta område, som vi alla ha reda på, men som kanske icke riktigt setts i sammanhang med den diskussion, som här förts.

Här har nämnts österrikaren Mendels namn upprepade gånger. Det har nämnts, att det var rätt länge sedan han gjorde de undersökningar, som blivit grundläggande för den nuvarande ärftlighetsforskningen såväl beträffande växter och djur som på människans område. Men Mendel dog. utan att hans undersökningar nått ut i världen och först vid sekelskiftet upptäcktes de av andra. Man snokade då upp ur gamla gömmor de undersökningar med ärter, som den österrikiske patern hade gjort ett par årtionden tidigare och som kastade nytt ljus över vissa förhållanden, som man dittills inte haft blick för. Så slungades hans tankar ut i världen, och de kommo också hit till Sverige. Här både vi redan då en organisation för förädlingen av våra kulturväxter i Sveriges allmänna utsädesförening vid Svalöv, och en av de då unga männen där — vi känna nu alla hans namn — Herman Nilsson-Ehle, kunde med hjälp av ett försöksmaterial, som var större än det någon annan samtidigt levande man förfogade' över, ytterligare klarlägga de Mendelska nedärvningslagarna. Han kunde visa, att dessa lagar spårades snart sagt på varje punkt i arbetet på Svalöv, och han och hans kamrater kunde genom att tillämpa dessa i de praktiska arbetet framdraga nya rikt givande former av våra kulturväxter. Jag skall här endast nämna att det lyckats att av vete framdraga nya stammar, vars avkastning ligger omkring 45 % högre än de gamla lantvetesorternas. Arbetet på Svalöv har utformats i ett system, som gett framförallt våra sydsvenska lantmän den ena rikt givande varieteten av våra kulturväxter efter den andra. Ju mera denna ärftlighetsforskning och förädlingsarbetet på växtområdet bredes ut över hela landet, dess mera hoppas vi också, att det skall lyckas att framställa kulturväxter, som kunna giva Mellansveriges och Norrlands lantbrukare bättre skördar, än de hittills erhållit.

Vi ha sålunda intagit en rangplats här i Sverige på ärftlighetsforskningens område i vad det angår lantbrukets kulturväxter. Fullt så långt ha vi inte kommit beträffande våra djurraser, men mer än något annat land ha vi dock blivit förtrogna med, att djurens produktiva egenskaper kunna höjas genom förståndigt urval. Vi ha alla hört. talas om våra kontrollföreningar och det forskningsarbete, som lett i bevis, på vilka vägar vi t. ex. kunna skaffa fram kreatursraser, som giva fetare mjölk, än tidigare varit fallet. Det torde också vara bekant, att forskningsarbetet på denna punkt tagit en rask fart i andra länder — jag nämner framför allt Amerika, men kunde också taga andra exempel. På vissa områden intager vårt grannland Norge en framskjuten plats.

Vi kunna också se på ett annat område, där ärftlighetsforskningen givit positiva resultat. Var och en, som någon gång haft sinne för att forska i sin egen släkts historia, och kunnat följa sin släkt generation efter generation tillbaka — flertalet av oss kommer därvid snart fram till bönderna och lantbefolkningen — skall gripas av intresse att få reda på vad som varit de utmärkande egenskaperna hos den ena eller andra generationen och varifrån den man eller den kvinna, som nu lever, har fått den eller den egenskapen. Jag vet av egen erfarenhet, att var och en, som gör ett sådant studium, skall fattas av allvaret däri. — Här har från Malmöhuslänsbänken av en talare visats hän på kraftiga medel, som skulle kunna bli resultat av en ärftlighetsforskning på människans område. Jag vill helst gå förbi diskussionen om dylika, då jag icke tror, att det är i detta hänseende som detta forskningsarbete har sin största betydelse. Men samtidigt vill jag betona, att jag tror, att det i den form av forskningsarbete, som på denna punkt kan sättas i gång, ligger ett mycket starkt moment av självuppfostran för vårt folk. Man står här inför de allvarsammaste problem livet kan bjuda, t. ex. inför frågan: vilka egenskaper kan jag överföra på mina barn och dessa senare vidare. Man kommer också härvid lätt in på spörsmål av så djupt ingripande natur, att de få betydelse på det sociala området. Vi skola här inte vänta snabba eller hastigt omstörtande resultat, men vi kunna vänta klarhet över ännu dunkla områden i vårt folkliv, och ju större den klarheten blir, dess bättre kunna de, som komma i nästa generation och den därpå följande, stifta de lagar och träffa de föranstaltningar, som kunna vara behövliga för att fostra lyckligare släkten.

Vad som i denna fråga kan göras, kan inte bli något hastverk, men därför är det så mycket viktigare, att sätta i gång med arbetet. Och när man i vårt land på detta område — såsom vi alla äro eniga om — redan gjort ett duktigt arbete, när det här rör sig om någonting, som kan ha betydelse för kommande släkten, tror jag, – särskilt nu, när statsutskottet granskat ärendet och står enhälligt om sin tillstyrkan — att det lilla ordet om »sparsamhet» denna gång kan läggas åt sidan.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag vill inte försvaga det starka intryck, som herr jordbruksministerns anförande gjort, genom något längre yttrande, men jag vill dock säga, att det är till full evidens klarlagt, att statsutskottet för sin del sparat på ett sätt, som länder utskottet till heder, men att utskottet även på ett sätt, som också länder det till heder, beaktat en av vårt lands och folks viktigaste frågor.

Jag anhåller om bifall till statsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.