Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 35
| ← Kapitel 34 |
|
Kapitel 36 → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Vid Recoara förgingo emellertid dagarna utan mycken förändring vare sig till det bättre eller till det sämre. Efter första veckan lade sig febern; Guys puls var icke längre så hög, han var mera vaken, och det tycktes, som om ingenting skulle ha varit i vägen för hans fullständiga tillfrisknande. Men fast han hvarje morgon tycktes vara bättre, varade det aldrig; febern var visserligen icke hög, men den lät sig icke heller helt och hållet fördrifvas, och krafterna minskades synbart, oaktadt alla ansträngningar att hålla dem uppe.
Plågor hade han icke egentligen, icke ens någon svårare hufvudvärk, och han var lugn och nöjd, fast mycket tyst, emedan han var tillsagd att icke trötta eller hetsa upp sig. Mattigheten var det värsta, och allteftersom krafterna försvunno, kommo stunder af andnöd och hjärtklappning, som voro ytterst pröfvande. Att börja med häfdes dessa obehag lätt genom stimulerande medel, men sedan var det, som om läkemedlen icke längre velat verka, och mattigheten blef så stor, att Guy nästan föreföll döende.
»Jag tror, att jag lättare skulle kunna uthärda riktiga plågor!» sade han en dag, och mer än en gång suckade han nästan omedvetet: »Ack, om jag kunde få en enda fläkt af Redclyffes salta bris!» Det såg verkligen ut, som om luften i den instängda dalen mot slutet af de långa, heta dagarna skulle kunna bli honom öfvermäktig, så svag som han blifvit. Hvar morgon, då Amabel öppnade fönstret och kände den friska morgonluften fläkta, spådde hon, att det skulle bli svalare i dag, så att han skulle bli bättre; hvar eftermiddag lade sig vinden, solen gassade på, rummet blef kväfvande hett, mattigheten kom igen, och efter några försök att lindra den suckade Guy, att det inte fanns något annat att göra än hålla sig stilla, hvari Amy var tvungen att instämma. Då solen gick ned, började kvällsbrisen blåsa, det blef svalare, han somnade, vaknade vederkvickt och var kry hela kvällen, hvarpå Amy lämnade honom vid tolftiden i den förhoppning, att natten skulle bli god.
Det föreföll henne, som om en evighet förgått på detta sätt, då en kväll två bref lämnades in.
»Från mamma», sade hon, »och detta» — hon höll upp det — »är till dig. Det måtte ha sökt oss på alla möjliga håll. Ser du så många adresser och stämplar!»
»Det är från Markham», sade Guy. »Säkert det brefvet vi väntade på.»
Brefvet, som skulle tala om för dem, att Redclyffe var i ordning att taga emot dem! Amabel lade det ifrån sig med en underlig känsla och öppnade moderns. Med en känsla af glädje utbrast hon:
»De komma hit — mamma och pappa!»
»Å, så väl!»
»“Om vi icke få bättre underrättelser”», läste Amy, »“afresa vi tidigt onsdag morgon och hoppas vara hos dig snart nog efter det du fått detta bref.” Så roligt! Jag undrar, hur Charlie reder sig utan mamma.»
»Det var en riktig tröst», sade Guy.
»Nu skall du få se, hvilken utmärkt sjuksköterska mamma är!»
»Nu kommer hon att ta hand om dig.»
»Och om dig, sedan! Hon kommer att sitta hos dig hela nätterna utan att bli trött och hitta på allt möjligt till trefnad och lindring, som jag är för dum att tänka ut.»
»Å nej, Amy, ingen kan göra det trefligare än du. Men det blir ändå en sådan glädje att få se mamma igen och veta, att du har henne hos dig. Allting bidrar till att göra det lättare.»
De sista orden uttalades mycket sakta, och hon ville icke störa honom med att säga något mera, förrän han själf frågade efter Markhams bref.
