Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Jesu Syrachs Bok

←  Tobie Bok

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Jesu Syrachs Bok

Baruchs Bok  →

Jesu Syrachs Bok.

Inledning.

Denna bok kallas äfwen Jesu Syrachs sons wishet, ty den innehåller allahanda wisa tänkespråk och tal om wishet. Jesus eller Josua Syrachs son af Jerusalem är dess författare, enligt cap. 51: 1. På latin kallas denna bok Ecclesiasticus. Denne Jesus Syrach skall hafwa kommit till Egypten i det 38:de året af konung Ptolemeus Evergetes, omkring 200 år före Christi födelse, och der fullbordat denna bok, som hans faderfader börjat. Boken synes wara en samling af de lärdomar, som han dels af skrifter, dels genom umgänge hade inhemtat, och innehållet är ganska blandadt. ”Det är en nyttig bok för menige man: ty häruti winnlägges, att göra en man, besynnerligen en husfader, gudfruktig, from och snäll; huruledes han skall skicka sig emot Gud, Guds ord, prester, föräldrar, hustru, barn, egen kropp, egodelar, tjenare, grannar, wänner, fiender, öfwerhet och hwar man, så att man wäl måtte kalla henne en bok om hustukt eller om en from husfaders dygder, hwilket ock den rätta andeliga tuktan är och kallas skulle.”

1. Capitel.

Frukta Gud är wishets rot.

All wishet är af HErran Gud, och är när Honom ewinnerligen.* *Ords. 8: 22, 23.

2. Ho hafwer tillförene betänkt, huru mycken sand i hafwet, huru många droppar i regnet, och huru många werldens dagar warda skulle? Ho hafwer tillförene mätt, huru hög himmelen, huru wid jorden, huru djupt hafwet warda skulle?

3. Ja, ho hafwer lärt Gud, hwad Han göra skulle?* *Es. 40: 13. Wish. 9: 13. Rom. 11: 34. 1 Cor. 2: 16.

4. Ty Hans wishet är för all ting.

5. Guds den Allrahögstas ord är wishetens brunn;* och det ewiga budet är hennes källa; *Bar. 3: 12.

6. Ho kunde eljest weta, huru man wishet och klokhet öfwerkomma skulle?

7. En är den Allrahögste, all tings Skapare, allsmäktig, en wäldig Konung, och ganska förskräcklig;

8. Den på sin thron sitter, en HErre Gud.

9. Han hafwer genom sin Heliga Anda förkunnat henne;* Han hafwer all ting tillförene betänkt, wetat och mätt;† *2 Pet. 1: 21. †Wish. 11: 22.

10. Och utgjutit wisheten öfwer alla sina werk och öfwer allt kött efter sin nåd; och gifwer henne dem som älska Honom.

11. HErrans fruktan är ära och pris, fröjd och en härlig krona.* *Ords. 4: 9.

12. HErrans fruktan gör hjertat gladt, och gör fröjd och glädje ewinnerligen.

13. Den som HErran fruktar, honom warder wäl gångandes i yttersta nöden, och han warder på ändalykten wälsignelse behållandes.

14. Älska Gud, det är den allraskönaste wisheten;

Denna vers. Så wäl som v. 17–19, finnes icke i den grekiska, utan blott i den latinska texten.

15. Och den henne ser, han älskar henne; ty han ser, huru stora under hon gör.

16. HErrans fruktan är begynnelsen till wisheten,* och är i hjertans grund allenast när de trogna, och bor allenast när de utkorade qwinnor, och man finner henne allenast när de rättfärdiga och trogna. *Job 28: 28. Ps. 111: 10. Ords. 1: 7; cap. 9: 10.

17. HErrans fruktan är den rätta gudstjensten,

18. Som bewarar och gör hjertat fromt, och gifwer fröjd och glädje.

19. Den som fruktar HErran, honom warder wäl gångandes, och när han tröst behöfwer, skall Han warda wälsignad.

20. Frukta Gud är wishet; hon riktar och förer allt godt med sig.* *Ps. 112: 2.

21. Hon uppfyller hela huset med sina gåfwor; och alla kamrar med sin skatt.

22. HErrans fruktan är wishetens krona,

23. Och gifwer rik frid och helsa.

24. Denna wishet gör rättsligen kloka menniskor, och den som fast håller sig intill henne, honom hjelper hon ut med ära;

25. Ty HErrans fruktan är wishetens rot, och hennes qwistar grönskas ewinnerligen.* *Ps. 92: 15.

26. HErrans fruktan förtager synderna;* *Ords. 16: 6.

27. Ty den som utan fruktan är, han täckes icke Gudi, och hans öfwerdådighet skall omstörta honom;

28. Men en saktmodig förbidar den tiden, som honom trösta skall.

29. Ty ändock hans sak till en tid undertryckt warder,

30. Så skola dock de fromme prisa hans wishet.

31. Guds ord är för de ogudaktiga en styggelse;

De ogudaktiga hata Guds ord, ty det kungör och straffar deras synder, cap. 6: 21.

32. Ty det är wishetens skatt, den honom fördold är.* *Ps. 51: 8.

33. Min son, will du wis warda, så lär budorden, så warder dig Gud wishet gifwande;

34. Ty HErrans fruktan är den rätta wisheten och tukten;

35. Och tron och tålamodet täckes Gud wäl.

36. Se till, att din gudsfruktan icke ar ett skrymteri; och tjena Honom icke med falskt hjerta.

37. Sök icke pris när menniskor genom skrymtan; och se till hwad du talar, tror eller för händer hafwer.

38. Och upphäf dig icke sjelf, att du icke faller, och på skam kommer;

39. Och HErren uppenbarar din arghet och omstörtar dig uppenbarligen för menniskorna;

40. Derföre att du uti en rätt gudsfruktan icke tjent hafwer, och ditt hjerta hafwer falskt warit.* *Ords. 10: 18.

2. Capitel.

Frukta Gud skyr intet kors.

Min son, will du wara en Guds tjenare, så red dig till frestelse;* *Matth. 10: 38; cap. 18: 24. 2 Tim. 3: 12.

Den, som will frukta och älska Gud, kan icke blifwa utan pröfning och lidande, se 1 Pet. 1: 6. Matth. 10: 38. 2 Tim. 3: 12.

2. Statt fast, och lid, och följ icke straxt, om du warder lockad derifrån.

3. Håll dig intill Gud, och wik icke af, på det du ju må starkare warda.

4. Allt det dig uppå kommer, det lid, och war tålig i all bedröfwelse;

5. Ty likasom guldet genom eld, alltså warda ock de, som Gudi behaga, genom bedröfwelsens eld bepröfwade.* *Ords. 17: 3. Wish. 3: 6. 1 Pet. 1: 7.

6. Trösta uppå Gud, så warder Han dig uthjelpandes; rätta dina wägar, och hoppas uppå honom.* *Ps. 37: 5.

7. I som frukten HErran, tröster uppå Honom; ty Han felar eder intet.* *Ps. 37: 25.

8. I som frukten HErran, hoppens det bästa af Honom;

9. Så warder eder nåd och tröst alltid wederfarandes.

10. I som frukten HErran, förbider Hans nåd, och wiker icke af, att I icke förgåns.

11. Ser uppå de gamlas exempel, och märker dem; hwilken är någon tid på skam kommen, som uppå HErran förhoppats hafwer?

12. Hwilken är någon tid förlåten, som i gudsfruktan blifwit hafwer? Eller hwilken är någon tid af Honom försmådd, som Honom åkallat hafwer?

13. Ty HErren är nådelig och barmhertig,* och förlåter synderna och hjelper i nöd.† *2 Mos. 34: 6, 7. †Ps. 50: 15. Ps. 91: 15.

Herren ser icke till de trognas owärdighet, utan förlåter dem af nåd deras synder för Christi skull.

14. We dem, som förtwifla på Gud, och icke faste stå, och den ogudaktige, som böjer sig hit och dit.* *Ords. 28: 18. Jac. 1: 8.

Hit och dit, såsom folket i Achabs tid haltade på båda sidor. 1 Kon. 18: 21.

15. We de förtwiflade, ty de tro intet; derföre warda de ock intet beskärmade.

16. We dem som icke uthärda;

17. Huru will dem gå, då HErren dem hemsökande warder?

18. De som frukta HErran, de tro Hans ord; och de som hafwa Honom kär, de hålla hans bud;* *Syr. 4: 15. Joh. 14: 23.

19. De som HErran frukta, de göra det Honom ljuft är, och de som hafwa Honom kär, de hålla lagen rätt.

20. De som frukta HErran, de skicka sitt hjerta och ödmjuka sig för Honom,

21. Och säga: Wi wilja hellre falla uti HErrans händer, än i menniskors händer;* *2 Sam. 24: 14.

22. Ty Hans barmhertighet är ju så stor, som Han sjelf är.

3. Capitel.

Barnalydnad, ödmjukhet

Kära barn, hörer mig eder fader,* *2 Mos. 20: 12. 5 Mos. 5: 16. Syr. 7: 29. Matth. 15: 4. Eph. 6: 1.

2. Och lefwer alltså; på det eder skall wäl gå;

3. Ty HErren will, att fadren skall af barnen ärad warda; och hwad modren barnen bjuder, will Han att hållas skall.

4. Den som ärar sin fader, hans synd warder Gud icke straffande;

Icke straffande så, att det medförer skam och förbannelse, v. 18; men i grekiska texten står: den som ärar sin fader, han försonar synden, och dylika uttryck syfta på Phariseernas och de skriftlärdas falska meningar, att man kunde godtgöra somliga öfwerträdelser dermed, att man uppfyllde somliga pligter.

5. Och den sin moder ärar, han samkar en god skatt

6. Den sin fader ärar, han skall ock få glädje af sina barn; och då han beder,* warder han bönhörd.

7. Den sin fader ärar, han får dess längre lefwa; och den, som för HErrans skull hörsam är, på honom hafwer modren en förtröstning.

8. Den som fruktar HErran, han ärar ock fadren, och tjenar sina föräldrar, och håller dem för sina herrar.

9. Ära fader och moder med gerningar, med ord och tålamod;

10. På det deras wälsignelse må komma öfwer dig.

11. Ty fadrens wälsignelse bygger barnen hus; men modrens banna rifwer dem neder.

12. Bespotta icke din faders brist:* ty det är dig ingen ära; *1 Mos. 9: 22. 3 Mos. 20: 9. Marc. 7: 10.

13. Ty ära fadren, är din egen ära, och förakta modren, är din egen skam.

14. Kära barn, sköt din fader i hans ålderdom, och beröfwa honom ju icke, så länge han lefwer;

15. Och se öfwer med honom, om han barnslig warder, och förakta honom ju icke, derföre att du skicklig är.

16. Ty den wälgerning, som fadren bewisas, warder aldrig förgäten: och dig skall godt ske, om du än en syndare är;

17. Och på dig skall tänkt warda i nöden, och dina synder skola förgås, såsom is af solen.

Se v. 4.

18. Den som sin fader öfwergifwer, han skall warda skämd, och den sin moder bedröfwar, han är förbannad af HErranom.

19. Kära barn, blif gerna uti nedrigt stånd; det är bättre än allt det werlden far efter.

20. Ju högre du är, ju mer ödmjuka dig,* så warder dig HErren huld: *Syr. 7: 19. Rom. 12: 3, 16. 1 Pet. 5: 5, 6.

Far icke efter att wara upphöjd, såsom werlden gör.

21. Ty HErren är den Allrahögste, och gör dock stora ting genom de ödmjuka.

22. Far icke efter högre stånd, och tänk icke öfwer din förmåga; utan hwad Gud dig befallt hafwer, der tag alltid wara uppå;

Grt.: Far icke efter det, som är dig för högt, och forska icke efter det, som är dig för swårt. Ps. 139: 6. Ps. 73: 6. Ords. 25: 27.

23. Ty det gagnar dig intet, att du gapar efter det dig intet befaldt är;* *Syr. 9: 7.

24. Och hwad ditt embete intet wederkommer, der war icke förweten;

25. Ty dig är wäl mer befaldt än du kan uträtta.

26. Sådant sinne hafwer bedragit många, och deras öfwerdådighet hafwer omstörtat dem.

27. Ty den som gerna gifwer sig uti fara, han förgås derutinnan;

28. Och en öfwerdådig menniska går det på ändalykten illa.

29. En öfwerdådig menniska gör sig sjelf mycket ondt, och åstadkommer den ena jemren efter den andra;

De som intränga sig i det, hwartill de icke äro kallade eller skickliga, åstadkomma ondt för sig och andra.

30. Ty högmod gör aldrig något godt, och kan icke annat än ondt wäxa derutaf.

31. En förnuftig menniska lärer gerna Guds ord;

32. Och den som wisheten hafwer kär, han hörer gerna till.

33. Såsom wattnet utsläcker en brinnande eld, alltså utskrapar almosan synderna,* *Tob. 4: 7, 11.

Se Tob. 4: 7, 11.

34. Och den öfwersta wedergällaren warder det framdeles betänkandes,* och will bewara honom i olyckan. *Matth. 6: 34.

4. Capitel.

Gör arma godt.

Kära barn, låt icke den fattige lida nöd, och war icke hård emot den torftiga.

2. Förakta icke den hungriga, och bedröfwa icke den torftiga i hans armod.* *Jac. 2: 6.

3. Ett bedröfwadt hjerta bedröfwa icke ännu mer, och fördröj icke för den fattiga gåfwan.* *5 Mos. 15: 7.

4. Den eländes bön sön icke, och wänd icke ditt ansigte ifrån den fattiga.

5. Wänd icke dina ögon ifrån den torftiga,* på det hon icke skall klaga öfwer dig; *Ords. 28: 27.

6. Ty den honom gjort hafwer, han hörer hans bön, då han med bedröfwadt hjerta öfwer dig klagar.

7. War icke trätosam för rätta, och håll domaren i ära.

8. Hör den fattiga gerna, och swara honom ljufligen och saktmodeligen.

9. Hjelp den, som öfwerwåld sker, ifrån den honom orätt gör; och war oförskräckt, när du döma skall.

10. Håll dig emot de faderlösa såsom en fader, och emot deras moder såsom en husfader;

11. Så blifwer du såsom en den Allrahögstas son, och Han skall hålla dig kärare än din moder dig håller.* *Es. 49: 15.

12. Wisheten upphöjer* sina barn, och tager dem upp, som henne söka; *Ords. 3: 35.

13. Den henne kär hafwer, han hafwer lifwet kärt; och den henne fliteligen söker, han skall stor glädje få.

14. Den som fast håller sig wid henne, han skall stor ära få, och hwad han tager sig före, det gifwer honom HErren lycka till.

15. Den som Guds ord ärar, han gör den rätta gudstjensten;* och den det älskar, honom älskar också HErren. *Syr. 2: 18. Joh. 14: 23.

16. Den som wisheten lyder, han kan andra menniskor lära; och den som håller sig till henne, han skall trygg bo.

17. Den utan falskhet är, han skall få henne;

18. Och hans efterkommande skola trifwas;

19. Och om hon i förstone annorlunda ställer sig emot honom, och gör honom ångest och wedermöda, och bepröfwar honom med sitt ris, och försöker honom med sin tuktan, till dess hon befinner, att han utan falskhet är,

20. Så skall han åter komma till honom på rätta wägen, och fröjda honom;

21. Och skall uppenbara honom sin hemlighet.

22. Men om han warder falsk befunnen, skall hon öfwergifwa honom, att han måste förgås.

23. Kära barn, bruka tiden, och tag dig wara för orätta saker;

24. Och skäms icke för ditt lifs skull bekänna det rätt är;

25. Ty man kan få skämmas, att man syndar dermed;

26. Och man kan ock så skämmas, att man nåd och ära hafwer deraf.

27. Låt ingen person beweka dig till skada, eller förskräcka dig till förderf;

28. Utan bekänn fri det rätt är, när man folk hjelpa skall;

Den rättfärdige skall man bistå och icke frukta för någon fara.

29. Ty genom bekännelse warder sanningen och rätten uppenbar.

30. Tala icke emot sanningen, utan låt hånet öfwer dig gå, om du i saken brottslig är.

De, som i sin willfarelse och orätt äro öfwerwunne, wilja dock för skams skull icke gifwa wika, utan hålla på sin galenskap allt framåt, och den ene galne håller med den andre.

31. Skäms icke att bekänna, om du brutit hafwer, och strid icke emot strömmen.

32. Tjena icke en dåre i hans sak, och se icke på hans wäldighet;

33. Utan förswara sanningen intill döden, så skall HErren Gud strida för dig.

34. War icke såsom de der stort utlofwa, och göra dock platt intet dertill.

I förstone wilja de stå hårdt med rätten, men något derefter är det icke annat än ord.

35. War icke ett lejon i ditt hus, och icke grym emot ditt husfolk.

36. Din hand skall icke öppen wara alltid till att taga, och igenlyckt till att gifwa.* *Apg. 20: 35.

”Det äro de girige husbönder som fast drifwa sitt tjenstefolk och gifwa dem liten mat och lön.”

5. Capitel.

Fly synd. Gör bättring.

Förlåt dig icke uppå dina rikedomar, och tänk icke: Jag hafwer nog för mig.* *Luc. 12: 19.

2. Följ icke din öfwerdådighet efter, om du än kan komma det åstad, och gör icke hwad dig lyster.

3. Och tänk icke: Ho will förbjuda mig det? Ty HErren, den öfwerste hämnaren, warder det hämnandes.

4. Tänk icke: Jag hafwer wäl förr syndat, och mig är intet ondt wederfaret; ty HErren är wäl tålig, men Han låter dig icke blifwa ostraffad.

5. Och war icke så säker, om din synd icke ännu straffad är, att du derföre allt framgent synda will.

6. Tänk ock icke: Gud är mycket barmhertig, Han straffar mig icke, jag synde så mycket jag will.

7. Han kan så snart wred warda, som Han nådelig är,* och Hans wrede öfwer de ogudaktiga wänder icke åter.† *Syr. 16: 12. †5 Mos. 32: 22.

Guds wrede öfwer de ogudaktiga upphörer icke, så länge de icke göra bättring.

8. Derföre fördröj icke att omwända dig till HErran, och skjut det icke ifrån den ena dagen intill den andra;

9. Ty Hans wrede kommer hasteligen, och skall hämnas och förderfwa dig.

10. På orätt gods förlåt dig icke; ty det hjelper dig icke,* då anfäktningarna uppå komma. *Ords. 10: 2.

11. Låt dig icke omföras af allahanda wäder, och följ icke hwar och en wäg, såsom de ostadiga hjertan göra;

12. Utan war stadig i dina ord, och blif wid enahanda tal.

13. War redo till att höra, och swara hwad rätt är, och förhasta dig icke.* *Jac. 1: 19.

14. Förstår du saken, så underwisa din nästa; hwar ock icke, så håll munnen till;* *Ords. 30: 32.

15. Ty talet lägger ära in, och talet lägger också skam in; och menniskan fäller hennes egen tunga.

16. War icke en örnataslare, och förtala icke med din tunga.

17. En tjuf är en skändelig ting; men en belackare är mycket slemmare.

18. Håll det icke ringa, ware sig litet eller stort.

6. Capitel.

Sjelfklok. Wän. Wishet.

Låt icke draga dig dertill, att du på din wän wred warder; ty sådana belackare komma på ändalykten till skam.

2. Låt dig icke tycka förklok wara,* så att du straffar hwar man; *Syr. 8: 11. Rom. 12: 16.

Förklok, det äro de, som kunna se grandet i en annans öga och se icke bjelken i sitt eget öga. Luc. 6: 41.

3. Att ditt löf icke förfalnar, och din frukt förderfwas, och du ock en gång warder såsom ett torrt träd;

4. Ty en sådan förgiftig menniska skadar sig sjelf, och warder sina owänner till spott.

5. Twärt om: den som all ting till det bästa uttyder, han gör sig många wänner; och den som talar i saken till bet bästa, om honom talar man ock det bästa igen.* *Ords. 16: 21.

Den är wis, som uttyder allting till det bästa.

6. Håll dig wänligen med hwar man,* men betro näppeligen en ibland tusen; *Rom. 12: 18.

Grt.: Dina rådgifware (åt hwilka du rätt anförtror dig) ware blott en ibland tusende.

7. Betro ingen wän,* utan du hafwer försökt honom i nöd; *Micha 7: 5.

8. Ty många äro wänner, så länge de kunna nytta deraf hafwa; men i nöden blifwa de icke beståndande.

9. Och mången man är wän, den snarligen blifwer owän; och wisste han ett mord med dig, han sade det wäl.

10. Äro ock somlige bordwänner, och hålla intet i nöden;* *Syr. 37: 4.

