Berättelser ur svenska historien/Hedniska tiden/Inledning
| ← Kongl. Uppfostrings-Komitéen |
|
Om Oden och hans efterträdare → |
INLEDNING.
OM DEN ÄLDSTA GUDALÄRA I SVERGE.
FÖRSTA KAPITLET.
OM SKAPELSEN.
Alla folkslag hafva sökt att genom en Gudalära förklara för sig verldens uppkomst och bibehållande, menniskornas bestämmelse i lifvet samt tillstånd efter döden. Den tro och tanke, våra förfäder hade härom, är beskrifven i en gammal bok, benämnd Edda.
Edda förtäljer, att i tidens begynnelse fanns hvarken jord, haf eller himmel, utan ett stort svalg, som kallades Ginnungagap. På ena sidan, i Niflhem, var blott köld och frost, på den andra, i Muspelshem, der Surtur regerar, ljus och eld. Då ångorna från Niflhem mötte ljusstrålarna från Muspelhem, fingo de lif, och deraf blef en mycket stor jätte, kallad Ymer. Denne jätte var ond, och likaså alla, som härstammade från honom, och kallades de Rimtussar. Men de trenne Gudarne, Oden, Vile och Ve, dräpte Ymer, i hvars blod alla Rimtussar fördränktes utom Bergelmer, som med sin hustru räddade sig i en båt, och genom den fortplantades Rimtussarna. Gudarna förde Ymers kropp ut i Ginnungagap och skapade deraf jorden. Af blodet blef det haf och sjöar, berg af benen, skogar af håret, gräs af skägget, stenar af tänderna. Hufvudskålen uppreste de öfver jorden och gjorde deraf himlahvalfvet. Under hvarje hörn sattes en dvärg, Öster, Vester, Norr och Söder. Sedan togo Gudarna gnistor från Muspelshem och satte på himlen som stjernor. Derpå skapade de sol och måne, natt och dag. Midt på jorden uppreste de en fast borg af Ymers ögonbryn. Denna borg hette Midgård, och der bodde Gudarna; men jättarna fingo uppehålla sig utomkring vid hafsstränderna. Gudarna funno en gång vid stranden tvenne träd utan förmåga och lif. Af dem skapade de de första menniskor, Ask och Embla, från hvilka sedan alla menniskor härstammade, och fingo de bo hos Gudarna i Midgård.
ANDRA KAPITLET.
OM GUDARNA.
Oden är den förnämste och äldste och liksom en fader öfver de andra Gudarna. Han är mycket vis och har gifvit sitt ena öga i pant för att få hemta visdom ur Mimers brunn. På hans skuldror sitta tvenne korpar, Hugin och Munin (Förutseende och Minne), hvilka flyga kring verlden och återkomma och säga Oden, hvad de hört och sett. Han förer i handen det goda spjutet Gugner, och rider på hästen Sleipner, som har åtta fötter. Honom dyrka alla, och menniskor och Gudar svärja vid hans namn. Af honom har också Onsdagen sitt namn. Odens sal heter Walhall. Dit komma de flesta som falla i strid, och kallas der Einheriar. Hvar dag gå de ut på vallen och strida med hvarandra, men mot qvällen återvända de till Walhall. Då läkas straxt deras sår af sig sjelfva, och många vackra möar, kallade Walkyrior, undfägna dem med mjöd och stekt fläsk. Fläsket tages af galten Sehrimner, som hvar dag stekes och ätes, men hvar natt vexer till och blifver hel igen till morgonen. Så skola Einheriarna hvar dag lefva allt till Ragnarök.
Asa-Tor eller Åke-Tor är den starkaste af alla Gudar och menniskor. När han spänner sitt bälte Megingjard om sig, fördubblas hans kraft. Hans hammare Mjolner krossar allt, hvad den träffar, och återkommer sedan i Tors hand. Men dock måste Tor hafva sina jernhandskar på, ty annars förmår han ej handtera Mjolner. Tors största id är att förfölja och med sin hammare krossa jättar och troll. Han sitter då i en vagn, bespänd med två bockar, och åker så, att det dånar högt och gnistorna flyga rundtomkring utur bergen. Deraf uppkommer åska, som derföre af menniskorna kallas tordön. Torsdagen har ock sitt namn af Tor. Då Tor ej strider emot jättarna, sitter han i sin borg, Trudvang, och så lefver han allt till Ragnarök.
Frey var årsväxtens Gud; af honom har Fredagen sitt namn. Brage var skaldekonstens Gud; hans maka Idun hade i en ask odödlighetens äpplen, af hvilka Gudarna åto, på det de ej skulle åldras. Dessa äpplen voro en gång bortstulna, hvaraf Gudarna ledo mycken skada; ty de blefvo gamle och gråhårige. Baldur var oskuldens Gud och så älskad, att allt på jorden gaf hans moder Frigg en ed att ej skada Baldur. Så länge han lefde kunde Gudarna ej öfvervinnas. Heimdal med sitt Gjallarhorn satt och vaktade, att ej jättarne skulle få bestiga den bro, som gick från himmelen till jorden. Denna bro hette Bifrost, men nu kallas den regnbåga.
Frigg var Odens gemål och den förnämsta Gudinna. Hon visste menniskors öden förut. Freya var kärlekens Gudinna. Hon hade varit gift med Öder. Då han reste bort, sörjde hon högeligen, gret beständigt, och hennes tårar förvandlades till det klaraste guld.