Detta var påkostande att läsa, ty det var skrifvet i okunnighet till och med om Philips sjukdom och beskref i segerglad ton tillrustningarna vid Redclyffe samt bad dem underrätta i tid om hemkomsten, enär de underhafvande hade storartade planer för deras mottagande.
»Stackars Markham», sade Guy.
Hon förstod honom, men hon sade ingenting. Han hade under hela sin sjukdom fällt liknande yttranden, och hon var för upptagen af stundens kraf för att våga eller kunna tillåta sig att tänka på framtiden. Efter en lång tystnad sade Guy:
»Det gör mig mycket ondt om honom. Jag har låtit Arnaud skrifva till honom efter min diktamen.»
»Å, har du det!»
»Det var bättre, att du slapp; Arnaud har skrifvit om nätterna. Du skickar ju af det, Amy, och ett bref till min stackars morbror också.»
»Ja», sade hon, då han såg på henne.
»Jag har sagt åt Markham», fortfor han om en stund, »att skicka dig min sekretär. Där finns allt möjligt, som jag kastade in, då jag röjde ur mitt rum i Oxford; en del skulle jag inte vilja, att någon finge se utom du. Det är ingenting af vikt, så du kan se på det, när du får lust, eller också låta alldeles bli.»
Hon såg på honom utan att svara. Om hon hade känt sig upprorisk, skulle hans lugn ha kufvat denna känsla; men tanken hade icke kommit öfver henne plötsligt — det var mera som ett oundvikligt öde, som först synts på långt håll och småningom kommit allt närmare. Hon hade aldrig hakat sig fast vid hoppet om förbättring, och det hade smält bort nästan omärkligt. Hon gaf akt på honom och följde hans tankegång utan att sträcka sina egna tankar så långt, att hon tänkte sig ett lif utan honom; själfförgätenheten höll henne uppe.
»Jag hade gärna velat återse Redclyffebukten», sade Guy om en stund. »Nu då mamma kommer, så är det min enda önskan. Jag hade visst hoppats för mycket på det — att få stå på klippbranten med dig och höra bränningen, se ut mot horisonten, där haf och himmel mötas, och följa solskensranden på vågorna.»
Han talade långsamt och med flera uppehåll.
»Någon gång kommer du att få se det», tillade han. »Men jag får försaka det; när allt kommer omkring, hör det ju jorden till.»
Under hela kvällen fortsatte han med sin egen tankegång, talade blott då och då för att hälsa till någon af sina vänner vid Redclyffe eller Hollywell, Marianne Dixon eller någon annan. Hon tyckte, att han kom ihåg nästan alla, med hvilka han bytt ett vänligt ord i båda hemmen, till och med hennes gamla sköterska vid Hollywell, och alla mindes han med stilla glädje. Klockan half tolf skickade han henne till hvila, och hon gick helt undergifvet, glad åt hoppet att han skulle få sofva.
Så fort hon på något vis kunde säga, att natten var förbi, återkom hon och mottogs med en af de där strålande vackra blickarna, hvilka alltid varit honom egna och hvilka på sista tiden fått något nästan öfverjordiskt skönt.
»Du har haft en god natt?» sade hon.
»Jag har fått min önskan uppfylld; jag har sett Redclyffe», sade han. Då han märkte hennes öfverraskning, tillade han: »Naturligtvis var jag inte riktigt vaken, men jag förlorade heller aldrig fullständigt medvetandet om att jag var här, och det var så skönt. Jag såg vågorna med glansljuset på hvar kam — hafsskummet — måsarna, som seglade i skugga och solsken — träden — Måsklippan — himmeln — åh, alltsammans så likt sig, men så underbart härligt!»
»Det gläder mig», sade Amabel med en underlig medkänsla i hans glädje.
»Nu har jag bara en önskan kvar.»
»Att få träffa en präst?»