11. Medan dig wäl går, så är han din stallbroder, och lefwer i ditt hus, likasom han ock wore der husbonde;

12. Men går dig illa, så står han dig emot, och låter ingenstädes finna sig.

13. Skilj dig ifrån dina owänner; och tag dig likwäl också till wara för dina wänner.

14. En trogen wän är ett starkt beskärm; den honom hafwer, han hafwer en mäktig skatt.

15. En trogen wän står icke till betalandes med några penningar eller gods.

16. En trogen wän är lifsens tröst; den der fruktar Gud, han får en sådan wän;

17. Ty den som fruktar Gud, honom lyckar det sig med wänner, och såsom han är, alltså skall ock hans wän wara.

18. Kära barn, låt lära dig wishet ifrån ungdomen,* så warder en wis man af dig. *Syr. 51: 34.

19. Ställ dig intill henne, såsom den der plöjer och sår, och wänta efter hennes goda frukter.

20. Du måste en liten tid för hennes skull hafwa möda och arbete; men ganska snart skall du nyttja hennes frukter.* *Syr. 51: 35.

Möda och arbete: I ungdomer, medan du lärer, så är ock det mycken möda att regera sinnet, wänja sig wid återhåll och öfwerwinna begärelsen; men när en hafwer fått wanan, så är det ljufligt och lätt.

21. Bitter är hon för de oförsökta, och en sjelfswörding blifwer intet wid henne:* *Ordspr. 24: 7. Syr. 1: 31, 32.

22. Ty hon är honom en hård pröfwosten,* och han kastar henne snarligen ifrån sig. *Es. 28: 16.

23. Sig rosa wäl många af wishet; men de weta föga deraf.

24. Kära barn, hör mitt lära, och förakta icke mitt råd.

25. Gif dina fötter uti hennes fjettrar; och din hals uti hennes halsjern.* *Syr. 7: 25.

26. Böj dina axlar och bär henne,* och skall icke emot hennes band. *Matth. 11: 29, 30.

27. Håll dig till henne af allt ditt hjerta, och blif med alla krafter på hennes wäg.

28. Fråga efter henne och sök henne,* så warder du henne finnandes, och när du får henne, så låt henne icke ifrån dig; *Ordspr. 11: 27. Jos. 5: 39. Apg. 17: 11.

29. Ty på ändalykten skall du få tröst af henne, och din sorg skall wändas dig till glädje;* *Joh. 16: 20.

30. Och hennes fjettrar skola warda dig en stark skärm, och hennes halsjern en härlig klädnad.

31. Hon hafwer en guldkrona med en purpurhufwa;

32. Densamma klädnaden skall du ikläda dig, och densamma sköna kronan skall du sätta på dig.

33. Kära barn, will du lyda, så warder du wis; lägger du det på hjertat, så warder du klok;

34. Hörer du henne gerna, så får du henne; och tillböjer du dina öron, så warder du wis.

35. War gerna när de gamla; och hwar en wis man är, till honom håll dig.*

Hör gerna Guds ord, och märk gerna wishetens goda ordspråk. *Syr. 8: 9.

36. Der du ser en förnuftig man, till honom skynda dig, och gack allestädes ut och in med honom.

37. Betrakta allt stadigt Guds bud,* och tänk alltid uppå Hans ord, Han skall göra ditt hjerta fullkomligt, och gifwa dig wisshet såsom du begärar. *5 Mos. 6: 7. Ps. 1: 2.

7. Capitel.

Lefwernes reglor.

Gör intet ondt, så wederfars dig intet ondt.

2. Håll dig ifrån orätt, så kommer dig icke olycka på.

3. Så icke på orättfärdighetens åker, så uppskär du der icke sjufaldt igen.

4. Träng dig icke in uti något embete för Gudi; och far icke efter wälde* när konungen. *Syr. 3: 19, [et]c.

5. Låt dig icke tycka för Gudi, att du är god nog* dertill; och låt dig icke tycka när konungen, att du är wis nog dertill. *Job 9: 2, 20. Ps. 143: 2. Pred. 7: 17. Luc. 18: 11.

6. Längta icke efter att wara domare; ty genom din förmåga skall du icke kunna göra allt det rätt, som orätt är; måtte hända att du fruktar för den wäldiga, och låter så rätten falla med skam.

7. Kom icke uppror åstad i staden; och häng icke intill den meniga man;

Den som gerna will wara högt uppe, han drager folk till sig och gör uppror och will alla saker förbättra och allt orätt tillrättakomma låta, och menar, att Gud skulle se till hans bön och goda mening.

8. På det du icke dubbel skuld draga skall; ty der måste ingen ostraffad blifwa.

9. Tänk ock icke: Gud warder derföre mitt stora offer anseendes; och när jag derföre offrar Gudi den Allrahögsta, så anammar Han det wäl.

10. När du beder, så twifla intet;* *1 Tim. 2: 8. Jac. 1: 6.

11. Och war icke trög till att gifwa almosa.

12. Bespotta icke den bedröfwade;* ty en är till, som kan både förnedra och upphöja. *3 Mos. 19: 14.

13. Dikta icke lögn emot din broder eller emot din wän.* *Ordspr. 3: 29.

14. Wänj dig icke wid lögn; ty det är en skadlig wana.

15. Haf icke mycket af munnen när de gamla; och när du beder, så haf icke många ord.* *Matth. 6: 7.

16. Om dig tungt warder med din näring och åkerwerk, det låt icke förtryta dig;* ty Gud hafwer så skapat det.† *Ps. 127: 2. †1 Mos. 3: 19.

17. Förlåt dig icke deruppå, att hopen är stor, der du med illa gör;

18. Utan tänk, att straffet är icke långt ifrån dig;

19. Derföre ödmjuka dig af hjertat; ty eld och matkar äro hämnden öfwer de ogudaktiga.* *Es. 66: 24.

20. Öfwergif icke din wän för något gods skull, eller din trogna broder för bästa guld.

21. Skilj dig icke ifrån en förnuftig och from qwinna; ty hon är ädlare än något guld.

22. En trogen träl och willig arbetare håll icke illa. *3 Mos. 19: 3.

23. En from träl haf kär,* och hindra honom icke, om han fri warda kan. *Syr. 33: 31.

24. Hafwer du boskap, så sköt honom,* och är han dig nyttig, så behåll honom. *5 Mos. 25: 4.

25. Hafwer du barn, så tukta dem, och böj deras hals allt ifrån ungdomen.* *Ordspr. 19: 18. Syr. 6: 25.

26. Hafwer du döttrar, så bewara deras kropp, och städ dem icke sjelfswåld.

27. Förse din dotter, så hafwer du gjort en stor gerning; och gif henne en förnuftig man.

28. Hafwer du en hustru, som dig älskar, så låt icke wända dig ifrån henne till att bortdrifwa henne; och tro icke haterskan.

Haterskan, det är sagdt efter judiska sättet, der den ena hustrun förhatar den andra, 1 Sam. 1: 6; men när oss är detta så mycket sagdt: tro icke onda tungor.

29. Hedra din fader af allt hjerta; och förgät icke, huru tung du din moder worden är;* *Tob. 4: 3, 4. Syr. 3: 9.

30. Och kom ihåg, att du af dem född är; och hwad kan du göra dem för del, som de emot dig gjort hafwa?

31. Frukta HErran af allt hjerta;* och håll Hans prester i all ära. *Syr. 1: 36.

32. Älska den dig gjort hafwer, af alla krafter;* och öfwergif icke Hans tjenare.† *5 Mos. 6: 5. †cap. 12: 19.

33. Frukta HErran, och ära prestarna;

34. Och gif dem sin del, såsom dig budet är;* *3 Mos. 2: 3. 4 Mos. 18: 15. Gal. 6: 6.

35. Af förstling och skuldoffer och häfoffer, och hwad mer till offer och allahanda helig förstling helgadt warder.

36. Räck den fattiga din hand, på det du skall rikligen wälsignad warda,* *Ps. 41: 2, 3.

37. Och din wälgerning dig täck göra, för alla lefwande menniskor; ja, bewisa ock dina wälgerningar på de döda.* *Ruth 1: 8.

D. ä.: att swepa och ärligen begrafwa de döda, i anledning af Guds befallning och wårt hopp om uppståndelsen.

38. Låt icke de gråtande utan tröst; utan sörj med de sörjande.* *Rom. 12: 15. Jac. 1: 27.

39. Låt dig icke tungt wara att söka den sjuka;* ty fördenskull warder du älskad. *Matth. 25: 39.

40. Ehwad du gör, så tänk uppå ändan, så gör du aldrig illa.

8. Capitel.

Trätor, förakt, lån.

Trät icke med den wäldige, att du icke faller honom i händer.

2. Trät icke med den rika, att han icke blifwer dig för swår.

3. Ty många låta muta sig med penningar;* och gåfwor beweka också konungars hjertan. *Syr. 31: 6.

4. Trät icke med en trätosam, att du icke bär wed uppå hans eld.* *Jac. 3: 6.

5. Skämta icke med en grof menniska, att hon icke försmädar din slägt.

6. Förekasta icke honom sina synder, som sig bättrar; och kom ihåg, att wi ännu alla skuld uppå oss hafwa.* *2 Cor. 2: 6. Gal. 6: 1. Jac. 3: 2.

7. Förakta icke ålderdomen; ty wi akta ock gamle warda.

8. Gläd dig icke, att din owän dör; kom ihåg, att wi alla dö måste.

9. Förakta icke, hwad de wisa tala;* utan rätta dig efter deras ordspråk; *Syr. 6: 35.

10. Ty af dem kan du något lära, och huru du dig hålla skall ibland myndigt folk.

11. Låt dig icke tycka, att du klokare är än de gamle; ty de hafwa ock lärt af sina fäder;

12. Ty af dem kan du lära, huru du skall swara, då det behöfwes.

13. Uppblås icke den ogudaktiges eld, att du ock icke med uppbrännes.

Uppreta icke den ogudaktige till att lasta utan sak.

14. Retas icke wid en lastare, att han icke förwänder dig dina ord.

15. Låna icke en mäktigare än du är; men lånar du, så håll det, såsom det borttappadt wore.* *Syr. 29: 4, 9.

16. Gack icke i borgen öfwer din förmåga; men om du gör det, så tänk också att betala.

17. Trät icke emot domaren; ty man afsäger domen efter som han will.

18. Wandra icke med en öfwerdådig,* att han icke kommer dig i olycka; ty han gör hwad han will, och så måste du för hans dårskaps skull skada lida. *1 Mos. 4: 8. Ords. 22: 24.

19. Kifwa icke med en sticken, och gack icke allena med honom i marken; ty han aktar blodsutgjutelse såsom intet; och der du ingen hjelp hafwer, dräper han dig.

20. Med en galen man haf intet råd; ty det går honom intet till hjertat.* *Ords. 23: 9.

Galna äro lösaktiga menniskor, som intet akta. Ords. 23: 9.

21. För en främmande gör intet, det du will hafwa doldt; ty du wet icke hwad deraf komma må.

22. Uppenbara icke ditt hjerta för hwar man; måtte hända, att han tackar dig illa.

9. Capitel.

Hustru. Sköka. Gammal wän.

Haf icke misstanka om din hustru, den dig kär är; ty sådan misstanke kommer intet godt åstad.

2. Gif icke qwinnan wåld öfwer dig, att hon icke warder din herre.

3. Fly en sköka, att du icke kommer i hennes snara.

Den som will undfly synden, han måste först fly tillfället dertill.

4. Wän dig icke till en sångerska, att hon icke griper dig med sitt smicker.

5. Se icke efter pigor, att du till dem icke upptänd warder.* *1 Mos. 6: 2. Ords. 7: 6, [et]c.

6. Befatta dig icke med skökor, att du icke blifwer ditt qwitt.* *Ords. 5: 8, 9; cap. 29: 3.

7. Gapa icke omkring hit och dit i staden, och löp icke uti hwar wrå.

8. Wänd ditt ansigte ifrån dägeliga qwinnor; och se icke efter andra qwinnors skapnad;* *Matth. 5: 28.

9. Ty dägeliga qwinnor hafwa gjort mången man galen;* *1 Mos. 34: 2. 2 Sam. 11: 2. Syr. 19: 2.

10. Och ond lusta brinner deraf såsom en eld.* *Ords. 6: 27. Jud. 10: 18; cap. 12: 16.

11. Sitt icke när en annans hustru;

12. Och famntag henne icke.

13. Gack icke till drycks med henne, att ditt hjerta icke skall dragas intill henne, och ditt sinne icke förwillas.

14. Öfwergif icke en gammal wän; ty du wet icke, om du så mycket winner uppå en ny.

15. En ny wän är nytt win; låt bet gammalt warda, så smakar det dig wäl.

16. Sköt intet om en ogudaktig i hans stora härlighet; ty du wet icke hwad ända det will taga med honom.* *Ords. 24: 21, 22.

Hyckla intet och häng dig icke wid en ogudaktig.

17. Låt dig icke täckas de ogudaktigas anslag; ty de warda aldrig fromme allt intill helwetet.

18. Håll dig ifrån den, som makt hafwet till att dräpa, så behöfwer du icke frukta, att han dräper dig;

19. Om du ju måste umgå honom, så förgrip dig icke, att han icke tager dig lifwet af, då du minst tänker deruppå;

20. Och wet att du wandrar ibland snaror, och går ofwan uppå höga spetsar.

På spetsarne af höga torn är farligt.

21. Lär med all flit känna din nästa; och om du behöfwer råd, så sök dem när wisa menniskor;

22. Och befråga dig med de förståndiga; och uträtta alla dina saker efter Guds ord.

23. War i sällskap med fromma menniskor; och war glad, dock med gudsfruktan.

24. Werket prisar mästaren; och en wis förste hans handel.

25. Det är en farlig ting uti ett regemente med en swassare; och en oförwägen bladdrare kommer uppå skam.

Swassare, d. ä. pratare; bladdrare, d. ä. skrytare.

10. Capitel.

Regentspegel. Högfärd.

En wis regent är sträng, och hwar en wis öfwerhet är, der går all ting skickligen till.* *Ords. 20: 8.

2. Såsom en regent är, så äro ock hans befallningsmän; såsom rådet är, så äro ock borgarena.* *Ords. 29: 12.

3. En owis konung förderfwar land och folk;* men när de wäldige kloke äro, så står staden wäl.† *1 Kon. 12: 14. †Ords. 28: 12, 15; cap. 29: 4, 8.

4. Regementet på jorden står i Guds hand; Han gifwer henne under tiden en duglig regent.

5. Uti Guds hand står,* om det lyckas med en regent; Han gifwer honom ock en loflig canceler. *Dan. 4: 21.

Canceler, d. ä. förtrogen rådgifware, såsom Naeman war när konungen i Syrien.

6. Hämnas icke för noga allt högmod; och släck icke din harm när du straffa skall.* *3 Mos. 19: 17, 18.

7. Mot de högfärdiga äro både Gud och menniskor hätske; förty de handla för båda dem orätt.* *3 Mos. 19: 15.

8. För wålds, orätts och girighets skull kommer ett rikes regemente ifrån det ena folket intill det andra.

9. Hwad högmodas du arma mull och aska?* *1 Mos. 18: 27.

10. Som dock icke annat är än en slem träck, den stund du ännu lefwer;

11. Och om än läkaren länge derom mödar sig,

12. Så går det dock på ändalykten alltså: I dag konung, i morgon död;

13. Och när menniskan är död, så äta honom ormar och maskar.

14. Deraf kommer all högfärd, när en menniska affaller ifrån Gud, och hennes hjerta wiker ifrån sin Skapare;

Affaller, d. ä. att hon Guds ord föraktar.

15. Och högfärd drifwer till alla synder; den dermed far, han kommer mång styggelse åstad.

16. Derföre hafwer HErren alltid låtit högmod komma på skam, och på ändalykten omstörtat det.

17. Gud hafwer de högfärdiga förstar nederkastat af sätet, och uppsatt de ödmjuka;* *Syr. 11: 5. Luc. 1: 52.

18. Gud hafwer de stolta hedningarnas rot utrotat, och planterat ödmjuka i deras stad.

19. Gud hafwer hedningarnas land omwändt och i grund förderfwat.* *1 Mos. 19: 24.

20. Han hafwer låtit dem borttorkas och förderfwas, och utskrapat deras namn på jorden.

21. Att menniskorna äro högfärdiga och grymma, det är af Gud icke skapadt.

22. Menniskan är icke ond skapad; utan den som fruktar Gud, han blifwer med ära beståndande;

23. Men den som Guds bud öfwerträder, han kommer uppå skam.

24. Och de som Gud frukta, de hålla en regent wid ära, derföre bewarar han dem.

26. Det skall hwarken rik eller fattig, hwarken stor eller liten af något annat berömma sig, än att han fruktar Gud.* *Jer. 9: 23.

25. Det duger platt intet, att man en fattig förståndig försmår, och en rik ogudaktig ärar.

27. Förstar, herrar och regenter äro i stor ära; men så store äro de icke som en, den der fruktar Gud.

28. Enom wis tjenare måste herren tjena;* och en förnuftig herre knorrar intet derom. *Ords. 17: 2.

Han knorrar icke, han wredgas icke derföre, att han blifwer rättad af den, som ringare är.

29. Gör icke efter ditt eget hufwud i ditt embete; och gör dig icke stolt, när man dig behöfwer.

30. Det är bättre att man aktar sin syssla der han sig med behjelper, än att han taget sig mycket före, och dermed en tiggare warder.* *Ords. 12: 9.

31. Min son, uti motgång war tröst, och drista uppå ditt embete;* *Syr. 11: 9, 21.

32. Ty den som wantröstar uppå sitt embete, ho will hjelpa honom? Och ho will hålla honom wid ära, som sitt embete sjelf oärar?

33. Den fattige warder ärad för sin klokhets skull, och den rike för sina egodelars skull;

34. Men är klokheten prislig i en fattig, huru mycket mer i en rik? Och hwad en rik illa står, det står en fattig mycket mer illa.

11. Capitel.

Närings och lyckas reglor.

En ringa mans wishet låter honom komma till ära, och sätter honom när förstar.* *1 Mos. 41: 40. Ps. 113: 7, 8. Dan. 6: 3.

2. Du skall ingen prisa för hans stora anseendes skull; icke heller någon förakta för hans föga anseendes skull;

3. Ty biet är en liten fågel, och gifwer dock den allrasötaske frukt.

4. Förhäf dig icke af dina kläder, och war icke stolt i din ära;* ty HErren är underlig i sina werk, och ingen wet, hwad Han göra will. *Apg. 12: 21.

5. Många tyranner hafwa måst sitta nere på jorden; och kronan är satt uppå den der man intet uppå tänkte.* *Syr. 10: 17.

6. Många stora herrar äro omkullfallne, och wäldige konungar äro andra i händer komne.* *Jos. 10: 24. 1 Kon. 15: 28. Esth. 7: 10.

7. Fördöm ingen, förr än du af saken wet; ransaka först, och straffa sedan.* *5 Mos. 13: 14; cap. 17: 6.

8. Du skall icke döma, förr än du saken förhört hafwer; och låt folk först uttala.* *Ords. 18: 13.

9. Blanda dig icke uti en annan mans saker, och sitt icke öfwer orätt dom.* *Ps. 1: 1.

10. Min son, slå icke dig uti mångahanda handel; ty om du tager dig mångahanda före, winner du der icke mycket uppå;* om du än fast står derefter, så får du det icke dess heller, ehwart du dig wänder, så kommer du dock intet derut. *Syr. 10: 30.

11. Mången lägger sig det när nog, och fikes efter rikedomar, och gör icke annat än hindrar sig sjelf dermed.* *Ords. 21: 5. 1 Tim. 6: 9.

12. Twärtom gör mången sig mak, den wäl hjelp behöfde; är dertill swag och fattig;

13. Den ser Gud till med nåde, och hjelper honom utur uselhet,* och låter honom så komma till ära, att många förundra sig uppå honom. *Ords. 10: 22.

14. Det kommer alltsammans af Gudi, lycka och olycka, lif och död, fattigdom och rikedom.* *Job 1: 21; cap. 42: 10.

15. De fromma gifwer Gud de rikedomar, som blifwa;

16. Och hwad Han beskärt hafwer, det hafwer alllid framgång.

17. Mången man är karg, och spar, och warder der rik igenom, och tänker att han hafwer nog lagt tillhopa för sig;

18. Och säger: Nu will jag hafwa goda dagar,

19. Äta och dricka af mina egodelar,* *Luc. 12: 19.

20. Och han wet icke, att stunden så när är, att han måste allt lefwa androm och dö.* *1 Sam. 25: 38. Pred. 5: 14, 15. Luc. 12: 20.

Lefwa: lemna.

21. Blif uti Guds ord, och öfwa dig deruti, och statt uti din kallelse;

22. Och sköt intet efter, huru de ogudaktige fara efter gods;

23. Sätt du din tröst till Gud, och blif uti din kallelse; ty det är HErranom allstinges lätt göra en fattig rik.

24. Gud wälsignar de frommas egodelar, och när tiden kommer, förkofra de sig snarligen.

25. Säg icke: Hwad hjelper mig det, och hwad hafwer jag der förinnan;

En fattig skall icke misströsta.

26. Säg icke: Jag hafwer nog, huru skall mig något fattas?

En rik skall icke förhäfwa sig.

