Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 07
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
SJUNDE KAPITLET.
I juni månad återkom Guy från Oxford och hälsades med glädje af hela familjen, till och med af Philip, som nödgades erkänna, att ingenting annat än godt försports om denna hans första termin.
Guy själf sade däremot helt annat till sin förtrogna, fru Edmonstone.
Aldrig förr hade han vetat, hvilken outhärdlig drummel han själf var, sade han. Han kunde ju ingenting göra utan att förlora jämvikten, utom läsa, och däraf blef han slö.
Han hade till exempel försökt med roddsport såsom en vederkvickelse efter läsningen, men han märkte snart, att det upptog hans tankar för mycket, alldeles såsom jakten hade gjort. Så hade han dragit sig tillbaka men hade gjort det på ett så tvärt och obetänksamt sätt, att han sårat kamraterna. Likadant hade det varit med andra saker, så att han till slut icke haft något annat att förströ sig med än musiken och någon nöjesläsning.
En vän hade han fått, som hette Wellwood. Det var just namnet, som varit anledning till vänskapen; Guy inbillade sig, att det kunde vara en son till den kapten Wellwood, som fallit för hans farfars hand, och han kände sig manad att söka hans bekantskap för att i farfaderns ställe bedja honom om förlåtelse. Som Guy på samma gång var rädd för att på något ogrännlaga sätt tränga sig på en person, hvilken måste ha så hemska idéförbindelser med namnet Guy Morville, dröjde det något, innan de kommo hvarandra nära. Slutligen blef det dock som Guy hoppats, och ämnet kom på tal, men Guy fick då veta, att han misstagit sig. Det var en brorson, icke en son till kapten Wellwood. Men han berättade Guy allt hvad denne önskat få höra om kapten Wellwoods ogifta döttrar, två präktiga, själfuppoffrande kvinnor, som förde det mest ädla lif i sina medmänniskors tjänst. Unge Wellwood lofvade låta dem veta, hur bittert det brott hade blifvit ångradt, som gjort dem faderlösa. Själf skulle han bli präst, och Guy beundrade honom mycket, fast han medgaf, att det var svårt att riktigt lära känna honom, emedan han var så blyg och tillbakadragen.
Under sina samtal med fru Edmonstone var Guy så allvarsam och gick så på djupet med alla frågor, att hon var färdig att varna honom för själfplågeri. Men när han sedan kom ut bland de andra, var han minst lika munter och glad som någon af dem.
De voro alla i en viss spänning vid tanken på en stor bal, till hvilken hela familjen var inbjuden, fast, som Charlotte sade, hon för sin del icke ämnade följa med. Hon afskydde dans. Hvarpå Charles uppmuntrande svarade: »Nej, du och jag, vi veta nog hvad som är nyttigast för oss, lillan» och därmed väckte hennes stora harm.
De äldre flickorna och Guy skulle emellertid fara. Guy förklarade visserligen, att han icke kunde dansa, men flickorna påstodo, att det var det lättaste i världen; det skulle de snart lära honom.
Inbjudarne voro lord och lady Kilcoran, herr Edmonstones irländska släktingar, hvilka för sommaren hyrt ett herresäte i närheten. Balen gafs, efter hvad det påstods, för att roa Laura och Amy, hvilken senare aldrig förr varit med om ett sådant nöje; men det troddes, att detta varit en kärkommen ursäkt för den lefnadsglada familjen i sin helhet.
Äldste sonen, lord de Courcy, var hemma i Irland, men löjtnant Maurice var icke långt borta; i hemmet funnos dessutom tre döttrar, däraf en, Eveleen, vid Lauras ålder, samt Mabel och Helen, hvilka ännu icke voro fullvuxna.
Herr Edmonstones mor var syster till lord Kilcorans far; hon lefde ännu men hade aldrig riktigt blifvit hemmastadd i England och hade, sedan hon blef änka, flyttat tillbaka till sin fäderneö, där hon alltsedan bott med sin enda dotter, en gammal fröken Edmonstone.
Några dagar innan balen skulle gå af stapeln kom lady Eveleen de Courcy för att hälsa på sina släktingar vid Hollywell.
Hon fann ungdomen i trädgården, där de höllo på att med egna händer göra i ordning ett lusthus åt Charles, så att han skulle kunna sitta riktigt i skuggan och ändå ha utsikt åt det vackraste hållet, med Broadstones tornspiror i fjärran.