»Ja, men jag vet också, att om jag icke får den uppfylld, så är det bra som Gud gör. Hvad han har varit god mot mig — och nu att få dö just så som jag skulle ha velat — —»
Han afbröt sig för att taga den medicin Amy bjöd honom. Hon kände på hans puls; den tydde ännu på feber, och förmodligen ersatte febern krafterna, ty han sade, att han mådde bra, och hans ögon voro klara; men pulsslagen voro svaga och ojämna, och med en ilning for den tanken igenom henne, att det kunde vara nära slutet. Men hon måste sköta om honom och hade icke tid att tänka.
När hon skulle gå ned för att äta frukost tillsammans med Philip, sade Guy:
»Tror du, att Philip skulle kunna komma till mig i dag? Jag skulle gärna vilja tala med honom.»
»Det kan han säkert.»
»Vill du då bedja honom komma, ifall det icke tröttar honom för mycket.»
Philip hade de båda sista dagarna varit uppe så tidigt, att han kunnat äta frukost tillsammans med Amabel i rummet bredvid hans sofrum; han var ännu mycket svag och hade icke försökt sig på mera än att gå tvärsöfver rummet och sitta på balkongen i aftonsvalkan. Hettan hade plågat honom mycket och ansträngningen och sinnesrörelsen den dag han skref brefvet hade gjort honom sämre, liksom också hans oro för Guy, fast han aldrig fick höra annat än det mest uppmuntrande. Dessutom tryckte ångern öfver hans beteende både mot Laura och mot Guy alltmera på honom, och de varma känslor, som genom tidiga missräkningar förkväfts och afkylts, bröto fram med: en kraft, som kom honom att ännu mer sörja öfver sin hårdhet och orättvisa mot kusinen.
När han fick höra, att Guy ville träffa honom, blef han glad, sade, att han nog skulle orka gå uppför trappan och själf hade tänkt på att be att få hjälpa henne med att sitta hos den sjuke samt tillade, att det var roligt, att Guy var så pass mycket bättre nu. Hon märkte, att hon måste förbereda honom på, hvilken riktning samtalet sannolikt skulle taga.
»Han är mycket angelägen att få tala vid dig», sade hon, »för att ordna allt. Och ifall han skulle tala om — om att dö —, så kanske du är så snäll och inte säger emot honom?»
»Det är väl ingen fara?» utropade Philip förskräckt, nästan ångestfullt. »Han är väl inte sämre? Du sade ju, att febern var lindrigare?»
»Jag tror tvärtom, att han är litet bättre, men han är så angelägen att ha allt i ordning, att jag bestämdt tror, att det är nyttigast för honom att få lätta sitt sinne. Vill du försöka att uthärda med det, snälle Philip?» slutade hon med en bönfallande blick, som påminde honom om hennes barndom.
»Hur kan du uthärda det?» frågade han.
»Det vet jag inte — jag kan ju inte göra honom ledsen.»
Philip sade ingenting mera, bara Trågade, hur dags han skulle komma.
»Om en timme kanske, eller när du är i ordning», sade hon; »du kan hvila dig i yttre rummet, innan du kommer in till Guy.»
Han fann det mödosammare än han tänkt sig att komma uppför trappan och anlände slutligen med värkande knän och flämtande bröst till det yttre rummet, där Amabel stod färdig att beklaga honom och förmå honom att hvila på soffan, tills han hunnit hämta sig något. Därpå förde hon in honom, och första ögonkastet gaf honom en oändlig lättnad, ty det syntes långt mindre förändring på Guy än på honom själf. Guy var alltid så pass mager, att man icke kunde se stor skillnad; solbrännan hade ännu icke hunnit blekas, och en lätt feberrodnad bidrog att ge honom ett friskare utseende, på samma gång som ögonens glans var om möjligt lifligare än vanligt.