27. När dig wäl går, så tänk att dig kan åter gå illa; och då dig illa går, så tänk, att dig kan åter gå wäl;* *Syr. 18: 25.

28. Ty HErren kan lätteligen wedergälla hwar och en i döden, såsom han förtjent hafwer.

29. En ond stund gör, att man all glädje förgäter; och när menniskan dör, så får han weta, huru hon lefwat hafwer;

30. Derföre skall du ingen rosa före hans ända; ty hwad en för en man warit hafwer, det finner sig när hans efterkommande.

31. Herbergera icke hwar och en i ditt hus; ty werlden är full med otrohet och list.

32. Ett falskt hjerta är såsom en lockfågel wid gillret, och waktar efter, huru han kan gripa dig;

33. Ty hwad han godt ser, det uttyder han till det wärsta; och det allrabästa beskämmer han som allramest.

34. Utaf en gnista warder en stor eld;* och den ogudaktige wänder icke igen, förr än han blod utgjuter. *Jac. 3: 5.

35. Tag dig wara för sådana skalkar, de hafwa intet godt i sinnet, att de icke hänga uppå dig en ewig skam.

36. Tager du en främmande intill dig, så gör han dig oro, och drifwer dig ut ifrån din egendom.* *Syr. 12: 13.

12. Capitel.

Försigtighet i wälgörande.

Will du godt göra, så se till, hwem du gör det, så förtjenar du tack deruppå.

2. Gör den goda godt, så warder det dig rikeligen wedergäldt; om icke af honom, så sker det wisserligen af HErranom;

3. Men de arge skalkar, som för wälgerningar intet tacka, dem warder intet wäl gångandes.

4. Gif den gudfruktiga;* och förbarma dig icke öfwer den ogudaktiga. *2 Cor. 8: 14; cap. 9: 6. Gal. 6: 10.

5. Gör den elända godt, och gif den ogudaktiga intet.

6. Behåll ditt bröd för honom, och gif honom intet, att han derigenom icke styrkt warder, och underträder dig;

Här förbjudes icke att göra wäl emot de onda och mot owänner, ty det wore emot Christi bud, Matth. 5: 44, och det wore emot den christliga kärleken, hwilken sträcker sig till alla menniskor; utan han lärer här, att wi skola se oss wisliga före, så att wi icke inlåta oss för widt med de onda i umgänge; styrka eller hjelpa de wrångwisa med wåra wälgerningar dertill, att de kunna göra oss eller andra skada.

7. Du skall wäl få dubbelt så mycket ondt af honom, som du honom godt gjort hafwer; ty den Allrahögste är de ogudaktigas owän, och will straffa dem. * *5 Mos. 32: 35. Rom. 12: 19. Ebr. 10: 30.

8. Då enom wäl går, så kan han icke rätt känna en wän; men när illa går, så kan owännen ock icke dölja sig.

9. Ty när enom wäl går, det förtryter hans owän; men när det går illa, så draga sig ock wännerna ifrån honom.* *Ords. 19: 4.

10. Tro din owän aldrig; ty såsom jernet alltid på nytt rostas, alltså låter han ej heller sin ondska.* *Ords. 26: 24, 25.

Detta strider icke emot försonligheten emot owänner, ty dertill uppmanar denna bok: här är blott en uppmaning till stor warsamhet och försigtighet, att man icke låter bedraga sig af någon owäns förställning eller hycklade wänskap.

11. Och om han än niger och bugar, så se dock grant till, och tag dig wara för honom; om du än polerar honom såsom en spegel, så blifwer han ändå rostig.

12. Tag honom icke in till dig, att han icke drifwer dig bort,* och träder in uti ditt rum; sätt honom icke bredwid dig, att han icke skall begynna fara efter ditt säte, och du då på sistone på mina ord tänka måste, och ångra dig. *Syr. 11: 36.

13. Lika som när en beswärjare* biten warder af ormen, der ömkar sig ingen öfwer; såsom ej heller då en umgår med wilddjur, och af dem rifwen warder; alltså går det ock med den, som håller sig intill en ogudaktig, och blandar sig uti hans synder; *Ps. 58: 6.

14. Han blifwer wäl en tid lång när dig; men om dig begynner missgå, så bidar han intet.

15. Owännen gifwer wäl goda ord, och klagar sig fast för dig, och skickar sig wänligen:

16. Han kan ock dertill gråta;* men i hjertat tänker han, huru han skall störta dig i gropen; och om han får tillfälle, kan han icke af ditt blod mätt warda. *Jer. 41: 6.

17. Om någon will göra dig skada, så är han den första;

18. Han skickar sig såsom han wille hjelpa dig, och skjuter dig omkull oförwarandes.

19. Han rister sitt hufwud, och ler i näfwen, bespottar dig och slår hufwudet upp.

13. Capitel.

Fly rikas, sök likas umgänge.

Den som kommer wid tjära, han besmittar* sig deraf; och den som gifwer sig i sällskap med de högfärdiga, han tärer högfärd. *2 Mos. 23: 32. 5 Mos. 7: 2.

2. Gif dig icke i sällskap med den wäldiga rika, du lägger eljest en swår börda uppå dig.

3. Hwad skulle en lerkruka när en koppargryta? Ty om de stöta på hwarandra, så går hon sönder.

4. Den rike gör orätt, och trotsar* ändå dertill; men den fattige måste lida, och tacka ändå dertill med; *Ords. 18: 23.

5. Så länge han hafwer nytta af dig, brukar han dig; men när du icke mer förmår, så låter han fara dig.

6. Så länge du något hafwer, tärer han med dig, och der gifwer han intet om, att du warder förderfwad.

7. När han behöfwer dig, kan han wäl apa dig, och ler till dig, lofwar dig mycket, och gifwer dig de bästa ord, och säger: Behöfwer du något?

8. Och bjuder dig en gång eller tre till gäst swikligen, så länge han får ditt af dig, och bespottar dig på sistone;

9. Och om han än ser din nöd, låter han likwäl fara dig, och rister hufwudet öfwer dig;

10. Derföre se till, att din enfaldighet icke bedrager dig;

11. Och låter dig uti olycka komma.

12. Och om en mäktig will draga dig till sig, så neka det, så drager han dig dess mer.

13. Träng dig icke sjelf in till honom, att du icke bortdrifwen warder; drag dig ock icke allt förmycket undan, att man ju kan bruka dig i nöden.

14. Säg icke nej, om han dig något befaller; men förlåt dig icke derpå, om han dig fast wänlig är; ty han försöker dig dermed, och med sina ljufliga åthäfwor hörer han dig ut.

Han söker att utleta dina tankar.

15. Då han ogunstig warder, då blifwer han icke wid sådana wänliga ord;

16. Och skämtar icke med straff och fängelse;

17. Derföre tag dig wara, och se dig wäl före;

18. Du lefwer i stor fara.

19. Hwart och ett djur håller sig intill sin like;

20. Så skall ock hwar en menniska hålla sig intill sin like.

21. Det är rätt såsom ulfwen gåfwe sig i sällskap med fåren, när en ogudaktig gifwer sig i sällskap med de fromma.* *2 Cor. 6: 14.

22. Såsom hyena gifwer sig i sällskap med hunden; alltså ock den rike med den fattiga.

Hyena är ett wilddjur, som mest finnes i Afrika, något liknande wargen.

23. Såsom lejonet uppäter wildåsnan i marken, så uppäta de rike de fattiga.

24. Såsom den högfärdige wämjar wid det ringa är, så wämjar ock den rike wid den fattiga.

25. När den rike faller, så hjelpa honom hans wänner upp; när den fattige faller, stöta ock hans wänner honom neder.

26. När en rik icke rätt gjort hafwer, så äro många de honom hjelpa; när han sig med ord förtagit hafwer, så måste man det låta så rätt wara;

27. Men när en fattig icke rätt gjort hafwer, så kan man det wäl högt wäga; och om han än wisligen talar, så finner han dock intet mm.

28. När den rike talar, så tiger hwar man, och hans ord upphöjer man i himmelen;

29. Men när den fattige talar, så säger man: Ho är denne?* Och om han felar något, så måste han straxt umgälla det. *Ps. 4: 7.

30. Rikedom är wäl god, när man brukar honom utan synd; men den ogudaktigas fattigdom lärer honom tala mycket ondt.

31. Hwad en i sinnet hafwer, det ser man på hans ögon,* ehwad det är godt eller ondt. *Syr. 19: 26.

32. Hafwer han godt i sinnet, så ser han lustig ut;* men den som hemligt ondt hafwer i sinnet, han kan derföre icke hafwa ro. *Pred. 8: 1.

14. Capitel.

Fly girighet. Gör godt före döden.

Wäl är honom, som icke gifwer onda råd,* och icke deraf ondt samwete hafwer. *Syr. 25: 11.

2. Wäl är honom, som icke hafwer ett ondt samwete, och hans hopp honom icke förfallet är.

3. En armling står icke wäl, att han är rik, och hwad skulle gods och penningar för en karg usling?

4. Den der mycket, församlar, och sig sjelf intet godt gör, han samlar åt andra,* och andra skola förslösa det. *Pred. 6: 1, 2.

5. Den sig sjelf intet godt gör,* hwad godt skulle han göra andra? Han hafwer aldrig någon glädje af sitt gods. *Rom. 13: 14.

6. Ingen skändligare ting är, än att en unnat sig icke sjelf godt;* och det är den rätta plågan för hans ondska; *Col. 2: 23.

7. Gör han något godt, så wet han det wisserligen intet af, och på sistone warder han der otålig öfwer.

8. Det är en ond menniska som icke gitter se, att man gör folk godt, utan wänder sitt ansigte bort, och förbarmar sig öfwer ingen.

9. En girig menniska låter aldrig nöja sig åt sin del,* och kan för girighet icke trifwas. *Ords. 27: 20.

10. En nitsk ser icke gerna, att man äter; och det göt honom ondt, att han skall mat gifwa.

11. Min son, gör dig sjelf godt af ditt; och gif HErranom offer som Honom bör.

12. Kom ihåg, att döden icke försummar sig, du wet ju wäl, hwad förbund du med döden hafwer.

Enligt Grekiska texten: Du wet, att du icke har fått dig utlofwadt något förbund med döden, att han skulle blifwa borta ifrån dig, så att du wore säker på att icke dö. Se Es. 28: 15.

13. Gör åt dina wänner godt före din ända; och gif den fattiga* efter din förmåga. *Tob. 4: 7. Syr. 4: 1.

14. Förgät icke de fattiga, när du en glad dag hafwer, så wederfars dig ock den glädje, som du begär.* *Es. 58: 7, 8.

15. Du måste dock din mödosamma swett androm låta,* och ditt arbete åt arfwingarne öfwergifwa. *1 Tim. 6: 7.

16. Gif gerna, så warder dig gifwet;* och helga din själ; *Ps. 41: 2. Ordspr. 28: 27. Luc. 6: 38.

”Gif åt presterna deras rätta offer, såsom lagen bjuder, och meddela gerna till den rätta gudstjenstens, kyrkans och skolors underhållande.” L. Men meningen är icke, att själen inwärtes på detta sätt helgas, utan derom talar Skriften på andra ställen, såsom Rom. cap. 6; cap. 12: 1, 2 m. m.

17. Ty när du död är, så hafwer du uttärt.

18. Allt kött* förslits såsom ett kläde; ty detta är det gamla förbundet: Du måste dö.† *Es. 40: 6, 7. 1 Pet. 1: 24. †1 Mos. 3: 19.

19. Såsom det går till med grönt löf på ett skönt träd; somt faller af, somt wäxer åter upp: *Jac. 1: 10.

20. Alltså går det ock menniskorna; somlige dö, somlige warda födde.

21. Alla förgängliga ting måste taga en ända, och de som dermed umgå, de förgås ock så med.

22. Wäl är den, som alltid umgår med Guds ord,* och det utlägger och lärer; *Ps. 1: 2. Matth. 4: 4. Joh. 4: 10.

23. Betraktar det i hjertat, och grundligen lärer förstå det; och frågar ju mer och mer efter wisheten, och skyndar sig efter henne, ehwart hon går;

24. Och ser in genom hennes fenster, och lyder utanför hennes dörr.

25. Sitt herberge söker han hardt wid hennes hus, och uppsätter sin hydda wid hennes wägg; och det är honom ett godt herberge;

26. Han hafwer ock sina barn in under hennes skjul, och blifwer under hennes löf;

27. Derunder warder han beskärmad för hetta, och hafwer der en härlig boning.

15. Capitel.

Frukta Gud är lyckas rot.

Sådant gör ingen utan den, som HErran fruktar; och den sig wid Guds ord håller, han finner henne;

2. Och han skulle möta honom som en moder; och skall undfå honom såsom en ung brud;

3. Hon skall spisa honom med förstånds bröd,* och gifwa honom dricka af wishetens watten;† *Matth. 4: 4. †Joh. 4: 10, 14.

4. Derigenom warder han stark, att han kan fast stå; han håller sig wid henne, att han icke på skam kommer.

5. Hon skall förhöja honom öfwer hans nästa, och skall öppna honom hans mun uti församlingen.

6. Hon skall kröna honom med glädje och fröjd, och med ett ewigt namn begåfwa honom;

7. Men de galne finna henne icke; och de ogudaktige kunna icke se henne;

8. Ty hon är långt ifrån de högfärdiga; och de skrymtare weta intet af henne.

9. En ogudaktig kan intet rätt lära; ty det kommer icke af Gudi;* *Ps. 50: 16. Ordspr. 26: 7.

Enligt Grekiska texten: Guds lof är icke wackert i den ogudaktigas mun, det är icke sändt af Gud. Ps. 50: 16, 17.

10. Ty till en rätt lära hörer wishet, det gifwer då Gud nåden till.

11. Du torf icke säga: Hafwer jag orätt lärt, så hafwer Gud gjort det; ty hwad Han hatar, det skulle du icke göra.

Sådana ord föra falska lärare, som säga sin willfarelse under Guds namn och swärja att det är Guds ord, eller att Gud måste icke lära rätt

12. Du torf icke säga: Hafwer jag orätt lärt, så hafwer Han bedragit mig; ty Han behöfwer ingen ogudaktig:

13. Ty HErren hatar allt afguderi, och den Honom fruktar, han skyr derför.

14. Han skapade menniskan af begynnelsen,* och gaf henne det walet; *1 Mos. 1: 27.

Innan menniskan föll i synd, hade hon både frihet och makt att wälja mellan ondt och godt; men efter syndafallet har hon ingen kraft af sig sjelf till att wälja det goda. Kraft till att wälja nåden i Christo får hon just of nåden, som tillbjudes genom Evangelium, och derigenom upptändes tron. Se 5 Mos. 30: 19.

15. Will du, så håll buden.* *Matth. 19: 17.

16. Och gör, det Honom behagar, uti en rätt förtröstning.

17. Han satte dig eld och watten före, tag till hwilket du will.

18. Menniskan hafwer lifwet och döden för sig;* hwilket hon will, det warder henne gifwet; *5 Mos. 30: 15. Jer. 21: 8.

19. Ty Guds wishet är stor, och Han är mäktig, och ser all ting;* *Syr. 23: 28. Ebr. 4: 13.

20. Och Hans ögon se uppå dem som frukta Honom,* och Han wet wäl hwad rätt gjordt eller skrymteri är. *Ps. 34: 16.

21. Han bjuder ingen, att han skall ogudaktig wara, och gifwer ingen lof till att synda.

16. Capitel.

Onda barn. Guds hämnd.

Gläd dig icke, att du många ostyriga barn hafwer, och sätt icke deruppå lit, att du många barn hafwer, om de icke Gud frukta;

2. Förlåt dig icke uppå dem, och trösta icke uppå deras förmåga;

3. Ty bättre är ett godt barn, än tusende ogudaktige.* *Wish. 4: 1.

4. Och bättre är dö utan barn, än ogudaktiga barn hafwa.

5. En from man kan en stad upphjelpa; men om de ogudaktige än månge äro, warder han ända genom dem ödelagd.

6. Deraf hafwer jag i mina dagar mycket sett, och mycket mera hört.

7. Elden uppbrände den hela ogudaktiga hopen, och wreden gick uppå öfwer de otrogna.* *4 Mos. 11: 1.

8. Han skonade icke de gamla resar,* hwilka i deras starkhet förgingos; *1 Mos. 6: 4. 2 Pet. 2: 5.

9. Han skonade icke heller dem, när hwilka Lot en främling war; utan fördömde dem för deras högmods skull;* *1 Mos. 19: 24. Hes. 16: 49.

10. Och förderfwade det hela landet utan barmhertighet, hwilket de med synder uppfyllt hade.* *1 Mos. 18: 20.

11. Alltså tog han ock bort sexhundra tusen,* derföre att de ohörsamme woro; huru skulle han då låta en ohörsam ostraffad blifwa? *4 Mos. 14: 22, [et]c.; cap. 16: 33; cap. 26: 65.

12. Ty Han är wäl barmhertig; men Han är ock grym;* Han låter blidka sig; men Han straffar ock grufligen. Så stor som Hans barmhertighet är, så stort är ock Hans straff; och Han dömer hwar och en efter som han förtjenar. *Ps. 69: 25. Ps. 79: 6.

13. Den ogudaktige skall med sin orätt icke undslippa, och den frommas hopp skall icke borta blifwa.* *Pred. 8: 12, 13.

14. All wälgerning skall finna sitt rum, och hwar och en skall wederfaras, såsom han förtjent hafwer.* *Syr. 17: 19.

15. Säg icke, HErren ser intet efter mig; ho frågar efter mig uti himmelen?

16. Ibland så stor hop kommer han mig intet ihåg; hwad är jag emot så stor en werld?

17. Ty si, hela himmelen allt omkring, hafwet och jorden bäfwa;* *Ps. 114: 3, 4. 2 Pet. 3: 7.

18. Berg och dalar darra,* då Han hemsöker, skulle Han då icke se in uti ditt hjerta? *Ps. 97: 1, 5. Ps. 104: 32.

19. Men hwad Han göra will, det ser ingen; och wädret, som förhanden är, märker ingen menniska;

20. Och Han kan mycket göra, dess sig ingen förser; och ho kan utsäga eller lida det, då Han dömer?

21. Men sådant trug är för långt borta utur ögonen;

22. Och när en fåwitsk menniska hörer det, blifwer hon dock wid sin galenskap och willfarelse.

23. Min son, hör mig och lär wishet, och märk uppå mina ord med allwar;

24. Jag will gifwa dig en wiss lära, och klarligen underwisa dig.

25. Gud hafwet af begynnelsen wäl skickat sina kreatur,* *1 Mos. 1, 2 cap.

26. Och gifwit hwart och ett sitt eget werk;

27. Och håller dem i sådant skick framgent, så att de uträtta sitt embete alllid;

28. Och intet af dem hindrar det andra; utan äro ju alltid Hans befallning lydiga.

29. Ytterligare hafwer Han ock sett uppå jorden, och uppfyllt henne med sina goda ting;

30. Och gjorde jorden full med djur, hwilka åter till jord komma.

17. Capitel.

Gud styrer rätt. Gör du bättring.

Gud skapade menniskan utaf jord;* *1 Mos. 2: 7.

2. Och gjorde henne åter till jord;* *1 Mos. 3: 19.

3. Och bestämde henne sin lifstid; och skapade dem båda, hwart till sin art, och gjorde dem efter sitt beläte.* *1 Mos. 1: 27. Wish. 2: 23. Col. 3: 10.

Hwart till sin art, d. ä. mankön och qwinkön.

4. Han gaf dem, att allt kött dem frukta måste; och de skulle råda öfwer djur och fåglar;* *1 Mos. 1: 28; cap. 9: 2.

5. Han gaf dem förnuft, mål, ögon, öron och förstånd,

6. Och känsla* och wiste dem både godt och ondt. *1 Mos. 2: 20.

7. Och Han såg besynnerligen till dem för andra djur;

8. Till att wisa dem sitt stora majestät;

9. Han lärde dem, och gaf dem lifsens lag;

10. Han gjorde ett ewigt förbund med dem, och uppenbarade dem sina rätter.* *2 Mos. 20, [et]c. cap. 5 Mos. 4: 13, [et]c.

Nemligen på berget Sinai.

11. De sågo Hans majestät med sina ögon, och hörde Hans härliga röst med sina öron; *2 Mos. 19: 17. 5 Mos. 11: 7.

12. Och Han sade till dem: Tager eder wara för all orätt; och befallte hwar och en sin nästa.

13. Deras wäsende är allestädes för Honom, och intet fördoldt.

14. Uti alla land skickade Han herrskap;* *Wish. 6: 4. Rom. 13: 1, 2.

15. Men öfwer Israel är Han sjelf Herre worden.

16. Alla deras gerningar äro för Honom uppenbara såsom solen; och Hans ögon se utan uppehåll allt deras wäsende;

17. Och all deras arghet är Honom ofördold; och alla deras synder äro för Honom uppenbara.

18. Han bewarar menniskans wälgerningar såsom en signetsring; och goda gerningar såsom en ögnasten.

Gud älskar goda gerningar och har wälbehag dertill, då de ske i tron och af uppriktig kärlek; ty då äro de Hans Andas eget werk.