Asken Ygdrasil är det största af alla träd. Dess grenar öfverskygga all verlden och kronan räcker upp uti himmelen. Den har tre rötter. Den ena går till Ginnungagap; der är Mimers brunn, hvarest all visdom är förvarad. Den andra går till Niflhem, der draken Nidhögg gnager på den. Den tredje går till Midgård. Vid denna rot är den heliga Urdarbrunnen, der Nornorna eller ödets Gudinnor bo. Deras namn äro: Urd (det förflutna), Werdandi (det närvarande) och Skuld (det tillkommande). De bestämma allt, som sker i verlden, och sjelfva Gudarna måste lyda Nornornas lag.
TREDJE KAPITLET.
OM LOKE.
Loke härstammade från Rimtussarna och var elak till sinnes som de, men hade genom sin illistighet och snälla tunga innästlat sig bland Asarna. Han hade med en jättinna tre barn, hvilka alla voro onda, nemligen Midgårds-ormen, Fenris-ulfven och Hel. Oden kastade Midgårds-ormen i hafvet, der han vuxit så, att han räcker rundt kring alla land och biter sig i stjerten. Fenris-ulfven blef bunden vid en klippa. Men Hel nedstörtades i Niflhem att der råda öfver alla, som dogo af ålder och sjukdom. Utaf henne har helfvetet sitt namn. Så skulle del vara till Ragnarök.
Gudarna plägade till tidsfördrif skjuta på Baldur och glädja sig åt att se, hur allting, pilar, spjut och stenar, undvek att såra honom, och alla tyckte, att han hade stor ära af detta. Häröfver blef Loke afundsjuk. Han hade utspanat, att Frigg försummat taga ed af en liten telning, kallad Mistelten. Loke gick derföre och uppryckte densamma och gjorde deraf ett spjut, som han gaf åt Höder den blinde, en af Asarna, bedjande honom dermed skjuta på Baldur och så bidraga till dess heder. Höder sade sig ej kunna skjuta, ty han såg ej något. Då riktade Loke spjutet åt Höder, och denne kastade det så, att Baldur genomborrades deraf och föll död till jorden.
Detta var den största olycka, som kunde hända Gudar och menniskor. En af Gudarna red till Hels boning för att återlösa Baldur derifrån, men Hel sade, att hon skulle behålla honom, om ej hela verlden ville gråta hans död. Då utsände Gudarna bud och begärde, att allting, som fanns, skulle gråta Baldurs död. Så skedde äfven, och allting, både Gudar och menniskor, djur och vexter, stenar och jord, gret Baldurs död; men på hemvägen träffade sändebuden en jätteqvinna, benämnd Tock, som ej ville gråta Baldur. Han måste således blifva qvar hos Hel. — Asarna fingo veta, att det var Loke i Tocks skepnad, som nu hade gjort dem denna andra sorgen. De uppsökte honom derföre, bundo honom öfver tre klippor och hängde en orm öfver honom så, att giftet skulle droppa i Lokes ansigte. Hans maka Sigyn sitter hos honom och håller ett käril under giftet. Då kärilet är fullt, och medan Sigyn håller på att slå ut det, droppar ormens gift i ansigtet på Loke, hvilken dervid så ristar sig, att hela jorden darrar. Så skall Loke ligga till Ragnarök.
FJERDE KAPITLET.
OM RAGNARÖK.
Verldens yttersta tid kallas Ragnarök eller Gudarnas skymning. Då blifva beständiga krig och blodsutgjutelser. Bröder mörda bröder, barn skona ej sina föräldrar och många brott föröfvas. Derpå följer en förfärlig stark vinter, som varar i tre år utan någon sommar emellan. Midgårdsormen vältrar sig från hafsbottnen upp på landet, hvarvid allt hafvet brusande stiger öfver sina bräddar. Jorden börjar skälfva, så att allt brister, och Loke och Fenris-ulfven blifva befriade. Surtur kommer från Muspelshem och rider upp på Bifrost, hvilken dervid går i stycken. Sedan tågar han med Loke, Midgårds-ormen, Fenris-ulfven och alla Rimtussar ut på den stora slätten Wigrid.
Då Heimdal ser detta, reser han sig upp; och blåser högt i Gjallarhornet, så att all verlden återskallar deraf. Oden rider till Mimers brunn för att hemta råd, men får intet. Ygdrasil skälfver, och allt bäfvar både i himmelen och på jorden. Asarna härkläda sig och rida med Einheriarna ut på slätten Wigrid. Främst rider Oden med sitt ypperliga spjut Gugner. Mot honom kommer Fenris-ulfven, gapande så, att den nedra käften går efter jorden och den öfra räcker upp till himlen. Vore mera rum, skulle han ock mera gapa. Fenris-ulfven uppslukar så Oden: men blir sjelf söndersliten af Odens son, Widar den tyste. Tor strider mot Midgårds-ormen och dräper honom, men faller sjelf nio steg derifrån, qväfd af ormens gift. Loke och Heimdal döda hvarandra. Nu svartna sol och måne, och stjernorna falla ifrån himlen. Surtur kastar eld omkring, hvaraf hela jorden brinner upp och sjunker slutligen i hafvet.
Efter detta kommer en ny fullkomlig verld, och det onda är nu förbi. Ur hafvet uppskjuter en evigt grönskande jord, med fallande forsar och sjelfsådda skördar. Solen har födt en lika skön dotter, som nu vandrar sin moders bana öfver verlden. Baldur den gode återkommer samt med honom alla rättsinniga och goda, och ett nytt menniskoslägte skall bebygga verlden. Den allsmägtige, hvars namn ej får uttalas, kommer nu att styra och döma alla. De goda skola bo i den härliga borgen Gimle, som är än skönare än solen, och täckt med guld. Men fjerran derifrån ligger borgen Narstrand med portarna vända mot norden. Salens väggar äro flätade af ormar, hvilkas hufvuden hänga inåt och utspruta etter, så att giftströmmar öfverskölja hela golfvet. Häri skola menedare, lönmördare och andra onda menniskor vada till evig tid.