Visserligen kändes hans hand brännhet och slapp, men Philip kunde omöjligt tro, att han var så sjuk, som Philip själf hade varit; han kunde gärna få tala om hvad han ville. Äfven det ljusa leendet och den jämförelsevis starka röst, hvarmed han hälsade Philip välkommen och lyckönskade honom, bidrogo att lugna denne. Amy satte fram en stol, gaf Philip en blick för att påminna honom om att vara försiktig och gled in i sitt rum, men hon lämnade dörren öppen, så att hon kunde både se och höra allt, som föregick, ty ingendera var så stark, att hon vågade lämna dem alldeles ensamma med hvarandra.
Philip satte sig, och Guy började efter en kort tystnad:
»Det var några saker jag skulle vilja tala vid dig om, i händelse du skulle bli min efterträdare vid Redclyffe.»
Philip ryckte till, men han såg Amy där inne vid sitt lilla bord och teg.
»Jag tänker inte alls föreskrifva dig något», sade Guy. »Du blir en mycket bättre husbonde än jag; men det är ett par saker, jag skulle önska.»
»Hvad som helst.»
»Först gäller det gubben Markham. Han har gammaldags åsikter och fördomar, men hela hans själ tillhör släkten och egendomen. Han kommer att sörja mig alldeles förtvifladt, och skulle han mista sin plats, så blir han fullständigt olycklig. Vill du ha fördrag med honom och ha tålamod, så länge han lefver, till och med om han är orimlig i sin motsägelseanda och svartsjuk på alla andra, för att det inte är jag?»
»Ja — ja — om — —»
»Tack. Så är det Coombe Prior. Jag åtog mig personligen att aflöna Wellwood. Vill du fortfara med det? Och jag skulle ha önskat, att han finge pastoratet sedan, när det blir ledigt. Och så skulle där byggas ett skolhus, och så hade jag tänkt på att inhägna ett stycke af heden och anlägga trädgårdar åt folket — men allt det där kommer du att göra mycket bättre. Ja, kommer du ihåg, att när du var vid Redclyffe i fjol» — Philip vred sig på stolen — sade du åt Markham, att den där lilla ängsbiten vid Sallys grind borde läggas till parken? Jag hoppas du inte gör det, för det är det enda ställe, där byfolket kan släppa ut sina kor och åsnor. Och du afstänger väl icke genvägen genom parken, för den besparar de gamla ifrån fiskarbyn krokvägen, när de skola till kyrkan? Tack. För öfrigt är det en glädje att veta, att det kommer i sådana händer, ifall — —»
Detta »ifall» tröstade Philip något, ehuru det icke betydde det, som han inbillade sig. Han tänkte på Guys tillfrisknande, men Guy själf hade syftat på den möjligheten, att Amabel kunde komma att styra Redclyffe under en sons omyndighetsålder.
»Amy har en förteckning på de gamla personer, som ha haft ett visst anslag för vecka eller ha fått bo fritt», fortfor Guy. »Om godset tillfaller dig, låter du det ju icke bli någon skillnad för dem? Och afskeda inte den gamle skogvaktaren Brown; han gör visserligen ingen nytta längre, men det skulle bli hans död. Och Ben Robinson, som var så duktig vid de skeppsbrutnas räddning — litet uppmärksamhet från din sida då och då skulle vara en god hjälp för honom. Vill du säga åt honom, att jag hoppas, att han aldrig glömmer den där morgonbönen efter skeppsbrottet? Han kanske blir glad att kunna tänka på den, när det blir med honom som nu med mig. Säg åt honom du, för han fäster sig nog mera vid det, om det kommer från en karl.»
Allt detta hade Guy sagt med små afbrott, liksom för att draga sig till minnes eller för att invänta Philips bifallande tecken. Amabel kom in för att ge Guy något stärkande, och så fort hon aflägsnat sig, fortfor han:
»Så är det min stackars morbror; jag har skrifvit till honom — det vill säga, Arnaud har skrifvit efter min diktamen. Jag hoppas sorgen kommer att inverka godt på honom, men jag måste be dig om en stor väntjänst. Jag kan inte testamentera penningar till honom — de skulle bara bli till en frestelse; men skulle du vilja ha ett öga på honom och låta Amy lita på att du sade åt henne, när hon bör hjälpa honom? Jag har ingen annan att be därom, och hon kan inte göra det själf, men du skulle kunna det alldeles förträffligt. Litet välvilja skulle kunna rädda honom, och du vet inte, hvilken varmhjärtad människa han är, fast hans lif varit bortslarfvadt. Vill du åtaga dig detta?»