19. Och på sistone skall Han uppwaka, och wedergälla hwar och en öfwer hans hufwud, såsom han förtjent hafwer.* *Syr. 16: 14. Matth. 16: 27. Rom. 2: 9.

20. Men de som bättra sig, dem låter Han till nåd komma; och de som trötta äro, tröskar Han,* att de icke förtwifla *Matth. 11: 28.

21. Så omwänd dig nu till HErran, och öfwergif ditt syndiga lefwerne.* *Jer. 3: 12. Apg. 3: 19.

22. Bed HErran, och wänd åter af det onda;* *Ps. 34: 15.

23. Håll dig intill den Högsta, och wänd dig ifrån orätt;

24. Och hata afguderi med allwar.

25. Ho will lofwa den Högsta uti helwete? *Ps. 6: 6. Ps. 115: 17, 18. Es. 38: 18, 19.

26. Ty allena de lefwande kunna lofwa; de döda, såsom de der intet mer äro till, kunna intet lofwa;

27. Derföre lofwa HErran, medan du lefwer och helbregda är.

28. O huru stor är HErrans barmhertighet,* Han låter sig nådeligen finna allom dem, som omwända sig till Honom; *Eph. 2: 7.

29. Ty hwad kan dock en menniska wara, medan han icke är odödlig?

30. Hwad är klarare än solen, likwäl måste hon förgås; och hwad kött och blod upptänker, det är ju ondt.* *1 Mos. 8: 21. Rom. 8: 7. 1 Cor. 2: 14.

31. Han ser himmelens omätliga höjd; men alla menniskor äro mull och stoft.* *Ps. 103: 14.

18. Capitel.

Gud är fullkomlig, bör tjenas allwarligt.

Men den der lefwer ewinnerligen, allt det han gör, det är fullkomligt;* HErren är allena rättfärdig;† *1 Mos. 1: 31. Ps. 111: 3. †Dan. 9: 7.

2. Ingen kan uttala Hans werk;

3. Ho kan begripa Hans stora under?* *Ps. 147: 5.

4. Ho kan mäta Hans stora makt? Ho kan förtälja Hans stora barmhertighet?

5. Man kan hwarken förminska eller föröka henne, och kan Hans stora under icke begripa.

6. Men en menniska, när hon än sitt bästa gjort hafwer, så är det ändå som nogast begynt; och då hon menar, att hon hafwer fullkomnat det, så fattas der ännu mycket;

7. Ty hwad är menniskan? Hwartill duger hon? Hwad kan hon fromma eller skada?

8. Om hon länge lefwer, så lefwer hon hundrade år;* såsom en droppe watten emot hafwet, och såsom ett sandkorn emot sanden i hafwet, så ringa äro hennes år emot ewigheten. *Ps. 90: 10.

9. Derföre hafwer Gud tålamod med dem, och utgjutet sin barmhertighet öfwer dem;* *Wish. 12: 18.

10. Han ser och wet wäl, huru de skola alla höra döden till;* *Ps. 193: 14. Syr. 17: 29.

11. Ty förbarmar Han sig dess rikligare öfwer dem.

12. En menniskas barmhertighet går allenast öfwer hennes nästa; men Guds barmhertighet går öfwer all werlden.* *Matth. 5: 45.

13. Han straffar och tuktar,* Han lärer och sköter såsom en herde sin hjord;† *Ps. 89: 33. †Ps. 23: 1. Ps. 100: 3.

14. Han förbarmar sig öfwer alla dem, som sig underwisa låta, och fliteligen Guds ord höra.

15. Min son, när du någon godt gör, så knorra icke; och när du något gifwer, så bedröfwa honom icke med hårda ord.* *Syr. 20: 13.

16. Daggen swalar hettan, alltså är ett godt ord bättre än gåfwan;

17. Ja, ett ord är stundom bättre kommet än en stor gåfwa; och en rättsinnig menniska gifwer båda.

18. Men en dåre förewiter enom ohöfwitskeligen, och en oljuflig gåfwa är icke behaglig.

19. Lär först sjelf, förr än du andra lärer;

20. Hjelp dig först sjelf, förr än du andra läker.* *Luc. 4: 23.

21. Straffa dig först sjelf, förr än du andra dömer, så skall du nåd finna, då andra straffade warda.

22. Bida icke med din bättring, till dess du krank warder, utan bättra dig, medan du än synda kan; fördröj icke from warda, och töfwa icke med ditt lefwernes bättring allt intill döden.

23. Och will du Gud tjena, så låt det wara ditt allwar,* att du icke försöker Gud. *Syr. 1: 36.

24. Tänk uppå den wrede, som på ändalykten kommande warder; och på hämnden, då du hädan måste.* *Syr. 7: 40.

25. Ty då man mätt är, skall man likwäl tänka, att man åter hungra kan; och då man rik är, skall man tänka, att man åter fattig warda kan; *Syr. 11: 27.

26. Ty det kan för aftonen wäl annars warda, än det om morgonen war; * och allt detta sker med hast för Gud. *Ordspr. 27: 1.

27. En wis menniska är uti allt detta omhågse, och tager sig wara för synder, medan hon ännu synda kan;

28. Den som förståndig är, han tager sådan wishet till sig, och den som henne får, han lofwar henne.

29. Den sådan lära rätt lärt hafwer, han kan hålla sig wisligen, och wäl derom tala till förbättring.

30. Följ icke din onda begärelse,* utan bryt din wilja. *Rom. 8: 13. Gal. 5: 16. 1 Pet. 2: 11.

31. Ty om du följer din onda begärelse, så gör du dig sjelf dina owänner till spott.

32. War icke en slösare, och wänj dig icke till att slösa,* att du icke warder en tiggare; *Luc. 16: 19.

33. Och när du icke mera penningar i pungen hafwer, måste du på ocker taga.

19. Capitel.

Ond lusta. Sqwaller. List.

En arbetare, den sig gerna full dricker, han warder icke rik;* och den som en ringa ting icke aktar, han kommer ju mer och mer af sig. *Ords. 21: 17.

2. Win och qwinnor göra wisa män galna;* *1 Mos. 19: 32. 1 Kon. 11: 4. Syr. 9: 9.

3. Och de som umgås med skökor, de warda wille, och så mott och matk till lön, och torkas bort androm till ett märkligt exempel.

4. Den som snarligen tror, han är lättsinnig; och då han låter så förföra sig, gör han sig sjelf skada.

5. Den som glädes deraf, att han skalkhet bedrifwa kan, han warder föraktad; men den som onyttiga sqwallrare hatar, han förwarar sig för skada.

6. Hörer du något ondt, säg det icke efter; ty tiga skadar dig intet.* *Syr. 7: 15.

7. Du skall hwarken säga det för wän eller owän;

8. Och uppenbara det icke, om du det utan ondt samwete göra kan.

9. Ty man hörer dig wäl, och aktar deruppå; men man hatar dig likwäl.

10. Hafwer du något hört, låt det med dig dö, så hafwer du ett roligt samwete; ty du brister ju icke sönder deraf.

11. Men en dåre will ut dermed, såsom ett tidigt barn ut will.

12. Då ett ord kommer till en dåre, så är det likasom en pil sutte honom i låret.

13. Tala härom till din nästa,* till äfwentyrs han hafwer sådant icke gjort; men hafwer han gjort det, att han icke gör så mer.* *Matth. 18: 15.

För Guds buds skull, som bjuder älska wår nästa, böra wi försöka alla lofliga medel till wänskap, se Matth. 18: 15.

14. Tala härom till din nästa, tilläfwentyrs han hafwer icke sagt sådant; men hafwer han sagt det, att han icke mer gör det.

15. Tala derom till din wän; ty det ljugs gerna uppå folk.

16. Derföre tro icke allt det du hörer; det slipper stundom enom ett ord fram, och han menar det dock icke alltså; ty ho är den, hwilken icke understundom ett ord undfaller?* *Jac. 3: 2.

17. Tala dinom nästa derom till, förr än du med honom träter, och tänk uppå Guds bud;

18. Ty gudsfruktan gör, att man wisligen handlar i alla saker, och Guds bud lärer klokligen fara i all handel.

19. Listighet är icke wishet, och de ogudaktigas bedrägeri är icke klokhet;

20. Utan är en ondska och afguderi, och alltsamman galenskap och owisshet.

21. Bättre är en föga klokhet med gudsfruktan, än en stor klokhet med Guds föraktning.

22. Mången är skarpsinnig, och dock en skalk, och kan draga saken, hwart han henne hafwa will;

23. Densamme kan hänga hufwudet, och se allwarligt ut, och är dock alltsammans bedrägeri;

24. Han slår ögonen neder, och lyder till med skalka öron, och om du icke hafwer akt uppå honom, så öfwerraskar han dig.

25. Och om han för swag är till att göra dig skada, så hafwer han dock det icke fördrag, när han sin tid ser;

26. Man ser det wäl på honom, och en förnuftig märker mannen på hans åthäfwor;* *Ords. 6: 12. Syr. 13: 31, [et]c.; cap. 27: 7, 8, 25.

27. Ty hans klädnad, löje och gång wisa honom ut.

20. Capitel.

Tungans bruk. Mutor.

Man straffar ofta sin nästa i otid, och gjorde wisligare att han tigde.

2. Bättre är fritt straffa än draga hemligt hat;

3. Och den det tager till tacka, honom kommer det till fromma.

4. Den som wåld brukar i rätten,* han är likasom en huswaktare, hwilken en jungfru skämmer, den han bewara skulle. *5 Mos. 1: 16.

5. Somliga tiga, derföre att de icke kunna förswara sig;

6. Somliga tiga och wakta uppå sin tid.

7. En wis man tiger, till dess han ser sin tid;* men en framfus dåre kan icke bida efter tiden. *Ords. 25: 11.

8. Den som mycket hafwer af munnen, han gör sig misshaglig; och den sig mycket wälde tilltager, honom warder man ogunstig.

9. Mången lyckas i onda saker; men det lyckas honom till förderf.

10. Man gifwer ofta något, der man städer det illa; twärtom gifwer man. der han det ganska wäl städer.

11. Den som mycket prålar, han förderfwas deröfwer; men den sig förnedrar, han warder upphöjd.

12. Mången köper i förstone lätt; men sedan betalar han det dyrt nog.

Köper lätt: Mången kommer lätteligen till en egendom, och hafwer dermed förbannelse; mången undfår wälgerning af andra och måste den sedan dubbelt betala.

13. En wis man gör sin gåfwa behaglig med ljufliga ord; men hwad de dårar gifwa, det göra de sjelfwe misshageligt.* *Syr. 18: 15.

14. En dåres gåfwa kommer dig icke mycket till fromma; ty med ett öga gifwer han, och med sju ögon ser han, hwad han derföre igen få skall.

15. Han gifwer litet, och förewiter mycket, och utropar det såsom en wintappare;

16. I dag lånar han, i morgon will han hafwa det igen. Dessa äro olideliga menniskor;

17. En dåre klagar: Mig är ingen trofast; ingen tackar mig för mina wälgerningar;

Han kan icke tillfyllest räkna sina wälgerningar.

18. Och de som mitt bröd äta, tala intet godt om mig.

19. O, huru ofta och af många warder han bespottad.

20. Han faller farligare genom sådana tal, än om han neder af loftet fölle; alltså går det de onda, att de dock på sistone hasteligen falla måste.* *Ps. 73: 19.

21. En grof otuktig menniska hafwer mycket af munnen, och talar obetänkt allt, det honom i sinnet faller.

22. Om än en dåre något godt talar, så duger det dock intet; ty han talar det icke i rätt tid.

23. Mången förtager hans fattigdom, att han icke illa gör; deraf hafwer han den fördel, att han icke ondt samwete hafwer.

24. Mången gör hellre det ondt är, än att han skall mista sin heder; och gör det för ogudaktiga menniskors skull.

25. Mången tjenar den andra till orätta saker; och med detsamma får han honom till owän.

26. Lögn är en slem skamfläck på en menniska, och är menlig när otuktade menniskor.

27. En tjuf är icke så ond, som en den sig till lögn wänjer; men på sistone komma de båda på förderf.

28. Ljuga är menniskan en skamlig ting, och hon kommer aldrig till ära.

29. En wis man kommer sig sjelf till ära, genom sitt wisa tal; och en klok man warder afhållen när förstar.

30. Den som wäl brukar sin åker, han gör drossan stor;* och den sig håller intill förstar, så att han der aktad blifwer, han kan mycket ondt förtaga. *Ords. 12: 11; cap. 28: 19.

Drossan, d. ä. sädeshögen.

31. Skänker och gåfwor* förblinda de wisa, och lägga dem ett betsel i munnen, att de icke straffa kunna. *2 Mos. 23: 8. 5 Mos. 16: 19. Ords. 17: 23.

32. En wis man, den sig icke bruka låter, och en nedergrafwen skatt, hwartill äro de båda nyttiga?

33. Bättre är att den owise fördöljer sig, än den wise.

21. Capitel.

Rätt bättring. Wis och owis olika.

Min son, hafwer du syndat, så wänd igen.* och bed att det förr gjordt är, må ock förlåtet warda. *Syr. 5: 6.

2. Fly för synden såsom för en orm; ty om du kommer henne för när, så stinger hon dig;

3. Hennes tänder äro såsom lejons tänder,* och dräpa menniskan. *1 Cor. 15: 56.

4. Hwar och en synd är såsom ett skarpt swärd, och gör sådana sår, som ingen hela kan.

Ingen menniska kan hela ett enda styng af syndens huggorm; det kan ingen annan än Christus allena.

5. Den som öfwerwåld och orätt gör, han måste på sistone en tiggare warda; och den stolt är, den kommer på sistone ifrån hus och hemman.

6. Ty så snart den elände ropar, så hörer Gud det, och hämnden kommer snarligen;

7. Den som icke låter säga sig, han är allaredan på den ogudaktiges wäg.

8. Och den som fruktar Gud, han besinnar sig; men den som hårdnackad är, honom ser Gud fjerran efter, och en förståndig märker wäl, att han förgås wille

9. Den sitt hus bygger med annan mans penningar, hon samkar sig stenar till sin graf.* *Ords. 21: 6.

10. De ogudaktigas hop är såsom blår, de med eld förtäras skola.

11. De ogudaktiga gå wäl på en slät wäg, hwilkens ände helwetes afgrund är.

12. Den som Guds bud håller, han följer icke sitt eget hufwud;

13. Och frukta Gud med allwar är wishet.* *Syr. 1: 20.

14. Der icke förnuft inne är, der anammas ingen lära.

15. Somlige äro förnuftige nog; men de komma dermed mycket ondt åstad.

16. En wis mans lära rinner som en flod, och såsom en lefwande källa.

Ren lära är såsom en flödande källa, hwaraf många hafwa nytta.

17. En dåres hjerta* är såsom ett käril, det der läker, och kan ingen lära hålla. *Syr. 33: 5.

18. Då en förnuftig en god lära hörer, så lofwar han henne och utwidgar henne;* om en dåre hörer henne, så misshagar hon honom, och han kastar henne bak om sig. *Ords. 1: 5; cap. 9: 9.

19. En dåres tal tynger såsom en börda på wägen; men när en wis talar, är det lustigt höra.

20. Uti rådslag hafwer man akt uppå hwad den wise talar, och hwad han råder, det gäller.

21. En dåres tal är såsom ett fallet hus, och den oförståndigas råd kan man icke weta, hwad det är.

22. Nät man will underwisa en dåre, så skickar han sig likasom man wille lägga honom en fjetter både på händer och fötter.

23. Men en wis räknar det för en gyldene prydning, och för ett smide på högra armen.* *Ps. 141: 5.

24. En dåre löper fritt enom in i huset; men en förnuftig hafwer der en försyn wid.

25. En dåre ser fritt enom in genom fenstret; men en förnuftig blifwer utanföre ståndande.

Ser fritt, det äro de, som utmed husen stå och lura, för att lyssna efter hwad man säger eller gör.

26. Det är oförnuft lyssna wid dörren; en förnuftig håller det för en skam.

27. De margtalige bladdra det icke mycket till saken tjenar; men de wise wäga sina ord med guldwigt.* *Syr. 28: 29.

Margtalige, d. ä. mångtalige.

28. Dårar hafwa sitt hjerta i munnen; men de wise hafwa sin mun i hjertat.

29. En dåre ler öfwerljudt; en wis ler till måtta.

30. När en ogudaktig bannar en skalk, så bannar han sig sjelf.

31. Örnataslare göra sig sjelfwa skada, och ingen hafwer dem gerna när sig.

22. Capitel.

Lära en dåre är fåfängt werk.

En lat menniska är likasom en sten, den der i träcken ligger;

2. Den honom upptager, han måste stryka händerna derefter.

3. En otuktig son är sinom fader en skam.

4. En förnuftig dotter får wäl man; och en osedig dotter låter man wäl blifwa; och hon bekymrar sin fader;

5. Och den der djerf är, hon är både fadren och mannen till wanheder, och warder af båda hatad.

6. Ett tal, som i otid sker, är såsom ett strängaspel, der en sorgse är; straff och lära skall man i rätt tid bruka.

7. Den en dåre lärer, han återlimmar en söndrig kruka, och gör rätt såsom när man wäcker en man af hård sömn.

8. Den som med en dåre talar, han talar med en sofwande;

9. När det ute är, så säger han: Hwad är det?

10. Öfwer en död plägar man gråta,* ty han hafwer icke mer ljuset; men öfwer en dåre skall du gråta, att han intet förstånd hafwer. *Syr. 38: 16.

11. Man skall icke allt för mycket gråta öfwer en död, ty han är till ro kommen;

12. Men en dåres lif är wärre än döden.

13. I sju dagar* gråter man öfwer en död; men öfwer en dåre och ogudaktig i alla hans lifsdagar. *1 Mos. 50: 10.

14. Tala icke mycket med en dåre, och umgås icke mycket med en oförståndig;

15. Håll dig ifrån honom, att du icke kommer i plats,* och af hans orenighet besmittas. *Syr. 12: 12.

I plats, d. ä. i nöd. Falska bröder och ögnawänner föra mången uti swettebad.

16. Wik ifrån honom, så blifwer du med frid, och kommer icke i ångest och nöd för hans dårskaps skull.

17. Hwad är swårare än bly? Och huru will man annars kalla en dåre än bly?* *Ords. 27: 3.

18. Lättare ät att bära sand, salt och jern, än en oförståndig menniska.

19. Likasom ett hus, det fast förbundet är uti ett annat hus, af stormwäder icke omkull faller; alltså ock ett hjerta, som på sin sak wisst är, det fruktar sig för ingen förskräckelse.

20. Såsom en skön plåstring på en slät wägg icke kan bestå emot regn,

21. Eller en gård på ett högt berg mot wäder;

22. Alltså står icke heller en dåres blödiga hjerta i sitt anslag emot någon förskräckelse.

23. Om man kramar ögat, så går der tårar ut;

24. Och om man drabbar en på hjertat, så låter han märka sig.

25. Den som kastar ibland fåglar,* han skygger dem bort: och den som sin wän försmädar, han åtskiljer wänskapen. *Syr. 27: 21.

26. Om du än droge ut ditt swärd emot din wän, så gör du dermed icke så ondt, som med försmädelse;

27. Ty I kunnen wäl warda wänner igen, då du icke flyr honom, och talar med honom; ty man kan all ting förlika, undantaget försmädelse, föraktning, hemlighets uppenbarelse* och arg list; i dessa stycken förjagas wännen. *Syr. 19: 10; cap. 27: 17.

28. Blif din wän trogen uti hans fattigdom, att du dig med honom glädja må, när honom wäl går.

29. Statt fast med honom, då honom illa går, på det du må ock njuta hans wälmåga till godo.

30. Rök och damm går före, der elden brinna will; alltså plägar det ock komma ifrån försmädelse till blodsutgjutelse.

31. Skäm dig icke att förswara din wän, och fly honom icke;

32. Sker dig något ondt af honom, ho det hörer, han tager sig till wara för honom.

33. O, att jag kunde sätta ett lås för min mun, och trycka ett fast insegel på mina läppar, att jag derigenom icke kommer på fall, och min tunga icke förderfwade mig.* *Ps. 39: 2. Ps. 141: 3.

23. Capitel.

Jesu Syrachs bön, warning.

HErre, Gud Fader, och mitt lifs HErre, låt mig icke råka ibland försmädare, och låt mig icke ibland dem förderfwas.

2. O att jag kunde hålla mina tankar med betsel, och tukta mitt hjerta med Guds ord; och att jag icke sporde mig, om jag något felade;

3. På det jag icke skall göra synd och stor willfarelse uti komma, och mycket ondt bedrifwa, med hwilket jag måtte nederfalla för mina owänner, och dem till spott warda.