Guy sågade, som om det gällt lifvet, Amy slog oförtrutet i spikar, medan Laura flätade ihop videkvistar till spjälverket, Charles såg på och skrattade åt deras ifver, och Charlotte sprang ärenden.
Då hördes midt i oväsendet Charlie ropa: »Aha, Paddy,[1] är du här nu?»
Där kom öfver gräsmattan en smärt, spänstig ung ficka i riddräkt, hvilken hon höll upp med ena handen, medan hon i den andra svängde ett lätt ridspö. Det var en vacker flicka med leende mörkblå ögon och kolsvart hår under den bredskyggiga, fjäderprydda hatten.
Hon hotade Charles med ridspöet och svarade muntert:
»Tant skickade mig hit ut. Hvad har ni för er?»
»Vi bygga en sommarvilla», sade Charles. »Ser du inte byggmästaren?»
»Sir Guy?» hviskade hon till Laura och tittade uppåt taket på lusthuset, där Guy satt uppflugen i solgasset i skjortärmarna och höll på att täcka med vassrör.
»Se här, Guy», sade Charles, då hans vän hoppade ned mycket röd i ansiktet, »här har du en vild irländare till.»
»Sir Guy Morville — lady Eveleen de Courcy», började Laura; men Eveleen afbröt presentationen, i det hon vänligt räckte fram handen och sade:
»Vi äro ju så godt som släkt. Nej, sluta för all del inte! Gif mig också något att göra! Får jag hammaren, Amy! Laura, du vet, att jag alltid har tyckt om att bulta.»
»Hur har du kommit hit?» sade Laura.
»Jag har följt med pappa; han skulle göra sir Guy sin visit. Nej, gå inte» — ty Guy började se sig om efter sin rock —, »han är inte här än; han har ridit vidare till Broadstone och lämnade mig här för att afhämta mig på återvägen. Kan ni icke ge mig något att göra öfverst på stegen? Det skulle jag vilja; där ser så trefligt och luftigt ut.»
»Men Eva!» invände Laura.
Lady Eveleen skakade bara på hufvudet och började bulta på »en förskräckligt farlig spik», så att Charles måste hålla för öronen och sade, att det var värre, än när hon pratade.
»Tala hellre om balen, det är ändå inte så illa!» bönföll han.
»Ja», sade hon ifrigt, »tror ni, att kapten Morville kommer?» Philip hade nämligen nyss blifvit befordrad till kapten.
»Ja då», sade Laura.
»Å, så roligt! Det är därför pappa har ridit till Broadstone. Maurice sade, att kapten Morville var så sträng, att Maurice visst inte tordes framföra bjudningen; det fick pappa själf göra, för om han sätter sig emot vårt nöje, så blir alltsammans förstördt.»
»Var lugm, sade Charles. »Han tycker, att man inte annat kan begära af irländarne, och han har till och med tröstat Guy i hans bekymmer för sin okunnighet 1 danskonsten.»
»Kan ni inte dansa?» utbrast lady Eveleen och såg medlidsamt på Guy.
»Beklagligtvis inte», sade Guy.
»Vi ha ämnat ge honom lektioner», sade Laura.
»Ämnat? Att ni inte har gjort det länge sedan!» utropade lady Eveleen och hoppade upp. »Vi börja genast. Kom ut på gräsmattan! Du, Charles, får vara orkestern; hvissla nu — ja, det är bra. Amy och Laura bli damer; jag är kavaljer.»
Och hon dansade verkligen bättre i sin riddräkt och ute på gröngräset, än de flesta göra under de mest gynnsamma omständigheter, och det ända tills lord Kilcoran anlände. Medan han satt och språkade med Guy och de äldre, förde hon Laura litet afsides.
»Jag tycker mycket om sir Guy», sade hon. »Han ser verkligen ut, som om det vore lif i honom. Det har talats så mycket om hur stadgad han var, att det är en riktig lättnad att finna honom så olik den andre Morville.»
»Eveleen!»
»Inte illa ment; jag är bara så förskräckligt rädd för kapten Morville. Han tycker visst, att jag är en riktig fjolla. Inte sant?»
»Om du bara någonsin ville visa honom, hur mycket förstånd du har.»