»Det vill jag visst.»
»Tack så mycket, mycket. Du kommer att ha det rätta omdömet, men han är ytterst känslig — ja, det är han verkligen — och man får akta sig att inte såra honom.»
Åter uppstod en tystnad, hvarefter Guy började med en skymt af sin gamla skalkaktighet:
»En sak till. Du är den lagkunnigaste i familjen, och jag behöfver ett godt råd. Jag har låtit Arnaud skrifva mitt testamente. Nu har jag tänkt testamentera en penningsumma till fröken Wellwood i S:t Mildreds för en välgörenhetsförening, som hon ville grunda. Hur tycker du, bör jag testamentera den till henne personligen eller lämna den i händerna på gode män?»
Philip såg ut, som om en plötslig ljusstråle hade bländat honom; han afbröt Guy med utropet: »Säg mig en sak — var det de aderton tusen kronorna?»
»Ja. Jap hade inte lof att — —»
Han tystnade, ty ingen hörde honom. Philip hade vid hans första ord sjunkit ned på knä och begraft ansiktet i täcket, öfverväldigad af blygsel och sorg inför den godhet och ädelhet, som han så oblidkeligt förföljt.
»Var det så?» sade han med en kväfd snyftning. »Å, kan du förlåta mig?»
Han kunde icke se upp, men han kände Guys hand på sitt hufvud och hörde honom säga: »Det har jag gjort redan för länge sedan. Såsom också du förlät min rasande vrede mot dig, hvilken jag hoppas och tror har fått tillgift där ofvan. Jag har af hjärtat ångrat den.»
Medan han talade, knackade det på dörren, och med instinktlik rädsla att bli sedd i knäböjande ställning sprang Philip upp. Amabel gick för att öppna och fick höra, att läkaren var där nere med två herrar; man lämnade henne ett kort, på hvilket stod namnet på en engelsk prästman.
»Åter igen!» sade Guy. »Jag får ju allt — allt. Nu är allting som det skall vara.»
Amabel gick för att tala vid de främmande, och Guy skulle taga emot prästen, så fort läkaren varit inne hos honom.
»Du får inte gå ned», sade han till Philip. »Vill du inte vara snäll och vänta i andra rummet? Vi behöfva dig sedan, förstår du.»
Hans ljusa lugn stod i skarp motsats till Philips uttryck af grämelse.
»Nu är ju allt klart mellan oss», tillade han, då Philip vände sig bort.
De hade för länge sedan skrifvit till Venedig för att bedja, att ifall någon engelsk präst komme den vägen, skulle han underrättas om hur mycket man åstundade hans tjänster, och denne var den förste som lydt kallelsen. Det var en helt ung man, tydligen ganska sjuklig, som reste i sällskap med en bror, hvilken tycktes vara i ständig ångest, att han skulle taga skada. Amabel märkte snart, att de icke hade mycket stöd att påräkna af honom; han var ytterst blyg och förlägen, helt nyligen prästvigd, och hade aldrig förut tröstat en sjuk, så att han nästan tycktes vänta, att hon skulle tala om för honom, hur han i skulle gå till väga; och brodern tycktes vara så rädd för att han skulle öfveranstränga sig, att hon inte kunde hoppas, att han skulle ha sinne för att ta hand om Philip.
Men då doktorn hade varit inne, förde hon emellertid pastor Morris in till Guy och drog sig själf undan eller kom in, allteftersom den sjuke behöfde henne. Hon tyckte, att hennes mans ansikte för hvar stund antog en alltmer himmelsk skönhet, och i sitt deltagande med honom höjdes hon öfver all tanke på eller känsla af personlig sorg.