4. HErre Gud Fader, och mitt lifs Herre, bewara mig för otuktigt öga;

5. Och wänd ifrån mig all ond lusta.

6. Låt mig icke råka uti slöseri och okyskhet; och bewara mig för skamlöst hjerta.

7. Kära barn, lärer hålla munnen; ty den honom håller, han förtager sig icke med ord;

8. Såsom de ogudaktige och försmädare och stolte derigenom falla.

9. Wän icke din mun till att swärja, och föra Guds namn.* *2 Mos. 20: 7. Syr. 27: 15. Matth. 5: 34.

10. Ty likasom en dräng, den ofta med ris slagen warder, icke utan strimmor är;

11. Alltså kan ock den icke wara af synd ren, som ofta swär, och Guds namn förer.

12. Den som ofta swär, han syndar ofta, och plågan skall icke blifwa ifrån hans hus.

13. Swär han och förstår det icke, så syndar han likwäl; förstår han det, och föraktar det, så syndar han twäfaldt;* *Luc. 12: 47.

14. Men swär han fåfängt, så är han dock icke utan synd; hans hus skall hårdeligen straffadt warda.

Fåfängt, d. ä. utan att skada sin nästa.

15. Det är också ett dödligt bannande, der beware Gud Jacobs hus före;

Dödligt bannande är swordom och Guds namns missbruk.

16. Och de gudaktige fly sådant, och besmitta sig icke med denna synd.

17. Wän icke din mun till lättfärdigt swärjande; ty det kommer af ondt uppsåt.

18. Förgät icke din faders och din moders lära,* så skall du sitta ibland herrar. *Syr. 3: 1.

19. Du skall ock icke förgäten warda, att du icke wäns wid dårskap, och på sistone gerna såge, att du icke född wore, och förbannar din födelsedag.

20. Den sig wän till att förtala, han bättrar sig icke i sina lifsdagar.

21. Annan gång synda, det är för mycket; den tredje gången hafwer straff med sig.

22. Den som upptänd är med hetta, han är såsom en brinnande eld, och wänder icke igen, till dess han uppbränner sig sjelf.

23. En okysk menniska hafwer ingen ro i sin kropp, till dess hon upptänder en eld.

24. En okysk menniska är all mat söt, och wänder icke igen, till dess hon fullkomnar det.

All mat: Han tager hwad han finner.

25. En man, som sitt äktenskap bryter, och tänker wid sig sjelf, ho ser mig?* *Job 24: 15. Es. 29: 15.

26. Mörkret är omkring mig, och wäggarna skyla mig, så att ingen ser mig; hwem skulle jag fly före; den Högsta aktar intet mina synder.* *Job 22: 13.

27. Denne skyr allena för menniskors ögon;

28. Och kommer icke ihåg, att HErrans ögon mycket klarare äro än solen, och se allt det menniskorna göra; och skåda också in uti hemliga wrår.* *Jer. 16: 17. Ebr. 4: 13.

29. Alla ting äro Honom kunniga, förr än de skapade warda, så wäl som sedan de skapade äro.* *Ps. 139: 19.

30. Densamme mannen skall uppenbarligen i staden straffad warda;* *3 Mos. 20: 10. 5 Mos. 22: 22. Joh. 8: 5.

31. Och skall gripen warda, då han sig det minst förser.

32. Alltså skall det gå den qwinna, som sin man öfwergifwer, och en arfwinge af enom androm får;

33. Först är hon Guds bud olydig; dernäst syndar hon emot sin man; derutöfwer får hon genom sitt horeri barn af enom androm.

34. Denna skall man utkasta af församlingen,* och hennes barn måste det umgälla;† *5 Mos. 22: 24. †Hes. 16: 40.

35. Hennes barn skola intet rota sig, och hennes qwistar skola icke frukt bära.* *Wish. 4: 3, [et]c.

Se Wish. 4: 3.

36. Hon låter en förbannad åminnelse efter sig; och hennes skam warder aldrig afskrapad.* *4 Mos. 5: 27.

37. Deraf lära efterkommandena, att intet är bättre än frukta Gud,* och intet sötare än att akta på Guds bud.† *Ords. 3: 1, 2. †Ps. 19: 11. Syr. 24: 27.

24. Capitel.

Guds wishets och ords berömmelse.

Wisheten prisar sig, och ibland folket rosar hon sig.

Wisheten: Detta capitel synes böra förstås om Guds ords och salighetens kunskap, som Gud hafwer gifwit åt menniskorna i alla werldens tider. Det är en förblommerad utmålning af judarnas föreställning om wisheten, hemtad af Ords. cap. 8 och andra skriftställen.

2. Hon predikar uti Guds församling,

3. Och lofwar sig uti Hans rike,

4. Och säger alltså: Jag är Guds ord,

5. Och swäfwar öfwer hela jorden, såsom en sky.

6. Mitt tjäll är i höjden, och min stol uti skyn.

7. Jag allena är allestäds, så widt som himmelen är,

8. Och så djupt som afgrunden är.

9. Allestäds i hafwet; allestäds på jorden;* *Ps. 139: 7, [et]c.

10. Ibland alla folk; ibland alla hedningar;* *Apg. 14: 17; cap. 17: 27.

11. När dessa alla hafwer jag sökt boning, att jag någorstädes kunde rum finna.

12. Då böd mig Skaparen åt alla ting, och den mig skapat hafwer, beställde mig en boning,

13. Och sade: Uti Jacob skall du bo, och Israel ditt arf wara.* *5 Mos. 32: 9. Ps. 147: 19, 20.

14. Före werlden af begynnelsen är jag skapad, och skall blifwa ewinnerligen,* och hafwer i tabernaklet tjent inför Honom; *Es. 40: 8. Joh. 1: 1.

15. Och sedan i Zion fått ett wisst rum;* och Han satte mig uti den heliga staden, att jag i Jerusalem regera skulle. *Ps. 78: 68. Ps. 132: 13.

16. Jag hafwer rotat mig när ett äradt folk,* det Guds arfwedel är; *5 Mos. 4: 7.

17. Jag är hög uppwäxt såsom ett cederträd på Libanon,* och såsom en cypress på Hermons berg; *Ps. 92: 13. Hes. 31: 3.

18. Jag är uppwäxt, såsom ett palmträd wid watten, och såsom rosenstjelkar, de i Jericho wäxa;* *5 Mos. 34: 3.

19. Såsom ett dägeligt oljoträd på en frimark; jag är uppwuxen såsom en lönn.

20. Jag gaf en ljuflig lukt ifrån mig, såsom kanel och kosteliga örter, och såsom det bästa myrrham;

21. Såsom galban och onich och myrrham och såsom rökelse i templet.

22. Jag uträckte mina grenar såsom en ek, och mina qwistar woro dägelige och lustige.

23. Jag gaf en söt lukt ifrån mig såsom ett winträd;* *Joh. 15: 1.

24. Och mina blomster buro ärliga och rika frukter.

25. Kommer hit till mig, alle I, som mig begären,

26. Och mätter eder af min frukt.

27. Min predikan är sötare än honung; och min gåfwa sötare än honungskaka.* *Ps. 19: 11. Ps. 119: 103.

28. Den af mig äter, han hungrar ju mer efter mig;* *Joh. 6: 35.

29. Och den af mig dricker, han törstar ju mer efter mig.

30. Den mig hörer, han kommer icke på skam;

31. Och den mig följer, han skall oskyldig blifwa.

32. Allt detta är förbundsens bok,* som med den högsta Gudi gjord är; *2 Mos. 24: 7. 5 Mos. 29: 1.

33. Nemligen lagen, hwilken Mose Jacobs hus till en skatt befallt hafwer;* *5 Mos. 4: 1.

34. Deraf wisheten utfluten är, såsom den elfwen Pison,* då hon stor är; *1 Mos. 2: 11.

35. Och såsom den elfwen Tigris, då hon flödar om wåren;

36. Deraf förståndet utslutet är, såsom Euphrates då hon stor är; och såsom Jordan i andene.* *Jos. 3: 15. 1 Chrön. 12: 15.

Andene: d. ä. skördetiden.

37. Utaf densamma är tuktan utgången såsom ett ljus; och såsom den elfwen Nilus om hösten.

38. Den hafwer icke warit till som henne utlära kunde, och warder ej heller någon tid den henne utgrunda kan;

39. Ty hennes sinne är rikare än något haf, och hennes ord djupare än någon afgrund.

40. Af mig flyta många bäckar in i örtagårdarna, likasom man inledde der watten.

41. Der wattnar jag mina örtagårdar;

42. Och fuktar mina ängar.

43. Der warda mina bäckar till stora strömmar;

44. Och mina strömmar warda stora sjöar.

45. Ty min lära lyser så wida som den ljusa morgon, och skiner fjerran;* *Ps. 19: 5.

46. Och min lära utgjuter prophetian, den ewig blifwa måste.

47. Der sen I, att jag icke allenast arbetar för mig; utan för alla dem som wishet begära.* *Syr. 33: 18.

25. Capitel.

Goda, onda ting. Qwinnas list.

Tre sköna stycken äro, som både Gud och menniskor wäl behaga;

2. När bröder* öfwerens äro, och grannar† älska sig, och man och qwinna wäl begå sig med hwarannan.** *1 Mos. 13: 8. Ps. 133: 1. †Rom. 12: 10. **1 Mos. 2: 24.

3. Tre stycken äro, som jag af hjertat hatar, och deras wäsende förtryter mig fast:

4. När en fattig högfärdig är; och en rik gerna ljuger; och en gammal dåre ett horkarl är.

5. Om du intet samkar tillhopa i ungdomen, hwad will du finna i ålderdomen?

6. O huru härligen står det, när de gråhåriga äro wisa,

7. Och de gamla kloka; och herrarna förnuftiga och förståndiga.

8. Det är de gamlas krona,* när de mycket förfarit hafwa, och deras ära är, att de Gud frukta. *Ords. 16: 31.

9. Nio stycken äro som jag i mitt hjerta håller högeligen prisande, och det tionde will jag med min mun prisa;

10. En man som glädje hafwer af sina barn; den der lefwer, till dess han får se sina owänner nederlagda warda.

På intet ställe tillåter den Heliga skrift att önska owänners ofärd. Wår Frälsare säger: Älsker edra owänner, wälsignar dem som eder banna; görer wäl emot dem som eder hata; beder för dem som göra eder skada och förfölja eder. Hwarje bön i Psalmerna om straff från Herran öfwer owänner, syftar alltid på Christi fiender och Hans rikes motståndare och är en förutsägelse, att dem kan det icke wäl gå.

11. Wäl är honom som en förnuftig hustru hafwer; den med sitt tal ingen skada gör;* den icke tjena måste någon, den det icke wärd är. *Syr. 11: 1. Jac. 3: 2.

12. Wäl honom, som en trogen wän hafwer; wäl honom, som klok är;

13. Och den som lärer, då man det gerna hörer.

14. O huru stor är den, som wis är;

15. Men den som fruktar Gud, öfwer honom är ingen;

16. Ty gudsfruktan går öfwer allt.

17. Den som henne fast håller, wid hwem kan man likna honom?

18. Ingen wärk är så stor som hjertans sorg.

19. Ingen listighet är öfwer qwinnors listighet.

20. Intet försåt är öfwer hatarens försåt.

21. Ingen hämnd är öfwer owännens hämnd.

22. Intet hufwud är så listigt som ormens* hufwud; och ingen wrede är så bitter som qwinnowrede. *1 Mos. 3: 1.

23. Jag will hellre bo ibland lejon och drakar, än med en ond qwinna;* *Ords. 21: 19; cap. 25: 24.

24. När hon wred warder, så förwandlar hon sin hy, och warder led som en säck;

25. Hennes man måste hafwa skam utaf henne; och när man förekastar honom det, gör det honom i hjertat ondt

26. All arghet är ringa emot qwinnors arghet; henne ske det den ogudaktiga sker.

27. En qwinna, som mycket hafwer af munnen, är för en stilla man såsom en sandig wäg uppåt för en gammal man.

28. Låt det icke bedraga dig, att hon är dägelig;* *Syr. 42: 12.

29. Och begär henne icke fördenskull.

30. Om en qwinna gör mannen rik, så blifwer der intet annat af än kif och trots, föraktelse och stor smälek.

31. En ond qwinna gör ett bedröfwadt hjerta, olustigt ansigte och hjertans ångest.

32. En qwinna, deraf mannen ingen glädje hafwer, hon gör honom ledosam wid all ting.

33. Synden ar kommen af qwinnan,* och för hennes skull måste wi alla dö.† *1 Mos. 3: 6. 1 Tim. 2: 14. †Rom. 5: 12.

34. Såsom man icke skall gifwa wattnet rum, så skall man ej heller låta qwinnan sin wilja;

35. Will hon icke wara efter din hand, så skilj henne ifrån dig.* *5 Mos. 24: 1.

Detta är sagdt efter Mose lag, 5 Mos. 24: 1, men Christus wår Frälsare gifwer härom ett annat bud. Matth. 5: 32.

26. Capitel.

Fromma, onda qwinnor.

Wäl är den man, som en dygdesam* qwinna hafwer, deraf lefwer han dubbelt så länge; *Ords. 11: 16.

2. En god boqwinna* är sinom man en glädje, och gör honom ett roligt lefwerna. *Ords. 12: 4; cap. 14: 1.

3. Ett dygdesam qwinna är en ädel gåfwa, och warder honom gifwen, som fruktar Gud;* *Ords. 19: 14.

4. Ehwad han är rik eller fattig, så är hon dock honom en tröst, och gör honom alltid glad.* *Ords. 31: 11, 12.

5. Tre ting äro förskräckliga, och det fjerde är grufweligt:

6. Förräderi, uppror, utgjuta oskyldigt blod;

7. Hwilka stycken allesamman wärre äro än döden.

8. Men det är en hjertans sorg, när en misstrogen qwinna kifwar med en annan, och skämmer henne för hwar man.

9. När en hafwer en ond qwinna, så är det rätt såsom ett olika par oxar, som jemte hwarannan draga skola;

10. Den henne får, han får en skorpion.

11. En drucken qwinna är en stor plåga; ty hon kan icke skyla sin skam.

12. En bolersk qwinna känner man uppå hennes otuktiga son, och uppå hennes ögon.* *2 Pet. 2: 14.

13. Är din dotter icke blygsam, så håll henne hårdt, på det hon icke skall drifwa något ondt, medan hon så fri är.

14. När du märker, att hon djerfweligen om sig ser, så se wäl till; hwar du det icke gör, och hon gör deröfwer dig emot, så torf du det icke undra.

15. Såsom en wandrare den törstig är, låter hon sin mun upp, och dricker nästa watten som hon få kan, och sätter sig der hon en stock finner, och tager wid hwad hon få kan.

16. En ljuflig qwinna* gläder sin man, och när hon förnufteligen med honom umgår, uppfriskar hon honom hans hjerta. *Ords. 31: 10.

17. En qwinna, som tiga kan, är en Guds gåfwa.

18. Och en wältuktad qwinna står icke till att betala.* *Ords. 31: 30.

19. Ingenting är kärare på jorden än en tuktig qwinna;

20. Och intet kosteligare än en kysk qwinna.

21. Såsom solen, när hon uppgången är, är en prydelse på HErrans höga himmel; alltså är en dygdesam qwinna en prydelse i sitt hus.

22. En dägelig qwinna, den der from är, hon är såsom en klar lampa på den heliga ljusastaken.* *2 Mos. 25: 31.

23. En qwinna, som ett stadigt sinne hafwer, är såsom de gyldene stolpar på silfwerfötterna.* *2 Mos. 26: 19.

Här talas om ljusastaken och stoderna i tabernaklet. Se 2 Mos. 25: 31; cap. 26: 19.

24. Tu stycken äro, som mig förtryta; och det tredje gör mig wred;

25. När man låter en stridsam man på sistone fattigdom lida; och wisa rådgifware på sistone föraktas;* *1 Kon. 12: 8.

26. Och den af rätta tron affaller till en orätt tro; denna hafwer Gud till swärd fördömt.* *5 Mos. 13: 5, 9.

27. En köpman kan med plats taga sig wara för orätt, och en krämare för synd.

27. Capitel.

Köpmans fara. Tungostyrsel.

För penningars skull göra många orätt; och de som rike wilja warda,* de wända ögonen bort. *Ords. 23: 4. 1 Tim. 6: 9.

De wända ögonen bort, de akta intet på samwetet.

2. Såsom en nagel tränges in emellan twå stenar i muren;

3. Så tränger ock synden sig in emellan säljaren och köparen.

De, som köpslå tillhopa, beflita sig mest huru de kunna göra hwarannan orätt och bruka dertill ofta lögn, eder och Guds namns missbruk.

4. Om han icke med flit hållet sig uti HErrans fruktar, så warder hans hus snart omstörtadt.

5. Då man siktar, så blifwa sådorna gwar; alltså hwad menniskan tager sig före, låder ju något orent derwid.

6. Lika som ugnen pröfwar de nya krukor; alltså bepröfwar bedröfwelsen menniskans sinne.* *Ords. 17: 21.

7. På frukten märker man, huru trädet hafwer ryktadt wordet; alltså märker man på talet, huru hjertat skickadt är.* *Syr. 19: 25, 26. Matth. 12: 34.

8. Du skall ingen prisa, utan du hafwer hört honom; ty på talet kännes mannen.

9. Följer du rättheten efter, så får du henne, och ikläder dig henne såsom en skön kjortel.

10. Fåglarna draga sig intill sina likar; alltså håller sanningen sig intill dem, som henne lyda.

11. Såsom lejonet waktar efter rofwet, alltså griper synden på sistone ogerningsmannen.

12. En gudfruktig talar alltid det helsosamt är; men en dåre förwandlas såsom månen.

13. När du ibland de owisa är, så märk, hwad tiden lida will; men ibland de wisa må du hålla det fram.

14. De dårars tal är öfwermåttan förtretligt, och deras löje är icke utan synd; och de kittla sig dock dermed.

Det gör dem godt (kittlar deras skadeglädje), att de göra andra bedröfwelse och skada.

15. Der man mycket swärjande* hörer, der står honom håret öfwer ända; och deras kif gör, att man måste hålla öronen lille *Syr. 23: 9.

16. När de högfärdige kifwa tillhopa, så följer der blodsutgjutelse med, och är förtretligt att höra uppå, då de hwarannan skämma.

17. Den som hemlighet uppenbarar, han tappar tron, och skal icke sedan få en trogen wän.* *Ords. 20: 19; cap. 25: 9. Syr. 19: 10; cap. 22: 27.

18. Haf din wän för ögon, och håll honom tro;

19. Men om du uppenbarar hans hemlighet, så får du honom icke igen.

D. ä.: Han blifwer icke mera din wän.

20. Den sin wän mister, han hafwer der så ondt af, som den hwilkens owän undkommer.

21. Lika som du släpper en fågel utur handen, alltså är det ock, när du mister din wän;* *Syr. 22: 25.

22. Du får honom icke igen; du behöfwer icke löpa efter honom, han är för långt borta; han är undsprungen såsom en rå utur nätet.* *Ords. 6: 2.

23. Sår kan man förbinda; spotska ord kan man försona;

24. Men den som hemlighet uppenbarar, med honom är det ute.

25. Den som blinkar med ögonen, han hafwer ondt i sinnet,* och låter icke wända sig derifrån. *Ords. 6: 13; cap. 10: 10.

26. För dig kan hon wäl sötligen tala, och lofwar fast det du talar; men på baken talar han annorlunda, och förwänder dig dina ord.

27. Jag kan ingenting så illa lida, som densamma; och HErren lider honom ej heller.

28. Den som kastar en sten upp i höjden, honom faller han neder uppå hufwudet; den som någon hemligen stinger, han sargar sig sjelf.

29. Den en grop gräfwer, han faller sjelf deruti.* *Ps. 7: 16. Ords. 26: 27. Pred. 10: 8.

30. Den som gillrar för en annan, han griper sig sjelf; den enom androm skada göra will, honom kommer det sjelf på hans hals, så att han icke wet hwadan.

31. De högfärdige bruka hån och spott; men hämnden waktar uppå dem, såsom ett lejon.

32. De som glädja sig, när den fromma illa går, de warda fångne i snaran; och hjertans sorg skall förtära dem, förr än de dö.

33. Wrede och grymhet äro styggeliga, och en ogudaktig brukar sådant.

28. Capitel.

Hämndgirig. Trätor. Klaffare.

Den sig hämnar, öfwer honom skall HErren hämnas igen;* och skall också behålla honom hans synder. *5 Mos. 32: 35. Rom. 12: 19. Ebr. 10: 30.

2. Förlåt din nästa hwad han dig emot brutit hafwer; och bed då, så warda dina synder ock förlåtna.* *Matth. 6: 14; cap. 18: 25. Marc. 11: 25. Luc. 6: 37.