»Ja, men det är just det jag inte kan, så rädd är jag för honom. Han får inte ana, att jag är rädd, och så måste jag prata dumheter för att öfverskyla min förlägenhet. Men lofva mig nu att lära sir Guy dansa; han har de rätta tagen i sig, nästan som en infödd irländare.»
Efter detta höllos hvarje kväll dansöfningar, och då den stora dagen kom, var det all utsikt till att Guy skulle reda sig bra på balen.
Familjen på Allonby skulle knappast få någon middag alls den dagen, då hela huset var vändt upp och ned, hvarför Hollywellborna ansågo rådligast att försäkra sig om sin middag hemma i sällskap med Philip och Mary Ross, hvilka skulle följa med dem.
Philip var på särskild begäran klädd i uniform, och medan de andra höllo på med att göra toalett, anställde Charlotte ett formligt förhör med honom angående den militära utrustningen, hvilket ledde till ett samtal mellan honom och Mary om riddartidens vapenrustning. Midt under detta kände Mary, att någon nöp henne, och en liten hvit gestalt började hoppa omkring henne.
»Amy, hvad vill du mig?»
»Kom och gör toalett!»
»Jag skulle ju inte behöfva ha något besvär. Jag är ju bra som jag är», sade Mary med en belåten blick på sin hvita klädning.
»Du skall visst inte ha något besvär; men du har lofvat att göra, som vi ville» Och Amy fladdrade bort med henne.
»Är det inte som bilden af en kerub, som försöker bära bort en vapenrustad riddare?» sade Philip.
»Å, det måste jag tala om för Mary!» utropade Charlotte; men Philip hejdade henne och sade åt henne att inte vara barnslig.
»Hon är verkligen lik de väsen små på vingar små, som jag har hittat i Guys portfölj», sade Charles. »Det är verser, som likna de gamla målarnes keruber — hufvud och vingar och ingenting vidare.»
»Å Guy, skrifver du vers?» sade Charlotte.
»Bara skräp», mumlade Guy förlägen. »Jag trodde, att jag hade bränt upp det där; hvar är det?»
I portföljen i mitt rum», sade Charles. »Jag får lof att förklara, att portföljen var min och lades i ditt rum, då mamma gjorde det i ordning åt »den främmande herrn». När jag i våras fick igen den, upptäckte jag en mängd bläckplumpar och segelbåtar samt de omnämnda små vingarna.»
»Min egendom skall jag ta igen», förklarade Guy och skyndade ut.
Charlotte ilade efter honom för att tigga sig till att få läsa verserna, och Philip frågade Charles, hurudana de voro.
»En romantisk händelse», sade Charles, »alldeles som i en bok. Petrarca lämnar sina sonetter i andras portföljer.»
Charles tänkte sig intet särskildt med namnet Petrarca; han menade blott en skald i allmänhet, utan att besinna, att Petrarca skref verser till Laura. Han blef helt häpen öfver Philips stränga min och ton, då denne frågade:
»Menar du något, eller gör du det inte?»
Med glädje märkande, att han lyckats förarga och förbrylla Philip, utan att han vetat af det, beslöt han att ytterligare mystifiera honom.
»Aha! Är det en öm punkt hos dig också?»
Philip steg upp och stod rak och ståtlig framför Charles, i det han sade med låg men tydlig röst:
»Jag vet nu inte, huruvida det är skämt eller ej; men du är icke barn längre och borde förstå, att detta icke är ett ämne att leka med. Om du döljer något, som du upptäckt, så får du ett tungt ansvar. Jag kan knappast tänka mig något olyckligare, än om han fäste sig vid någon af dina systrar.»
»Och hvarför det?» sade Charles lugnt.
»Jaså», sade Philip, i det han drog sig tillbaka till sin plats igen och talade med stor fattning,» jag ser, att det inte tjänar något till att tala allvarsamt med dig.» Och då hans farbror kom in i rummet, gjorde han honom en likgiltig fråga utan att röja någon förtret.
Den som kände sig retad var Charles, ty han tyckte, att Philip borde ha förstått, att om det verkligen gällt ett tycke för en af hans systrar, skulle han aldrig ha velat skämta däröfver.