När det enskilda skriftermålet var öfver och hon, ohörd af Guy, växlade några ord med pastor Morris, sade han till henne som ur ett öfverfullt hjärta:
»Man längtar att ödmjuka sig inför honom. Hvad man blygs öfver att höra en så djup ånger vid en sådan syndabekännelse!»
Stunden kom, då Philips närvaro påkallades. Amabel hade inkallat Anne och pastorns bror, och så gick hon för att hämta sin kusin. Han satt där hon hade lämnat honom i yttre rummet med armarna på bordet och ansiktet gömdt i dem; hela hans varelse var förkrossad, nedböjd, öfverväldigad af själfförebråelser.
»Vi äro i ordning. Kom, Philip.
»Jag kan inte; jag är inte värdig», sade han utan att se upp.
»Nu hyser du ju intet agg till honom», sade hon mildt.
Han ryste i stället för att svara.
»Och om du ångrar dig, är du mera värdig nu än någonsin förr — — Vill du inte komma? Skulle du vilja göra honom ledsen nu?»
»Du tar det på dig, då», sade Philip nästan med skärpa och lyfte upp sitt härjade ansikte.
Hon drog sig icke undan utan svarade:
»Ett förkrossadt och bedröfvadt hjärta vill du, Gud, icke förakta.»
Det var en droppe balsam — en lenande droppe. Han reste sig och följde henne, darrande i hela kroppen af sinnesrörelse, in i Guys rum.
Akten var öfver, och tystnad följde på de sakta uttalade orden, medan alla lågo på knä, hvar på sin plats. Amabel reste sig först, ty Guy, ehuru lugn, såg ytterst utmattad ut; och då hon stänkte vinaigre på honom, stego äfven de andra upp. Guy såg på Philip och räckte ut handen. Om det berodde på honom eller på Philip, kunde Amabel icke se, men som Guy låg där med sitt blida förklarade uttryck, böjde Philip sig ned och kysste honom på pannan.
»Tack!» hviskade Guy sakta. »God natt. Gud välsigne dig och min syster.»
Philip gick ut, och Guy fortfor vänd till Amy:
»Stackars Philip! Det blir värre för honom än för dig. Du får lof att taga hand om honom.»
Hon kunde nätt och jämnt höra de sista orden, ty hans hufvud sjönk åt sidan i dödlig mattighet. Alla de andra måste lämna rummet, och Anne skickades efter doktorn.
Ändtligen gick svimningsanfallet öfver, och Guy slumrade till. Pulsen var svag, sade doktorn, och mycket ojämn; krafterna voro nästan uttömda, och det var, som om inga läkemedel kunnat hålla dem uppe, men man fick försöka så godt man kunde och rätta sig efter pulsens tillstånd. Doktorn kunde själf icke stanna öfver natten, men han skulle komma tillbaka så tidigt som möjligt dagen därpå.
Amabel märkte knappast, när han gick; de båda bröderna Morris begåfvo sig till det andra hotellet, och hon gjorde sitt kvällsbesök hos Philip. Allt var som en dröm, hvilken hon efteråt knappt kunde påminna sig, tills natten inbröt och hon för första gången tilläts vaka hos sin man.
Han hade en stund sofvit lugnt, då hon måste väcka honom för att enligt läkarens föreskrift ge honom litet vin. Han log mot henne och sade:
»Är ingen här mer än du?»
»Ingen.»
»Min egen älskade hustru — min Verena, som du alltid har varit. Vi ha varit mycket lyckliga med hvarandra.»
»Det ha vi», sade hon, och ett drag af smärta syntes i hennes ansikte vid tanken på deras ogrumlade lycka.
»Det blir inte så långt, tills vi mötas igen.»