3. En menniska behåller wrede emot den andra, och will söka nåd när HErranom;

4. Hon är obarmhertig emot sin like,* och will för sina synder bedja; *Matth. 18: 28.

5. Hon är icke utan kött och blod, och behåller wrede; ho will då förlåta henne sina synder?

6. Tänk uppå ändan,* och låt owänskap fara, den döden och förderf söker; *Syr. 7: 40.

7. Och blif uti budorden.* *3 Mos. 19: 18.

8. Tänk uppå budet, och öfwergif ditt hot emot din nästa.* *Matth. 5: 23, 24.

9. Tänk på den Högstas förbund, och förlåt fåwitskan.

10. Haf kif fördrag,* så blifwa många synder tillbaka; *Syr. 8: 1.

11. Ty en wredsam menniska upptänder kif, och en ogudaktig kommer oreda åstad emellan goda wänner, och hetsar dem emot hwarannan,* som god frid hafwa. *Ords. 26: 21.

12. När weden är mycken, så warder elden dess mer; och när menniskorna wäldige äro, warder wreden dess större; och om menniskorna rike äro, warder wreden dess starkare; och om trätan länge warar. så brinner det dess mer.

13. Redebogen wara till att träta, det upptänder en eld; och snar wara till kifs, det utgjuter blod.

14. Om du blåser på en gnista, så warder deraf en stor eld; men spottar du uppå en gnista, så slocknar hon; och båda kan af din mun komma.

15. Örnatasslare* och falska arga munnar äro förbannade; ty de uppwäcka ondt emellan dem, som god frid hafwa. *Syr. 31: 31.

16. En ond tunga gör många menniskor oens;

17. Och drifwer dem utur det ena landet i det andra;

18. Hon nederslår fasta städer, och förstörer förstadömen.

19. En ond tunga bortdrifwer redliga qwinnor; och gör dem gwitt wid det de hafwa haft möda och arbete före;

Efter Mose lag, då det war tillåtet att gifwa skiljobref, blef mången hustru genom en ond tunga, genom list och förtal, utan skuld bortdrifwen från sin man.

20. Den henne lyder, han hafwer aldrig ro, och kan ingenstädes med frid blifwa.

21. Gisslen gör strimmor; men en ond tunga sönderslår den och alltsammans.

22. Många äro fallne genom swärdsegg; men aldrig så många som för onda tungor.

23. Wäl är honom, som för en ond tunga bewarad är, och för henne oplågad blifwer, och hennes ok icke bära måste, och uti hennes band icke bunden är;

24. Ty hennes ok är af jern, och hennes band af koppar.

25. Hennes plåga är bittrare än döden, och wärre än helwetet,

26. Men hon warder den gudfruktiga intet undertryckande, och han warder i den elden icke brinnande.

27. Den som öfwergifwer HErran, han skall falla deruti och deruti brinna, och det skall icke utsläckt warda; det skall öfwerfalla honom såsom ett lejon, och förderfwa såsom en pard.

28. Du omgärdar dina egor med törne; hwi gör du icke mycket mer en dörr och bom för din mun?

29. Du wäger ditt silfwer och guld in? hwi wäger du ock icke dina ord på guldwigt?* *Syr. 21: 27.

30. Tag dig wara, att du derigenom icke stapplar, och faller för dina owänner, som wakta uppå dig.

29. Capitel.

Lån betalas. Lofwen hålles.

Den sin nästa lånar, han gör en barmhertig gerning;* och den som egodelar hafwer, han skall det göra. *2 Cor. 8: 14.

2. Låna din nästa, när han behöfwer, och så också du dinom nästa igen i förelagd tid;

3. Håll hwad du sagt hafwer, och handla icke bedrägligen med honom, så finner du alltid din nödtorft.

4. Mången menar, att det är funnet, som han på borgen tager; och bedröfwar honom, som honom hulpit hade.

5. Hon kyssar enom handen, då han lånar af honom, och talar så ödmjukeligen för sin nästas penningars skull;

6. Men när han skall gifwa det igen, så förhalar han det, och klagar fast: Det är dyr tid.

7. Och om han än förmår det, gifwer han som nogast hälften igen, och räknar honom det till för en winning;

8. Om han icke förmår det, så gör han honom de penningar qwitt: så hafwer då den samme köpt sig en owän för sina egna penningar;

9. Och denne betalar med bannor och last; och gifwer honom smädligen ord för tacken.

10. Mången lånar ogerna utaf ingen ond mening; utan han fruktar, att han warder sitt qwitt.

11. Dock haf tålamod med din nästa i nöden, och gör den almosan dertill, att du gifwer honom tid.

12. Hjelp den fattiga för budets skull,* och låt honom icke gå slapp ifrån dig i nöden; *3 Mos. 25: 35. 5 Mos. 15: 7, [et]c. Matth. 5: 7.

13. Umbär gerna dina penningar för din broders och nästas skull; och gräf dem icke neder under en sten, der de dock förfaras.

14. Samka dig en skatt* efter den Allrahögstas bud, han warder dig bättre än något guld. *Syr. 17: 18. Matth. 6: 19. Luc. 6: 35.

15. Lägg din almosa i ett besynnerligt rum,* och hon skall uthjelpa dig ifrån all olycka;† *5 Mos. 26: 12. †Ps. 41: 2. Dan. 4: 24. Apg. 10: 4. 1 Cor. 16: 2. 2 Cor. 8, 9 cap.

Det som du ämnar gifwa, lägg särskildt, såsom Paulus lärer, 2 Cor. 8: 14 och cap. 9: 6, och såsom Mose lärde att lägga tionden åsido. Uppriktig wälgörenhet har nådelön med sig, stundom redan i detta lifwet, men kan icke bidraga till någon menniskas salighet. Se Tob. 4: 11.

16. Hon skall strida för dig emot dina owänner,* *Ps. 41: 3.

17. Bättre än någon sköld eller spets.* *Ps. 3: 4.

18. En from man lofwar för sin nästa;

19. Men en skamlös menniska låter blifwa honom.

20. Förgät icke din löftesmans wälgerning;

21. Ty han hafwer utsatt sig sjelf för dig.

22. En ogudaktig förer sin löftesman i skada;

23. Och en otacksam låter sin förlossare sitta i fara.

24. Gå i löfte hafwer många rika menniskor förderfwat, och kastat dem hit och dit, såsom wågen i hafwet;

25. Det hafwer myndiga män bortdrifwit, så att de uti främmande land måste huswille gå.

26. Om en ogudaktig i löfte gått hafwer, och umgår med swek, att han må komma sig der ut, den warder icke straff undkommande.

27. Hjelp din nästa ut, så mycket du kan; och se dig före, att du icke sjelf kommet deröfwer på skada.

28. Det är nog till detta lefwernet, att man hafwer watten och bröd, kläder och hus, der man sin nödtorft med skyla kan.* *Syr. 39: 31.

Blott till nödtorft, men icke till öfwerflöd, skall man låna och hjelpa sin nästa, v. 27.

29. Bättre är en ringa näring under ett brädskjul, det eget är, än ett kosteligt bord ibland främmande.* *Ps. 37: 16. 1 Tim. 6: 6, 8.

30. War till frids, ehwad du hafwer litet eller mycket; ty det är ett skamligt lefwerne gå hus från hus.

31. Der en är främmande, tör han icke låta sin mun upp;

32. Han måste låta dem in till sig, och låta dem dricka med sig, och ingen tack få;

33. Han måste dertill höra bittra ord, nemligen: Gack, du främmande, och duka bord; låt mig äta med dig, hwad du hafwer.

34. Äfwen: Drag här ut; jag hafwer fått en ärlig gäst, jag måste hafwa huset, min broder drager in till mig.

35. Sådant är en förnuftig man swårt, att han för herberges skull sådana ord höra skall, och att man förewiter honom, det han honom lånt hafwer.

Delsamma sker ock dem, som borga och stor handel och byggning företaga och sedan måste öfwergifwa det åt andra.

30. Capitel.

Barnaaga. Lifs sundhet.

Den sitt barn kärt hafwer, han håller det städse under riset, på det han framdeles skall få glädje af det.* *Ords. 13: 24; cap. 29: 17.

2. Den sitt barn i tukt håller, han skall få glädje af det, och behöfwer icke skämmas* wid det när sina kända. *Ords. 23: 13.

3. När en tuktar sin son, bedröfwar han sin owän, och gläder sina wänner;

4. Ty om hans fader dör, så är det lika som han wore icke död; ty han hafwer sin like efter sig left.

5. Då han lefde, såg han sin lust, och hade glädje af honom; då han blef död, behöfde han icke sörja;

6. Ty han hafwer efter sig låtit ett förswar emot sina owänner, och den der wänner åter till wilja wara kan.

7. Men den, som wid sitt barn för flat är, han klagar dess strimmor; och så ofta som det gråter, förskräcker han sig.

8. Ett agalöst barn warder owyrdigt, såsom en otam häst.

9. War flat för din son, så måste du framdeles frukta för honom; lek med honom, så bedröfwar han dig framdeles.

10. Skämta icke med honom, att du icke framdeles med honom sörja skall, och dina tänder på sistone gnissla måste.

11. Låt honom icke sin wilja i ungdomen, och ursaka icke hans dårskap.

12. Böj hans hals, medan han ännu ung är; och slå honom i ryggen, medan han ännu liten är,* på det han icke skall warda halsstyf och dig olydig. *Syr. 7: 25.

13. Lär ditt barn. och låt det icke gå fåfängt, att du icke deröfwer kommer uppå skam.

14. Det är bättre, att en är fattig, och dermed helbregda och frisk, än rik och osund.

15. Wara frisk och helbregda, är bättre än guld; och en helbregda kropp är bättre än mycket gods;

16. Ingen rikedom är liknandes wid en helbregda kropp; och ingen glädje lik wid hjertans glädje.

17. Döden är bättre än ett krankt lefwande, eller en ständig krankhet.

18. Det är lika som en god rätt för en mun, den intet äta kan; och såsom den mat, den man sätter wid en död mans grift;

19. Ty hwad är offret afguden nyttigt? Han kan dock hwarken äta eller lukta.* *Ps. 115: 5, 6.

20. Så är det ock med en rik, den Gud sjuk gör;

21. Han ser det wäl med ögonen, och derefter suckar; och är såsom en snöpt, den när en jungfru ligger och suckar.

22. Gör dig icke sjelf sorg; och plåga dig icke sjelf med dina egna tankar;

23. Ty ett gladt hjerta är menniskans lif; och hennes fröjd är hennes långa lif.* *Ords. 15: 13; cap. 17: 22.

24. Gör dig godt och styrk ditt hjerta; och drif sorgen långt bort ifrån dig;

25. Ty sorg dräper många menniskor, och tjenar dock ingenstäds till.

Sorgen hjelper intet och gör ingen sak bättre, hwartill skall hon då tjena? Se 2 Cor. 7: 10.

26. Nit och wrede förkorta lifwet; och sorg gör mannen gammal, förr an tid är.* *Ords. 12: 25.

27. Ett gladt hjerta smakar all ting wäl, som han äter.

31. Capitel.

Egendoms bruk. Bords- och sundhetsreglor.

Waka efter rikedomar förtärer kroppen; och derom sörja, låter icke sofwa.

2. När en ligger och sörjer, så waknar han alltid upp; såsom en stor krankhet alltid uppwäcker.

3. Den är rik, som arbetar och samlar penningar, och håller upp emellanåt, och nyttjar dem;

4. Men den är fattig, som arbetar, och det lyckas honom intet; och om han än uppehåller, så är han dock ett stackare.

5. Den penningar älskar, han blifwer icke utan synd; och den förgängligt* söker, han måste med förgås. *Matth. 6: 19.

6. Många komma på olycka för penningens skull, och förderfwas deröfwer för sina ögon.

7. De som honom offra,* dem störtar han neder; och de oförsigtiga griper han. *Matth. 6: 24. Eph. 5: 5.

De som offra åt mammon och tjena den, äro afgudadyrkare, såsom ock Paulus säger, att girighet är afguderi, och de girige äro mammons prester eller tjenare.

8. Wäl är den rika, som ostraffeligen funnen warder, och icke söker penningar.* *Ps. 62: 11.

9. Ho är den? Så wilja wi lofwa honom; ty han gör mäktiga ting ibland sitt folk.

10. Den härutinnan bepröfwad och rättsinnig funnen warder, han warder med skäl lofwad; han kunde wäl göra illa, och gjorde dock icke; skada göra, och gjorde dock icke;

11. Derföre blifwer hans gods; och de helige prisa hans almosa.

12. När du sitter wid en rik mans bord, så öppna icke dina käftar,

13. Och tänk icke: Här är nog till att äta;

14. Utan tänk, att ett argt öga är nidskt.

15. Ty hwad är nidskare än ett sådant öga? Och gråter, då det ser en taga till.

16. Tag icke till af allt det du ser;

17. Och tag icke det för honom i fatet ligger.

18. Märk till wid dig sjelf, hwad din nästa gerna eller ogerna hafwer; och håll dig förnufteligen i alla stycken.

19. Ät som en menniska, hwad för dig satt är; och ät icke allt för mycket, på det att man icke skall warda dig wred.

20. För tukts skull håll du först upp; och war icke en omättelig fråssare, att du icke får ogunst.

21. När du ibland många sitter, så tag icke du först till.

22. En sedig menniska låter sig med en ringa ting nöja; derföre behöfwer han icke i sin säng hicka;

23. Och när magen wid måttlighet hållen warder, så sofwer man lusteligen; så kan en bittida stå upp om morgonen, och är lustig wid sig sjelf.

24. Men en omättelig fråssare sofwer oroligen, och hafwer magwärk och bukref.

25. Om du förmycket ätit hafwer, så statt upp; gack bort och kasta upp, det är dig helsosamt.

26. Min son, hör mig, och förakta mig icke; att mina ord på sistone icke komma dig igen.

27. Tag dig något före till att arbeta, så kommer dig icke någon krankhet uppå.

28. En gifmild man lofwa menniskorna, och säga: Han är en ärlig man; och sådant är godt lof;

29. Men om en karg usling talar hela staden illa, och man säger rätt deruti.* *1 Sam. 25: 17, 25. Syr. 14: 3.

30. War icke en windrinkare;* ty win förderfwar många menniskor. *Es. 5: 22.

31. Äsjan pröfwat lödningen; alltså pröfwar ock winet öfwerdådiga hjertan, när de druckne äro.

32. Win wederqwicker menniskans lif, om man dricker det måttligen.* *Ps. 104: 15. 1 Tim. 5: 23.

33. Och hwad är det för ett lefwande, der intet win är?

34. Win är skapadt dertill, att det skall göra menniskan glad.

35. Win drucket till nödtorft, fröjdar kropp och själ;* *Ords. 31: 6, 7. Syr. 40: 20.

36. Men om man dricker der för mycket af, hafwer det allt ondt med sig.* *Eph. 5: 18.

37. Dryckenskap gör en galen dåre ännu galnare.

38. Så att han trotsar och pockar, till dess han stött, slagen och sargad warder.

39. Straffa icke din nästa uti dryckenskap, och försmäd honom icke uti hans glädje.

40. Gif honom icke onda ord, och möt honom icke med hårdt tal.

32. Capitel.

Gästabuds seder. Goda råd.

Är du förordnad till skaffare, förhäf dig icke, utan håll dig lika wid dem, och laga dig efter dem, så sitter du rätt;

2. Och gif det till, hwad dig bör, om du will sitta der med;

3. På det de måga wara glade med dig; der får du ära med, och man kallar dig en sedig och belefwad man.

4. Den äldste skall tala;* ty det bör honom, såsom den der förfaren är; *Job 32: 6.

5. Och förhindra icke spelmännerna.

6. Och om man wisor sjunger, så häng icke deruti med, och spar din wishet till en annan tid.* *Pred. 3: 7. Syr. 20: 7.

7. Såsom en rubin lyser i skönt guld, alltså pryder ock sången gästabudet.

8. Såsom en smaragd i skönt guld wäl står;

9. Alltså stå wisor ock wäl, der godt win är.

10. En yngling må ock wäl tala en gång eller twå, när han behöfwer det;

11. Och när man honom frågar, skall han göra det kort;

12. Och hålla sig såsom den der icke mycket wet, och hellre tiga;

13. Och skall icke hålla sig lika wid herrarna och när en gammal talar, icke falla uti hans tal.

14. Thordön hafwer stor ljungeld med sig; blygd gör stor ynnest.

Ljungeld gör allt ljust för thordönen hasteligen; alltså gör blyghet snart ynnest när hwar man, ty all werlden håller af en ung menniska, då hon blygaktig är. Och twärtom är all werlden mot en oförskämd hätsk.

15. Statt ock i tid upp, och war icke den siste.

16. Utan gack snart hem, och lek der och gör hwad du will; dock att du intet ondt gör, och wid ingen illa låter.

Lek, d. ä. war glad och förnöjd, dock o. s. w.

17. Utan tacka för allt detta Honom, som dig skapat, och med sitt goda wälplägat hafwer.

18. Den som fruktar HErran, han låter gerna lära sig; och den som bittida skickar sig dertill, han warder nåd finnande.

19. Den som efter Guds ord frågar, han skall rikeligen få det;* men den som icke menar det med allwar, han warder icke utan wärre deraf. *Syr. 14: 23.

20. Den som fruktar HErran, han drabbar uppå den rätta läran, och kommer rättfärdigheten att lysa såsom ett ljus.

21. En ogudaktig låter icke straffa sig, och wet hjelpa sig med annans exempel i sina anslag.

En ogudaktig tröstar sig på detta falska sätt: Jag ser intet att honom illa går, som dock Guds ord föraktar; ja, ju argare skalk, ju bättre lycka. Se Ps. 73.

22. En förnuftig man föraktar icke goda råd;

23. Men en öfwerdådig och högfärdig rädes intet, ändock han gjort hafwer, hwad han wille.

24. Gör intet utan råd, så ångrar dig det icke, sedan det gjort är.

25. Gack icke den wägen, der du på falla må, eller der du dig på stenar stöta må.

26. Förlåt dig icke derpå, att wägen slät är;* ja, tag dig ock wara för dina egna barn. *Syr. 21: 11.

27. Ehwad du hafwer för händer, så haf tröst till Gud* af allt hjerta; ty det är hålla Guds bud. *Ps. 37: 5. Micha 6: 8.

28. Den som sätter tro till Guds ord, han aktar buden;* och den som tröstar uppå HErran, honom skall intet fattas. *Pred. 12: 13.

33. Capitel.

Dårars hjerta. Egendoms bruk.

Den som fruktar Gud, honom wederfars intet ondt; utan då han frestad är, skall han åter förlossad warda.* *Ords. 12: 21.

2. Ett wis man hatar icke Guds ord: men en skrymtare swäfwar som ett skepp på stormande hafwet.

3. En förståndig menniska håller sig fast wid Guds ord; och Guds ord är henne wisst såsom ett klart tal.

4. Blif wiss på saken, och tala sedan derom; låt först wäl lära dig, så kan du swara.

5. En dåres hjerta* är såsom ett hjul på wagnen; och hans tankar löpa omkring såsom ett hjulnaf. *Syr. 21: 17.

6. Såsom en stodhäst gnäggar åt alla skjul, så hänger ock en skrymtare intill alla bespottare,

Denne skrymtaren är den, som låts wara skarpsinnig i skriften, och frågar hwarföre det och det lärdt är; hwi den ena dagen är helig och den andra dagen icke; hwi wattnet är själens dop; hwi bröd och win måste wara Christi lekamen och blod?

7. Och säger: Hwi skulle den ena dagen wara heligare än den andra? Efter solen gör ju alla dagar i året lika.

8. HErrans wishet hafwer så åtskilt dem, och Han hafwer så skickat årstider och helgedagar.* *1 Mos. 2: 3.

9. Han hafwer somliga utwalt och helgat för andra dagar.

10. Lika som alla menniskor äro af jorden, och Adam af stoft skapad;* *1 Mos. 2: 7.

11. Och HErren hafwer dock åtskilt dem efter sin margfaldiga wishet, och hafwer skickat mångahanda sätt ibland dem;* *1 Cor. 12: 4, 5.

12. Somliga hafwer Han wälsignat, upphöjt och helgat, och till sin tjenst kallat; men somliga hafwer Han förbannat och förnedrat, och bortkastat dem utaf deras stånd.

Somliga hafwer Herren upplyft med sitt ords kunskap; somliga hafwer Han låtit blifwa i deras otro efter sitt gudomliga råd. Se Rom. cap. 9.

13. Ty de äro uti Hans hand, såsom ler uti pottomakarens hand: han gör alla sina gerningar såsom honom täckes.* *Es. 45: 9. Jer. 18: 6. Wish. 15: 7. Rom. 9: 20, 21.

14. Alltså äro ock menniskorna uti Hans hand, som dem gjort hafwer; och Han gifwer hwar och en, såsom Honom synes godt wara.* *1 Cor. 12: 11.

15. Alltså är det goda skickadt emot det onda, och lifwet emot döden, och den gudfruktige emot den ogudaktiga; alltså skåda alla den Högstes werk, så äro alltid tu skickade emot tu, och ett mot det andra.