Vagnarna kommo fram, och herr Edmonstone började ropa på damerna, hvarigenom förvirringen vid toaletten ännu mer ökades. Kammarjungfrun höll på med Laura och Amy med Mary, medan fru Edmonstone stod med schalarna på armen och Charlotte hoppade omkring och var i vägen.
Stackars Mary, hon hade bra mycket hellre sluppit, men hon hade inte hjärta att säga nej till blommorna, som Amy själf ordnat åt henne; och där satt hon som en bild, men med förtviflan i hjärtat öfver att alla väntade på henne. Ty nu var Laura färdig, och litet hvar började hjälpa Mary, medan Charlotte för att förbättra saken skrek öfver trappräcket, att alla voro i ordning »utom Mary» Sir Guy hördes spela »Den lustige kopparslagaren», och kapten Morvilles taktfasta steg ljödo i förstugan. Då slutligen en lång kedja lades kring hennes hals, utropade hon högt:
»Nej, nu står jag inte ut längre — nu får det vara nog!»
Därmed sprang hon upp, ryckte till sig sin schal och höll på att taga den på sig, då det ropades, att alla måste visa sig för Charles.
De skyndade ned; Amy sprang fram till brodern, gjorde en djup nigning och svängde sig rundt omkring.
»Minsann har ni inte kostat på er!» utropade Charles. »Visa er nu vackert.»
De grupperade sig som figurerna i en modetidning. Systrarna voro båda i hvitt med jasminer i håret; det klädde i synnerhet Laura med hennes rena drag och hy och det rika, vackra bruna håret.
»Har inte Amy ordnat blommorna vackert?» sade Laura. »Hon tog allt som fanns på trädet, och Guy måste gå efter stegen för att komma åt kvistarna högst uppe på muren.»
»Ser du din myrtenkvist, Guy?» sade Amy och visade på blommorna i Lauras hår. »Den som du ville jag skulle tycka var lika bra som jasmin?»
»Det borde ha varit myrten alltihop», sade Guy.
Philip stod under tiden lutad mot dörrposten. Laura kastade blott en enda blick på honom, i den i tanke att allt detta var barnsligheter i hans ögon — icke anande det brännande intresse, hvarmed han lade märke till hvarje ord och min.
»Ståtligt, Mary!» sade Charles. »De ha fiffat upp dig, det vill jag lofva.»
Mary rynkade på näsan och sade, att hon inte skulle komma att känna igen den eleganta unga damen, som hon skulle få se i trymåerna vid Allonby.
Nu skyndade herr Edmonstone på dem igen, och så bar det af.
Danssalen vid Allonby var ett vackert rum, hvarifrån man kunde komma direkt ut i en vinterträdgård, där kulörta lyktor skimrade fram mellan de högstammiga växternas grönska. Då Edmonstones anlände med sitt sällkap var endast värdfolket i salongen — lord Kilcoran, glad och godlynt, den stillsamma lady Kilcoran, som var engelska till börden och klen till hälsan, Maurice, Eveleen och de två yngre systrarna.
»Detta var synd om Charlotte», tänkte Amy, när hon fick se de två småflickorna, hvilka strax ville draga henne med sig ut i växthuset för att se på lyktorna; de andra började genast banna fru Edmonstone för att hon inte tagit Charlotte med sig — det var en hårdhjärtenhet, sade de, som de icke trott henne om, och lady Eveleen i synnerhet talade med en öfverdrift i ton och sätt, som hon alltid antog, när hon var i närheten af kapten Morville.
Denne tänkte minst på henne; han var fullt upptagen af att iakttaga, hur Lauras väsen öfverensstämde med Charles' antydningar. Så fort han fick tillfälle, bjöd han upp henne och kände sig lycklig öfver hennes min af glad beredvillighet; men i nästa ögonblick närmade sig Guy och framställde med ifver en liknande anhållan.
»Jag är redan uppbjuden», svarade hon med en glad och stolt blick på Philip, och Guy vände sig till Amy, hos hvilken han hade bättre lycka. Herr Edmonstone frågade Mary, om hon ansåg honom för gammal att dansa med, och snart svängde han om med all den spänstighet, som i hans ungdom gjort honom till den bäste dansören i hela grefskapet.
Fru Edmonstone satt och iakttog de sina, stolt och nöjd. Philip och Laura voro de vackraste, ganska lika hvarandra med de regelbundna dragen och den harmoniska växten och båda så behagfulla. Amy och Guy gåfvo mera intryck af hjärtlig munterhet, fast Amy i dag, då hon fick färg af rörelsen och glädjen, nästan kunde täfla med sin vackra syster.