»Kanske bara några månader», sade Amabel med kväfd röst. »Som det gick med din mor — — —.»
»Nej, Amy, det skall du inte önska. Du vill väl inte, att det skulle bli moderlöst?»
»Du beder — —.» Hon kunde inte säga mer och kämpade med rörelsen.
»Ja», sade han, »jag lämnar dig åt det och åt mamma för att få tröst. Och Charlie sedan — nu skall jag inte längre taga dig ifrån honom. Jag lånade dig bara en liten tid», sade han leende. »Om en liten tid mötas vi igen. Månader och år förefalla nu så lika. Det gör mig ondt att förorsaka dig så mycken sorg, min Amy, men allt är ju som det bör vara, och vi ha varit mycket lyckliga.»
Amy lyssnade med blicken stadigt fäst på honom, ur stånd att undertrycka sin rörelse utom genom att tiga. Efter en liten stund började han på nytt med hälsningar och tacksägelser till alla för deras kärlek och godhet mot honom och slutade med att säga: »Jag har fått vara så lycklig, att jag inte förstår det. Jag kan inte se, hvar striden har varit — och sedan blir det evig frid — mycket förr än jag tänkte. Läs en psalm för mig, Amy — “Utur djupen” — —.»
Hon var lugnare nu, när han icke längre talade om henne, och hans eget blida lugn dämpade hennes sorg, fast en känsla liksom af dof häpnad växte alltmer inom henne. Så fortgick det hela natten som i en dröm. Han slumrade ibland, vaknade upp, sade några ord, hörde henne läsa en psalm eller några bibelspråk, somnade så igen, som det tycktes utan plågor, utom då han skulle svälja, hvilket vållade honom allt mer och mer svårighet. Först sade han af gammal vana »tack», oaktadt det var honom så plågsamt, men slutligen blef det: »Det tjänar ingenting till; jag kan inte.»
Då förstod hon, att allt hopp var ute, och satt helt stilla och bara såg på honom. Mörkret var redan förbi, och dagen grydde. Han sof, men hans andhämtning var kort och ojämn; och då hon torkade hans fuktiga panna, förstod hon, att det var dödssvetten.
Dagen inbröt — kyrkklockan ringde till morgonbön — de snöhöljda bergstopparna färgades rosenröda. Hans puls var så godt som borta — hans hand var kall. Ändtligen slog han upp ögonen. »Amy! sade han liksom förvirrad eller orolig.
»Här, käraste.»
»Jag ser inte.»
Just i detsamma gick solen upp, och dess ljus strömmade in genom det öppna fönstret och öfver sängen; men för honom uppgick nu en annan dag än vår; ett leende strålade fram öfver hans ansikte och han sade: »Ära vare Gud i höjden — frid — god vilja —!»
Han drog efter andan med ett smärtsamt uttryck och hviskade sedan knappt hörbart: »Bed.» Hon läste den bön, hvarigenom den döende befalles i Guds händer. Och då hon sade amen, såg hon, att allt var slut. Anden var hos den, hos hvilken de rättfärdigas själar vinna sin fullkomning, och här låg stoftet med ett leende öfver dragen. Hon tryckte tillsammans de svartfransade ögonlocken — såg hur vacker han låg, ännu vackrare än under sömnen — gömde så ansiktet i täcket och låg kvar på knä. Hon visste icke, hur tiden gick, hon gaf icke akt på något som var af denna världen, förrän Anne slutligen med af gråt bruten röst ropade till henne: »Frun — fröken Amabel! Kom härifrån, kom! Ni får inte stanna här.»
Hon lyfte upp hufvudet, och Anne sade sedan, att hon aldrig kunde glömma, hur frun såg ut. Det var inte sorg — det var, som om hon hade följt sin man ett stycke på väg och just hade blifvit ropad tillbaka.
Hon steg upp — såg än en gång på hans ansikte — märkte Arnaud i närheten — lät Anne föra sig ut ur rummet och stängde dörren bakom sig.