16. Jag hafwer sist uppwaknat, såsom en den der efterhemtar om hösten;

17. Och Gud gaf mig der wälsignelse till, att jag ock hafwer split mina prässar såsom i full höst.

18. Skåder, huru jag icke för mig arbetat hafwer; utan för alla dem som gerna lära wilja.* *Syr. 24: 47.

19. Hörer mig, I store herrar; och I regenter i folket, lägger det på hjertat.

20. Gif icke din son, hustru, broder och wän wåld öfwer dig, så länge du lefwer, och öfwergif ingen dina egodelar, att dig icke ångrar det, och du måste bedja dem der om.

21. Medan du lefwer och anda hafwer, undergif dig ingen annan menniska.

22. Det är bättre att dina barn behöfwa dig, än att du måste se dem i händerna.

23. Blif du den öfwerste i dina egodelar; och låt icke taga din ära bort;

24. När din ände kommer, att du måste derifrån, si, då skifta ditt arf ut.

25. Åsnan bär hans foder, gissel och börda; alltså tjenaren sitt bröd, straff och arbete.

26. Håll din tjenare till arbete, så hafwer du ro för honom; låter du honom gå fåfäng, så will han wara en junker.

27. Ok och tömmar böja halsen; en ond tjenare hugg och slag;

28. Drif honom till arbete, att han icke går fåfäng.

29. Fåfäng gå, lärer mycket ondt.

30. Lägg honom arbete uppå, det en tjenare tillhörer; lyder han dig icke, så sätt honom i stocken; dock lägg ingen allt för mycket uppå, och håll måtta i all ting.

31. Hafwer du en tjenare, så låt dig wårda om honom såsom om dig sjelf; ty den honom något gör, han menar ditt lif och lefwerne; hafwer du en tjenare, så låt hålla honom som det wore du sjelf, ty du behöfwer honom såsom ditt eget lif.

Denna vers förklarar de föregående.

32. Håller du honom illa, så att han löper bort ifrån dig, hwar will du söka honom igen?

34. Capitel.

Dröm fåfäng. Guds ords kraft.

Owisa menniskor bedraga sig sjelfwa med galen förhoppning; och dårar förlåta sig uppå drömmar.

2. Den som drömmar aktar,* han tager efter skuggan; och far efter att gripa wädret. *5 Mos. 13: 1.

3. Drömmar äro icke annat än beläte utan warelse.

4. Hwad orent är, huru kan det rent wara; och hwad falskt är, huru kan det sannt wara?

Drömmar äro falska och orena, hwad skulle de då helga eller rent göra.

5. Egen spådom och uttydning och drömmar äro intet, och de göra dock swåra tankar;

6. Och om det icke kommer igenom den Högstas inskjutelse, så håll intet deraf;

Den högstas inskjutelse betyder sådana syner och drömmar, som propheterna hade, och hwarom talas Joel 2: 28.

7. Ty drömmar bedraga många menniskor, och det felar för dem, som bygga der uppå.

8. Man behöfwer ingen lögn dertill, att man skall hålla Guds bud; och man hafwer nog af Guds ord, när man rätt lära will.

Du behöfwer icke fråga efter bedrägliga drömmar i det, som du bör göra, ty du hafwer Guds ord.

9. En wäl öfwad man förstår mycket; och en wäl föraren kan tala om wishet;

10. Men den der intet öfwad är, han förstår föga;

11. Och de wille andar komma mycket ondt åstad.

12. Då jag ännu i willfarelse war, kunde jag ock mycket lära, och war så lärd, att jag icke kunde allt säga det.

13. Och kom ofta i dödsfara deröfwer, till dess jag derifrån förlossad wardt.

14. Nu ser jag, att de gudfruktige hafwa den rätta Andan;* *Joh. 16: 31.

15. Ty deras hopp står till Honom, som dem hjelpa kan.

16. Den som fruktar HErran, han behöfwer för ingenting förskräckas eller bäfwa; ty Han är hans hopp.* *Ps. 27: 1–3.

17. Wäl är honom, som fruktar HErran.* *Ps. 112: 1.

18. Hwar uppå förlåter han sig; hwad är hans tröst?

19. HErrans ögon se uppå dem som älska Honom;* Han är ett mäktigt beskärm, en stor starkhet, en skygd emot hettan, ett skjul emot den heta middag, en bewaring emot stapplande, en hjelp emot fall; *Ps. 33: 18. Ps. 34: 16.

20. Den hjertat fröjdar, och gör ansigtet gladt; och gifwer helsa, lif och wälsignelse.

21. Den som offrar af orättfärdigt gods, hans offer är en bespottelse;* *Ords. 15: 8; cap. 21: 27.

Herren hatar rofs bränneoffer. Allt gods, som är förwärfwadt med synd, är wederstyggligt inför Herran, och offer eller wälgerningar för Herrans skull af sådant gods är en hädelse, om icke hjertat är förkrossadt och ett nytt sinne werkadt genom Guds nåd; men se Luc. 19: 1–10.

22. Och sådan de ogudaktigas bespottelse behagar Gudi intet.

23. De ogudaktigas gåfwor behaga den Högsta allsintet; och syndarena låta icke försona sig med mycket offer.* *Es. 1: 11; cap. 66: 3, 4.

24. Den som offrar af den fattigas gods, han gör lika som den der slagtat sonen för fadrens ögon.

25. Den fattige hafwer intet utan något litet bröd; den som gör honom derwid qwitt, han är en mördare.

26. Den som enom förtager hans bergning, han dräper sin nästa.

27. Den som icke gifwer arbetaren sin lön, han är en dråpare.* *3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14.

28. När en bygger, och åter omkull rifwer, hwad hafwer han deraf annat än arbete?

De wilja offra och fromme wara, men wilja icke öfwergifwa synden: sådant är att tillika bygga och nederbryta, att tillika bedja och bannas.

29. När en beder och åter bannar, huru skall HErren bönhöra honom?

30. Den sig twår, när han wid en död kommit hafwer, och kommer åter wid honom, hwad hjelper honom hans twagning?* *4 Mos. 19: 11, [et]c. Ords. 26: 11. 2 Pet. 2: 22.

31. Alltså är den menniska, som för sina synder fastar, och syndar ju alltid igen; ho skulle hans bön höra, och hwad hjelper honom hans fasta?* *Ords. 28: 9. Es. 1: 15; cap. 59: 2.

35. Capitel.

Frukta Gud är bästa offer. Rätt bön.

Hålla Guds bud, det är ett rikt offer;* *1 Sam. 15: 22.

2. Akta Guds bud högt, det offret hjelper wäl.

3. Den Gudi tackar, det är ett rätt semlooffer.

4. Den barmhertighet öfwar, han gör det rätta tackoffret.

5. Öfwergifwa synden, det är en gudstjenst, som HErranom behagar; och wända igen att göra illa, det är ett rätt försoningsoffer;

6. Men du som icke derföre komma tom* fram för HErran; *2 Mos. 23: 15; cap. 34: 20. 5 Mos. 1: 16.

Tom, d. ä. tomhändt. Såsom de säga: hjelpa icke goda gerningar, så wilja wi intet göra; hwad skulle wi med prester?

7. Ty sådant måste man ock göra för Guds buds skull.

8. Den rättfärdiges offer gör altaret rikt, och hans rökande är sött för den Högste.

9. Den rättfärdiges offer är tacknämligt; och han skall aldrig warda förgäten.

10. Gif Gudi sin ära med glada ögon; och din förstling utan all brist.* *3 Mos. 22: 21. 5 Mos. 15: 21. Mal. 1: 14.

11. Hwad du gifwer, det gif gerna; och helga din tionde glader.

Här talas om tionden till presterna och Leviterna.

12. Gif den Högste efter som Han dig gifwit hafwer; och hwad din hand förmår, det gif med glada ögon;* *2 Cor. 9: 6.

13. Ty HErren, som wedergällaren är, skall löna dig det sjufaldt.

14. Förminska icke din gåfwa, det är icke tacknämligt.

15. Sök icke fördel då du offra skall; ty HErren är en hämnare, och för Honom gäller intet anseende till personen.* *5 Mos. 10: 17. 2 Chrön. 19: 7. Job 34: 19. Wish. 6: 8. Apg. 10: 34. Rom. 2: 11. Col. 2: 6. Eph. 6: 9. Col. 3: 25. 1 Pet. 1: 17.

Sök icke fördel, såsom de der tillbakahålla något af det de böra offra eller gifwa i tionde; eller gifwa det sämre är, och behålla det bästa, eller minska den del, som är lagd till Guds ära.

16. Han hjelper den fattiga, och anser ingen person, och hörer den oförrättades bön.

17. Han föraktar icke den faderlösas bön; eller enkan, när hon beklagar sig.

18. Enkans tårar flyta wäl neder åt kindbenet;

19. Men de ropa upp åt öfwer honom, som dem utträngt hafwer.

20. Den Gudi tjenar med lust, den är tacknämlig, och hans bön räcker allt upp i skyn.

21. Den eländes bön tränger sig genom skyn. och wänder icke igen, till dess hon fram kommer, och wiker icke af, till dess den Högste ser dertill.

22. Och HErren skall rätt döma och straffa, och skall icke fördröja det, eller någon förhalning lida, till dess Han sönderslår de obarmhertigas länder;

23. Och hämnas öfwer sådana menniskor, och förgör alla dem, som dessa emot äro, och omstörtar de orättfärdigas makt;

24. Och gifwer hwar och en efter hans gerningar; och lönar dem såsom de förtjent hafwa;

25. Och hämnas öfwer sitt folk; och gläder dem med sin barmhertighet.

26. Lika som regnet välkommet är, då torka är; alltså kommer ock barmhertigheten i nöden till rättan tid.

36. Capitel.

Jesu Syrachs bön. Bäste wän.

HErre allsmäktige Gud, förbarma dig öfwer oss;

Detta capitel är en sådan insigt i prophetiorna om Christi rike och Evangelii lära, som de fromma på den tiden hade. Se Ps. 2. Ps. 110.

2. Och se här till, och förskräck alla folk;* *Jer. 19: 25.

3. Lyft din hand upp öfwer de främmande, att de måga se din makt.

4. Såsom du för deras ögon helgad warder när oss;* alltså bewisa dig ock härligen på dem för wåra ögon; *4 Mos. 14: 14.

5. På det de måga känna, såsom wi känna, att ingen annan Gud är, än du, HErre.

6. Gör nya tecken och nya under;

7. Bewisa din hand och högra arm härligen;

8. Uppwäck din wrede, och utgjut grymhet;* *Ps. 79: 6.

9. Ryck bort motståndaren; och sönderkrossa owännen;

10. Och skynda dig dermed, och tänk uppå din ed, att man må prisa dina underliga werk.

11. Eldens wrede förtäre dem, som så säkre lefwa; och de, som ditt folk ondt göra, förgånge.

12. Slå förstarnes hufwuden sönder, som wåra owänner äro, och säga: Wi äro det allena.

13. Församla alla Jacobs slägter, och låt dem ditt arf wara såsom af begynnelsen.

14. Förbarma dig öfwer ditt folk, som af dig namn hafwer; och öfwer Israel, den du kallar din första son.* *2 Mos. 4: 22.

15. Förbarma dig öfwer Jerusalems stad, der din helgedom är, och der du bor.

16. Upprätt Zion igen,* att ditt ord må der åter upptagas, och din ära i folket stor warda. *Ps. 102: 14, 15.

17. Bewisa dig emot dem, som af begynnelsen din egendom warit hafwa; och fullkomna de prophetior, som i ditt namn förkunnade äro.

18. Wedergäll dem som wänta efter dig, att dina propheter måga finnas sannfärdige.

19. Hör, HErre, deras bön, som åkalla dig, efter Aarons wälsignelse* öfwer ditt folk; på det alla de, som på jorden bo, måga känna, att du, HErre, den ewige Guden är. *4 Mos. 6: 23, 24, 27. Syr. 45: 49.

Se 4 Mos. 6: 23.

20. Buken tager allahanda mat till sig; dock är den ena maten bättre än den andra.

21. Såsom tungan smakar willebråden, alltså märker wäl ett förståndigt hjerta falska ord.

22. En swekfull menniska kan föra en uti olycka; men en som förfaren är, kan taga sig der wara före.

23. Alla mödrar hafwa söner kära; dock är stundom en dotter bättre än en son.

24. En dägelig qwinna gläder sin man; och en man hafwer ingenting kärare;

25. Om hon dertill är wänlig och from, så finner man icke den mans like.

26. Den en hustru hafwer, hans gods förkofrar sig; och han hafwer en trogen hjelp och en stolpe, som han kan stödja sig wid.

27. Der ingen gård omkring är, der förskingras godset; och der ingen hustru är, der går husbonden willrådig.

28. Såsom man icke betror en stråtröfware, som löper ifrån den ena staden till den andra; alltså betror man icke en man, som intet näste hafwer; utan måste der indraga, som mörkret tager honom.

37. Capitel.

Falskt och god rådgifware.

Hwar och en wän säger wäl: Jag är ock wän; men somlige äro wänner allenast med namnet.

2. När wänner hwars annars owänner warda, blifwer hatet intill döden.

3. Ack, hwadan kommer dock det onda,* att all werlden få full med falskhet är? *Joh. 8: 44.

4. När wännen wäl går, så glädja de sig med honom; men när honom illa går, så warda de hans owänner;* *Syr. 6: 10.

5. De sörja med honom för bukens skull; men der nöden kommer, så hålla de sig till skölden.

Till skölden, d. ä.: de söka sin trygghet och fördel.

6. Förgät icke din wän, då du glad är;

7. Och kom honom ihåg, då du rik warder.

8. Hwar och en rådgifware will råda; men somlige råda på sin egen nytta.

9. Derföre tag dig wara för rådgifware; betänk tillförene, om det godt är; ty han tänker till äfwentyrs råda sig sjelf till goda, och will låta dig wåga det,

10. Och säger: Du är på rätta wägen; och han står likwäl emot dig, och ser till, huru det gå will.

11. Håll intet råd med den der någon ond mening hafwer till dig; och tag icke dem till råds, som afund till dig hafwa.

12. Lika som du en qwinna frågade, huru man hennes medträterska wänlig wara skulle; eller en förskräckt, huru man örliga skulle; eller en köpman, huru högt han wille räkna dina waror emot sina; eller en köpare, huru dyrt du ditt gifwa skulle;

13. Eller en nitsk, huru man wäl göra skulle; eller en obarmhertig, huru man nåd bewisa skulle; eller en lat om stort arbete;

14. Eller en dagakarl, den ingenstäds besittandes är, huru man icke skall gå utaf arbetet; eller en lat husknekt, om många sysslor.

15. Med dessa menniskor gack ej till råds; utan håll dig stadigt till gudfruktiga menniskor, der du wet, att de hålla Guds bud;

16. De som så sinnade äro, som du är; hwilka medlidande med dig hafwa, om du i någon måtto stapplar;

17. Och blif wid deras råd; ty du finner intet trognare råd.* *2 Mos. 18: 21.

18. Och en sådan kan ofta bättre se en ting, än sju wäktare, som uppe på wakten sitta;

19. Dock i allt detta åkalla ock den Högste, att Han främjar dina gerningar, och låter dig intet fela.

Det är icke nog att hafwa godt råd; Gud måste gifwa lyckan dertill, eljest får det icke framgång, ty Han will ock wara med och åkallad warda.

20. Förr än du något begynner, befråga dig; och förr än du något gör, tag der råd till;

21. Ty om man hafwer något nytt för händer, der måste ett komma af dessa fyra, att det skall antingen godt eller ondt warda, lifwet eller döden deraf följa; och allt detta regerar tungan alltid.

22. Mången är wäl skicklig till att råda andra, och är sig sjelf intet nyttig.

23. Mången will klokligen råda, och man hörer honom dock icke gerna; densamma blifwer en tiggare;

24. Ty han hafwer icke af HERranom nåden dertill; och ingen wishet är uti honom.

25. Mången är wis genom egen förfarning; han skaffar nytta med sitt råd, och drabbar rätt.

26. En wis man kan lära sitt folk, och skaffar nytta med sitt råd och drabbar rätt.* *Syr. 9: 21.

27. En wis man warder högt lofwad, och alla de honom se, prisa honom.

28. Hwar och en hafwer en bestämd tid till att lefwa;* men Israels tid hafwer intet tal. *Job 14: 5.

29. En wis hafwer när sitt folk ett stort anseende; och hans namn blifwer ewinnerligen.

30. Min son, pröfwa hwad din kropp sundt är, och se hwad honom osundt är, det gif honom icke;* *Syr. 31: 22.

31. Ty allahanda tjenar icke hwar man; så förmår ej heller hwar man allahanda.

32. Öfwerfyll dig icke med allahanda kräselig mat, och ät icke för girigt;* *Syr. 31: 23.

33. Ty mycket ätande gör en krank: och en omåttlig fråssare får sjukdom.* *Syr. 31: 24.

34. Många hafwa ätit sig ihjäl; men den som måttlig är, han lefwer dess längre.

38. Capitel.

Krankhets-, döds- och sorgereglor. Lärarearbete.

Ära läkaren med tillbörlig ära, att du må få honom i nöden;

2. Ty HErren hafwer skapat honom; och läkedomen kommer ifrån den Högste; och konungarna ära honom.

3. Läkarens konst upphöjer honom, och gör honom stor när förstar och herrar.

4. HErren låter läkedomen wäxa utaf jorden; och en förnuftig föraktar honom icke.

5. Wardt dock det bittra wattnet sött af ett träd,* på det man dess kraft känna skulle; *2 Mos. 15: 25. Jud. 5: 15.

6. Och Hon hafwer sådan konst gifwit menniskan, på det Han skulle prisad warda uti sina underwerk;

7. Dermed helar han och fördrifwer sweda, och apothekaren gör läkedom deraf.

8. Guds werk kan man icke alla räkna, och Han gifwer allt, det godt är på jorden.

9. Min son, när du krank är, så förakta detta icke; utan bed HErran, så gör Han dig helbregda.* *Es. 38: 2, [et]c.

10. Låt af synden, och gör dina händer ostraffliga, och rensa ditt hjerta ifrån all missgerning.

Blif först from, sedan låt bedja för dig, dernäst bruka då läkaren.

11. Offra söt rök och semlor till tänkeoffer; och gif ett fett offer,* såsom du måste hädan. *3 Mos. 2: 1.

12. Sedan låt läkaren till dig; ty HErren hafwer skapat honom; och låt honom icke ifrån dig, efter du dock behöfwer honom.

13. Den stund kan komma, att den kranke allena genom dessa hulpet warder,* *Jac. 5: 14, 15.

14. När de bedja HErran, att med honom må bättre warda, och han får helsa till att längre lefwa.

15. Den som för sin Skapare syndar, han måste komma läkaren i händer.* *5 Mos. 28: 22.

16. Min son, när en dör, så begråt* honom, och beklaga dig, såsom den der stor sorg fått hafwer, och swep hans kropp efter tillbörlighet, och låt komma honom ärligen till grafwen. *Syr. 22: 10, 11.

17. Du skall gråta bitterligen, och hjerteligen bedröfwad wara, och klagogråt hålla, derefter som han warit hafwer,

18. Åtminstone en dag eller twå, på det man icke skall förtala dig; och tag ock så åter hugswalelse igen,* att du icke sorgfull warder; *2 Sam. 12: 20. 1 Thess. 4: 13.

19. Ty af sorg kommer döden, och hjertans ångest förswagar krafterna.* *Ordspr. 15: 13; cap. 17: 22.

20. Sorg och fattigdom gör hjertana we uti frestelsen öfwermåttan.

21. Låt icke sorgen in uti hjertat, utan slå henne ifrån dig; och tänk uppå ändan, och förgät det icke;

22. Ty der är intet igenkommande, det hjelper honom intet; men dig gör du skada.

23. Tänk på honom, såsom han är död blifwen, så måste du ock dö: I går borde mig, i dag dig.

24. Sedan den döde nu i ro ligger, så wänd ock du igen att tänka på honom; och hugswala dig åter öfwer honom, efter hans ande nu hädan skild är.

Såsom David gjorde om sitt barn, och sade: jag måste till honom, han kommer icke till mig, 2 Sam. 12: 22, 23.

25. Den som Skriften lära skall, han kan intet annat arbete sköta; och när man lära skall, måste man intet annat hafwa göra.

Se 2 Tim. 2: 4.

26. Huru kan den akta på lära, som plöja måste, och den gerna oxarna med gisslet drifwer, och med sådana werk umgår, och wet intet annat än om oxar tala?

27. Han måste tänka, huru han skall bruka åkern; och måste sent och arla gifwa korna foder.

28. Alltså ock de snickare och timmermän, hwilka dag och natt arbeta, och snida belätewerk, och winnlägga sig mångahanda arbete att göra: de måste tänka, att det må rätt gjordt warda, och bittida och sent hålla der uppå, att de måga fullkomna det.

29. Alltså en smed, han måste wara när sitt städ, och wakta på sin smedja; han warder wanmäktig af elden, och arbetar sig trött öfwer ässjan.