»Laura», hviskade Eveleen längre fram på kvällen, jag har en enda ärelystnad. Gissar du hvad det är? Du får inte säga det åt honom; men om han bara ville göra det, skulle jag ha mera aktning för mig själf sedan i alla tider.»
Lady Eveleen hoppades förgäfves; kapten Morville dansade med lilla lady Helen, en elfvaåring, som var öfverlycklig öfver en så ståtlig kavaljer; och sedan han därpå stått stilla en stund, valde han sin kusin Amy.
»Du är bra att dansa med», sade han, i det han bjöd henne armen, »för du fordrar inte vanlig balkonversation.»
»Borde du inte ha bjudit upp Mary? Hon har suttit stilla länge.»
»Tror du, att hon bryr sig om sådana barnsligheter som dans?»
Amy svarade icke.
»Du har haft det bra. Jag såg dig nyss dansa med Thorndale.»
»Ja. Det var hvilande att ha en bekant till kavaljer efter de många främmande, och vet du, Philip, han tycker så mycket om Eveleen; men hvad ännu bättre är, den där herr Vernon, som nu dansar med Laura, hade sagt till Maurice, att hon var den vackraste och — stiligaste flickan i salen.»
»Det är för litet sagdt om Laura», sade Philip; »hennes skönhet ligger till och med mer i uttrycket än i dragen. Om blott …»
»Om?» sade Amy.
»Se dig omkring, Amy, så får du se många ansikten, som vittna om förslösade gåfvor, eller om gåfvor, som odlats blott för att lysa med — dubbla blommor, som aldrig kunna bära frukt.»
»Ack, du glömmer, att du talar med den dumma lilla Amy. Jag ser ingenting af det där. Jag tror helst, att människorna äro lika goda och lyckliga, som de se ut.»
»Behåll ditt barnasinne, så länge du kan — helst hela lifvet —, ty detta är ett af de fall, där det är dåraktigt att vara vis.»
»Då talar du bara i allmänhet? Du menar ingenting särskildt om Laura?»
»I allmänhet» — upprepade Philip — »härliga gåfvor, som förslösats eller förödts …»
Men hans ton var tankspridd, och hans blick följde Laura.
Amy trodde, att han tänkte på sin syster, och det gjorde henne ondt om honom; men det var henne omöjligt att länge vara allvarsam i denna omgifning.
Guy hade under tiden träffat på en bekant från Oxford, hvilken presenterade honom för sina systrar, ett par vackra och glada flickor. Herr Edmonstone kände familjen, men de bodde så pass långt ifrån Hollywell, att intet umgänge kunde komma i fråga.
Samtalet blef lifligt, och fröknarna Alston frågade med intresse, hvilkendera som var den vackra fröken Edmonstone.
Guy såg på de båda systrarna, liksom för att klargöra frågan för sig själf. Han hade visst aldrig förr tänkt därpå.
»Ja», sade han till slut, »om ni icke kunna se det själfva, när de båda äro närvarande, kan jag väl knappast afgöra, hvem som är den vackra. Jag skall tala om hvem som är äldst och hvem yngst, men resten få ni själfva bestämma.»
»Jag skulle gärna vilja bli bekant med dem», sade den ena fröken Alston.
»De se båda så älskliga ut.»
»Se, där är Laura, den äldsta», sade Guy; »den där långa flickan med det vackra håret med jasminerna i.»
Han talade med en ton, som om han varit stolt öfver henne. Detta undgick icke Philip, som i detsamma var dem helt nära med Amy vid armen; då han kände fröknarna Alston litet, stannade han och presenterade sin kusin för dem.
Strax efteråt förde Guy den ena af flickorna Alston till bufféen för att skaffa henne en kopp te.
»Ni har alltså gjort min släktings bekantskap i Oxford?» sade Philip till unge Alston.
»Ja, något. Så treflig han är!»
»Han är så frisk, så olik andra», sade fröken Alston.
»Hur går det för honom? Är han omtyckt?»
»Å — ja, jag tror visst det, på det hela; men det är snarast såsom min syster säger: han är icke som annat folk.»
»I hvilket hänseende?»
»Det kan jag knappast säga. Han är mycket treflig, men han borde ha gått i någon skola. Han har sina egenheter.»
»Arbetar han fitigt?»
»Ja, mycket; allt får vika för läsningen. Han är utmärkt angenäm i sällskap, om man kan få honom med, men han är för det mesta för sig själf. Han är en af dem, som hålla sig till en enda, och jag ser honom icke mycket.»
Det spelades upp till en ny dans; herr Alston gick för att leta reda på sin dam, och Philip förde Amy tillbaka till hennes mor.
Lady Eveleen och de båda fröknarna Edmonstone voro en stund i hvarandras närhet.
»Hur är det med med dig, Eva?» sade Amy, som lade märke till en icke riktigt nöjd min på det vackra ansiktet.
Laura smålog. »Aftonens drottning kan inte nöja sig utan det där enda oåtkomliga …»
»Det är du, som är aftonens drottning, naturligtvis; det är dig jag är afundsjuk på, just för det där endas skull.»
»Så tokig du är, Eva! När du säger, att du är så rädd för honom …»
»Just därför. Jag skulle få mer aktning för mig själf. Dessutom finns det ingen, som är så vacker. Jag gör bestämdt ett djärft försök.»
»Å, för all del, tänk inte på något sådant! utropade Laura förfärad.
»Var lugn», sade Eveleen. »Den intet vågar, intet vinner, vet du väl» Och med en lätt nick, en hälsning med solfjädern och ett skalkaktigt leende åt Lauras häpnad gled hon bort. De hörde henne strax därefter utropa i sin muntraste ton:
»Kapten Morville, jag måste verkligen gräla på er. Ni ger ett dåligt föredöme åt andra, när ni står där så sysslolös. Tant Edmonstone, hur kan du uppmuntra sådant? Lättjan är alla lasters moder, vet ni väl.»
Philip smålog jämt upp så mycket, som tillfället kräfde, och svarade:
»Jag ber om ursäkt; jag hade glömt mina plikter. Hädanefter skall jag komma ihåg mig bättre.»
Med dessa ord vände han sig till en liten blyg flicka, som väl sällan fick någon att dansa med, och bjöd upp henne. Eveleen kom tillbaka till Laura med en åtbörd af komisk förtviflan.
»Detta var värre än allt annat», sade hon.
»Hur skulle han kunna tänka, att du ville dansa med honom», sade Amy, »när du själf gaf honom en vink, att han borde dansa?»
»Då var han bra dum.»
»Dessutom var du uppbjuden förut.»
»Ja, af herr Thorndale; men hvem bryr sig om kopian, när originalet inte står att få?»
Herr Thorndale kom i detsamma för att hämta Eveleen. Det var andra gången de dansade med hvarandra, och det kunde icke ske, utan att Philip märkte det, liksom också den långa promenaden arm i arm efteråt. Slutligen kom Thorndale bort till sin vän och yttrade några varmt beundrande ord om Eveleen.
»Hon är en riktig irländska», sade Philip med ett kallt leende, och herr Thorndale erfor genast en känsla af obehag vid detta bevis på ogillande. Han var tjusad af Eveleens skönhet och tilldragande väsen, men han var så ovan att lita på sitt eget omdöme oberoende af Morvilles, att han nästan blef tvehågsen, huruvida han beundrade henne eller ej.
Guy hade tre gånger försökt bjuda upp Laura, men alltjämt förgäfves. Just som den timme slog, då vagnarna skulle komma fram, kom han åter igen och bad nästan med häftighet: »En enda dans, Laura! Om du inte är för trött?»
»Jag? Å nej! Jag skulle kunna dansa tills i öfvermorgon.»
»Å, fru Edmonstone, denna enda!» utropade Guy. Jag har den att fordra af Laura.»
»Ja, denna enda, mamma», instämde Laura, och de försvunno, medan Philip stod kvar som i en dröm, tills hans faster bad honom gå och se efter, om vagnarna voro framme.
Lika tyst var han under hemfärden till Hollywell, hvarifrån han fortsatte direkt till Broadstone, medan Guy gick för att ta sig ett uppfriskande bad och de andra gingo till hvila, fastän solen stod högt på himmelen.
- ↑ Paddy är ett binamn på irländarne, liksom John Bull på engelsmännen.