30. Hammaren slår honom öronen full; han ser derpå, huru han kan göra sin gerning rätt;

31. Och måste tänka, huru han skall göra det redo, och bitida och sent hålla deruppå, att han må wäl lyfta det.

32. Alltså en krukomakare, han måste taga wara på sitt arbete, och omdrifwa skifwan med sina fötter; och måste alltid göra sin gerning med omsorg; och hafwa sitt wissa dagsarbete.

33. Han måste med sina armar utaf leret tillpynta sitt käril; och måste bocka sig trött neder till sina fötter;

34. Han måste tänka uppå, huru han skall wäl glasera det; och bittida och sent sopa ugnen.

35. Alla dessa lita uppå sitt handtwerk; och hwar och en winnlägger sig, att han må kunna sitt arbete.

36. Man kan icke umbära dem i staden;

37. Men man fan ingen wäg sända dem; de kunna ock icke hafwa någon befallning, eller regera i menigheten.

38. De kunna icke hafwa förstånd till att lära Skriften, och predika rätt och rättfärdighet.

39. De kunna icke läsa några ordspråk; utan måste wakta uppå timlig bergning, och tänka intet widare, än hwad de med deras arbete winna kunna.

39. Capitel.

Lärarereglor. Guds werk.

Men den sig dertill gifwa skall, att han skall lära den Högstes lag, han måste utsöka alla de gamlas wishet, och studera i propheterna.

En sockneprest eller predikare skall studera och öfwa sig i allahanda böcker, så gifwer ock Gud honom förstånd; men de, som intet wilja studera, utan tjena buken, låter Han tomma blifwa.

2. Han måste märka uppå märkliga mäns bedref, och akta på dem, hwad de betyda och lära.

3. Han måste lära andeliga ordspråk, och öfwa sig uti djupt tal;

4. Han kan tjena förstar, och wara när herrar.

5. Han wet skicka i främmande land; ty han hafwer försökt hwad ibland folk duger eller icke duger;

6. Och tänker uppå, huru han skall bittida uppstå till att söka HErran, den honom skapat hafwer, och beder inför den Högste.

7. Han upplåter sin mun trösteligen, och beder för hela folkets synder.

8. Och när HErren alltså blidkad är, så gifwer Han honom wishetens anda rikeligen;

9. Så att han kan gifwa wisa råd, och lära med makt; derföre han HErranom tackar i sin bön.

10. Och HErren gifwer nåd dertill, att hans råd och lära hafwer framgång.

11. Och han betänker det först när sig sjelf; sedan säger han sitt råd och lära ut, och bewisar det med den Heliga Skrift;

12. Och många förundra sig på hans wishet; och hon skall aldrig förgås.

13. Hon warder aldrig förgäten; och hans namn blifwer ewinnerligen.* *Syr. 44: 13, 14.

14. Hwad han lärt hafwer, skall man widare predika; och församlingen skall prisa honom;

15. Medan han lefwer, hafwer han större namn än andra tusende; och efter hans död blifwer honom samma namnet.

16. Jag hafwer ännu något mer till att säga; ty jag är såsom en full måne.

17. Hörer mig, I heliga barn, och wäxer* såsom rosor, wid bäckar plantade; *Eph. 4: 15, 16. Col. 1: 10.

18. Och gifwer söt lukt* ifrån eder såsom rökelse; blomstrens såsom liljor, och lukter wäl; *Phil. 4: 18.

19. Sjunger lofsång, och lofwer HErran i alla Hans gerningar; priser Hans namn härligen.

20. Tacker Honom, och lofwer Honom med sjungande och klingande, och säger i tacksägelse alltså:

21. Alla HErrans werk äro ganska goda;* och hwad Han bjuder, det sker i rättom tid;† *1 Mos. 1: 31. †Ps. 33: 9.

22. Och man behöfwer icke säga: Hwad skall detta? Ty uti sin tid komma de önskade; såsom då wattnet genom hans bud stod upp som murar; och wattnen genom Hans ord stodo, likasom de hade warit inneslutne.* *2 Mos. 14 cap. Jos. 3 cap.

23. Ty hwad Han genom sitt bud skaffar, det är lustigt;* och man behöfwer icke klaga, att något fattas i hans hjelp. *Syr. 42: 23.

24. Alla menniskors gerningar äro för Honom; och för Hans ögon är intet fördoldt;* *Syr. 17: 16; cap. 42: 18, 20.

25. Han ser allting ifrån werldens begynnelse allt in till ändan på werlden; och för honom är ingen ting ny.* *Pred. 1: 9, 10.

26. Man behöfwer icke säga: Hwad skall detta? Ty Han hafwer skapat hwart och ett, så att det ju till något tjena skall.

27. Ty Hans wälsignelse flyter såsom en ström, och fuktar jorden såsom en wattuflod;

28. Twärtom drabbar Hans wrede uppå hedningarna, lika som när han låter ett wattufullt land förtorkas.

29. Hans werk äro när de heliga rätta; men de ogudaktige skola sig uppå dem.

30. Allt det af begynnelsen skapadt är, det är dem frommom godt;* men dem ogudaktigom skadligt. *Rom. 8: 28.

31. Menniskan behöfwer till sitt lif watten, eld, jern, salt, mjöl, honung, mjölk, win, olja och kläder.* *Syr. 29: 28.

32. Allt detta kommer de fromma till godo, och de ogudaktiga till skada.

33. Äro ock wädren endels skapade till hämnd, och genom sin storm göra de skada;

34. Och när straff komma skall, så äro de grymma, och fullfölja Hans wrede, som dem skapat hafwer.

35. Eld, hagel, hunger, döden; allt detta är skapadt till hämnd;* *Syr. 40: 9, 10.

36. De wilddjur, skorpioner, ormar och swärdet äro ock skapade till hämnd, till att förderfwa de ogudaktiga.

37. Med glädje göra de Hans befallning, och äro redo, hwart han behöfwer dem på jorden; och när stunden kommer, stå de intet tillbaka.

38. Detta är det jag begynte och tänkte att skrifwa,

39. Nemligen: att alla HErrans werk äro goda,* och hwartdera är i sinom tid nyttigt; *Ps. 111: 3. Marc. 7: 37.

40. Så att man icke behöfwer säga: Det är icke allt godt; ty hwart och ett är i sinom tid kosteligt.

41. Derföre skall man lofwa och tacka HErrans namn med hjerta och mun.

40. Capitel.

Menniskors elände. Mutor. Lycksalighet. Tiggeri.

En usel och jemmerlig ting är med alla menniskors lefwerne allt ifrån moderlifwet, in till dess de i jorden, den allas wår moder är, begrafne warda.* *Job 1: 21; cap. 14: 1.

2. Här är alltid sorg, fruktar, wäntan; och på sistone döden;

3. Så wäl när den, som i stor ära sitter, som när den ringaste på jorden;

4. Så wäl när den, som silke och krona bär, som när den der i groft blaggarn klädd är. Här är alltid wrede, nit, wedermöda, ofrid och dödsfara, kif och träta;

5. Och när en om natten på sin säng hwilas och sofwa skall, komma honom många tankar före.

6. Om han än en liten ro får, så är det dock intet; ty han förskräckes i drömmen,* såsom han såge fiender; *Job 7: 13, 14.

7. Och när han uppwaknar, och ser att han säker är, så är det honom lika som den der utur en slagtning undkommen wore, och förundrar, huru der ingen fara hafwer på färde warit.

8. Sådant wederfars allt kött, både menniskor och fänad; men de ogudaktiga sjufaldt mer.

9. Mord, blod, kif, swärd, olycka, hunger, förderf och plåga;

10. Allt detta är skickadt emot de ogudaktiga;* ty ock floden för deras skull komma måste. *Syr. 39: 35.

11. Allt det som utaf jorden kommer, måste åter komma till jord igen,* såsom alla watten flyta åter i hafwet igen.† *1 Mos. 3: 19. Syr. 41: 13. †Pred. 1: 7.

12. Alla mutor och orätt gods måste förgås; men sanningen blifwer ewinnerligen.

13. De ogudaktigas gods förtorkas såsom en bäck; såsom ett thordön utbullrar sig i regnet.

14. De äro glada, så länge de taga mutor; men på sistone skola de dock förgås.

15. De ogudaktigas efterkommande skola inga grenar få; och de orättfärdigas rot står på en bar klippa;

16. Och om hon än stode nog sankt och wid watten, skall hon likwäl utrotad warda, förr än hon mogen warder.

17. Men göra wäl är såsom en wälsignad örtagård; och barmhertighet blifwer ewinnerligen.

Se Tob. 4: 11.

18. Den som bergar sig med sitt arbete, och låter sig nöja, han hafwer ett roligt lefwerne;* det är finna en skatt öfwer alla skatter. *Phil. 4: 12. 1 Tim. 6: 6.

19. Barn föda, och stad förbättra, det gör en ewig åminnelse; men en ärlig qwinna mer än dessa båda.

20. Win och strängaspel fröjda hjertat; men wishet är lustigare än de båda.

21. Pipor och harpor lyda wäl; men ett wänligt tal bättre än de båda.

22. Ditt öga ser gerna det som täckt och dägeligt är; men en grön säd hellre än dessa båda.

23. En wän kommer till den andra i nöden; men man och qwinna mycket mer.

24. En broder hjelper den andra i nöd; men barmhertighet hjelper mycket mer.

25. Guld och silfwer hålla en man uppe; men mycket mer ett godt råd.

26. Penningar och gods göra mod; men mycket mer HErrans fruktan.

27. HErrans fruktan fattas intet, och behöfwer ingen mans hjelp.

28. HErrans fruktan är en wälsignad örtagård, och intet är så dägeligt, som hon är.

29. Min son, gif dig icke till att tigga; det är bättre wara död än tigga.

Se 2 Thess. 3: 10–12.

30. Den sig förlåter uppå en annans bord, han aktar icke berga sig med äran; ty han måste synda för en annans mat skull;

Synda, d. ä. han måste skrymta, tala och lofwa det husbonden will.

31. Men der tager en förnuftig wis man sig wara före.

32. Tigga smakar en skamlös mun wäl; men det bekommet honom på sistone illa.

41. Capitel.

Döden bitter. Ogudaktighet förbannad. Rätt skam.

O död, huru bitter är du, när en menniska tänker uppå dig, som goda dagar och nog hafwer, och utan sorg lefwer;

2. Och den i all ting wäl går, och ännu wäl äta gitter.

3. O död, huru wäl gör du emot den torftiga; den der swag och gammal är;

4. Den i all sorg ligger, och hafwer dock intet bättre till att hoppas eller wänta.

5. Frukta icke döden; kom ihåg, att detta är alltså skickadt af HErranom öfwer allt kött, både deras som för dig warit hafwa, och efter dig komma skola.

6. Och hwad står du emot Guds wilja, ehwad du lefwer i tio, hundrade eller tusen år?

7. Ty i döden frågar man icke, huru länge en lefwat hafwer.

8. De ogudaktigas barn och de, som gifwa sig i sällskap med de ogudaktiga, warda till en styggelse.

9. De ogudaktigas barns arfgods måste förgås, och deras efterkommande skola föraktade warda.

10. Barnen skola klaga öfwer en ogudaktig fader; ty för hans skull äro de föraktade.

11. We eder, I ogudaktige, som öfwergifwen den Högstes lag;

12. Ehwad I lefwen eller dön, så ären I förbannade.

13. Lika som allt det af jorden kommer, åter till jord warder;* allså komma de ogudaktige utur förbannelse till fördömelse. *1 Mos. 3: 19. Syr. 40: 11.

14. En menniskas lidande må här wara så länge hon lefwer; men de ogudaktigas namn måste utskrapadt warda, ty det duger intet.

15. Se till, att du behåller ett godt namn; det blifwer wissare än tusende stora guldskatter.* *Ords. 22: 1.

16. Lifwet ware så godt som det kan, så warar det dock en liten tid; men ett godt namn blifwer ewinnerligen.

17. Mina barn, när eder wäl går, så ser till, och blifwer uti gudsfruktan.

18. Hwi skämmens I wid mina ord?

19. Man skämmes ofta, då man sig intet skämma skall; och gillar ofta det man icke gilla skall.

20. Skämme sig fader och moder af horeri; en förste och herre af lögn;

21. En domare och rådgifware af orätt;* en menighet och folk af olydnad; *Ords. 24: 23. Syr. 42: 1.

22. En nästa och wän att skada göra; en granne af stöld.

23. Skäm dig, att du med din arm ligger på brödet öfwer bord.

24. Skäm dig, att du icke wäl består i räkenskap, och att du icke tackar, när man dig helsar.

25. Skäm dig att se efter skökor, och att wända ditt ansigte ifrån dina fränder;

26. Skäm dig att förwandla arfwedel och morgongåfwa; och att begära en annans hustru.* *2 Mos. 20: 14, 17. Matth. 5: 28.

27. Skäm dig att begära en annans tjenarinna, och att stå wid hennes säng.

28. Skäm dig att förewita din wän; och när du gifwer honom något, förewit honom det icke.* *Syr. 20: 15.

29. Skäm dig att säga efter allt, det du hört hafwer, och att uppenbara hemligt betrodt tal;* alltså skämmes du rätt, och warder allom menniskom kär och afhållen. *Syr. 19: 6, 7.

42. Capitel.

Orätt skam. Lös dotter. Guds werk.

Men om dessa stycken skäm dig intet, och gör för ingen mans skull orätt;* nemligen af Guds lag och den Högstes förbund; *3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17; cap. 16: 19. Ords. 24: 23. Syr. 41: 21.

2. Att hålla den gudfruktiga wid rätt:

3. Att troligen handla med nästa och stallbröder; att låta skyldmän få sin arfwedel;

4. Att winnlägga dig om rätt mått och wigt hålla; att till frids wara, ehwad du winner mycket eller litet;

5. Att rätt handla med timliga gods i köpande och säljande; att lära barn med winnläggning; att slå arga drängar.

6. Att förwara ditt wäl för en ond qwinna; att allt wäl igenläsa, der mycken tilltagning är;

7. Hwad man skall få dem i händer, allt räkna och afwäga; all utgift och uppbörd uppskrifwa.

8. Att underwisa de flåkotta och oförståndiga, och utgamla menniskor, att de icke träta med de unga; alltså warder du en skicklig menniska, och af hwar man lofwad.

Flåkotta, d. ä. dåraktiga.

9. En dotter, den ännu ogift är, gör fadren mycken wako; och omsorgen om henne tager honom mycken sömn bort: när hon ung är, att hon må föråldras; eller när hon en man får, att han må warda henne hätsk,

10. Eller att medan hon ännu jungfru är, må skämd, och i fadrens hus hafwande warda; eller när han när man är, att hon icke håller sig ärligen; eller att han inga barn med henne få må.

11. Om din dotter icke är blygaktig, så håll henne hårdt,* att hon icke gör dig dinom owännom till spott, och hela staden får nog tala om dig, och du måste af hwar och en skam höra, och för alla menniskor blygas. *Syr. 26: 13.

12. Se dig icke om efter dägeliga* menniskor, och war icke för gerna ibland qwinfolk; *Syr. 25: 28, 29.

13. Ty lika som af kläder kommer mal, alltså kommer ock mycket ondt af qwinnor.* *Syr. 25: 23.

14. Det är tryggare bo när en ond man, än när en smeken qwinna, den honom till hån och spott kommer.

15. Jag will nu prisa HErrans werk, utaf den Heliga Skrift Hans werk förkunnar, såsom jag det läsit hafwer.

16. Solen gifwer all werlden ljus, och hennes ljus är det allraklaraste ljuset.

17. Det är ock dem heligom ännu icke gifwet af HErranom, att de alla Hans under uttala kunna; ty den allsmäktige HErren hafwer gjort dem så stora, och all ting äro för stora till att lofwa, såsom det wärdt är.

18. Han allena ransakar afgrunden och menniskornas hjerta, och wet hwad de tänka;* *Ps. 7: 19. Ords. 5: 21.

19. Ty HErren wet all ting, och ser, på hwilken tid hwart och ett ske skall.

20. Han förkunnar hwad skedt är, och hwad ske skall, och uppenbarar hwad fördoldt är; Han förstår all hemlighet, och Honom är ingen sak fördold.* *Job 34: 21, 22. Es. 29: 15. Syr. 39: 24.

21. Han bewisar sin stora wishet härligen; och Han är ifrån ewighet in till ewighet;

22. Man kan hwarken göra Honom större eller mindre; och Han behöfwer intet råd.

23. O huru lustiga äro alla Hans werk,* ändock man som nogast kan besinna en gnista deraf;† *Syr. 39: 23. †1 Cor. 13: 9.

24. Allesamman lefwa de,* och blifwa så ewinnerligen, och till hwad Han behöfwer dem, äro de alla hörsamma. *Apg. 17: 28.

25. Alltid äro tu emot tu, och ett emot ett; och hwad Han gör, der fattas intet uti;

Gud hafwer så skickat, att det ena skapade tinget är emot det andra, elden och wattnet, köld och hetta m. m.

26. Och hafwer skickat hwart och ett till hwad det besynnerligen nyttigt skall wara.

43. Capitel.

Uppräknas Guds werk till Hans pris.

Och ho kan se sig mätt af Hans härlighet? Man ser Hans härlighet på den stora höjd, på det klara firmamentet, på den dägeliga himmelen.* *Ps. 19: 2. Rom. 1: 20.

2. När solen* uppgår, förkunnar hon dagen; hon är ett den Högstas underwerk; *Ps. 19: 7.

3. Om middagen torkar hon jorden, och ho kan för hennes hetta blifwa?

4. Hon hettar mer än många ugnar, och bränner bergen, och blåser hetta ifrån sig, och gifwer så klart sken ifrån sig, att han förblindar ögonen;

5. Det måtte wara en stor HErre, som henne gjort hafwer, och budit henne så snart löpa.

6. Och månen måste i all werlden skina i sin tid, och åtskilja månaderna, och utskifta året.* *1 Mos. 1: 14. Ps. 104: 19.

7. Efter månen räknar man högtiderna,* han är ett ljus, som aftager, och wäxer åter till igen; *2 Mos. 12: 2.

8. Han gör månaden, han wäxer och förwandlar sig underligen.

9. Lyser ock hela himmelens här i höjden uti firmamentet, och de klara stjernor pryda himmelen.

10. Alltså hafwer HErren i höjden budit dem upplysa werlden;

11. Genom Guds ord hålla de sitt skick, och waka sig intet trötte.

12. Se uppå regnbågen, och lofwa den honom gjort hafwer;* ty han hafwer en ganska dägelig färg. *1 Mos. 9: 14.

13. Han hafwer gjort himmelen wackert rundt omkring, och den Högstas hand hafwer utsträckt honom.* *Ps. 104: 2. Es. 40: 12.

14. Genom Hans ord faller stor snö; och Han låter underligen ljunga hwart om annat, så att himmelen öppnar sig;

15. Och molnskyar swäfwa, såsom fåglar flyga.

16. Han gör genom sin makt skyarna tjocka, så att hagel der utfaller;

17. Hans thordön förskräcker jorden, och bergen darra för Honom.

18. Genom Hans wilja blåser sunnanwäder och nordanwäder:

19. Och såsom fåglarna flyga, så wända sig wädren. och blåsa snö tillsamman, så att han drifwer ihop, lika som gräshoppor gifwa sig neder.

20. Han är så hwit, att han förblindar ögonen, och hjertat måste förundra sig på sådant sällsynt regn.

21. Han gjuter ut rimfrost på jorden såsom salt; och då det fryser, warder der is af såsom spetsade pålar.

22. Och när det kalla nordanwäder blåser, så warder wattnet till is: der watten är, der blåser det öfwer, och drager wattnet såsom ett harnesk på.

23. Det förderfwar berg, och förbränner öknar, och förtorkar allt det grönt är såsom en eld;

24. Deremot hjelper ett tjockt moln; och en dagg efter hettan, den wederqwicker alltsammans igen.

25. Genom sitt ord förtager Han hafwet, att det icke bryter ut, och hafwer satt der öar uti.

26. De som på hafwet fara, de säga af dess farlighet: och wi som höra det, förundra oss;

27. Der äro sällsynta under, mångahanda djur och hwalfiskar; det måste man nu segla igenom.

28. Summa: Genom Hans ord bestå all ting.

29. Om wi än mycket säga, så kunna wi dock icke räcka der intill. Korteligen: Han är det alltsammans.

Se Col. 1: 17. Rom. 11: 36.

30. Om wi än alltsammans högt lofwa, hwad är det? Han är dock ännu mycket högre än alla Hans werk;

31. Herren är osägeligen stor, och Hans makt är underlig.* *Ps. 96: 4.

32. Lofwer* och prisar HErran så högeligen som I förmån. Han är ändå högre. *Ps. 105.

33. Prisar Honom af alla krafter, och wänder icke igen;

34. Likwäl hinnen I icke der intill.

35. Ho hafwer sett Honom, att Han af honom säga måtte?

36. Ho kan så högt prisa Honom, som Han är?* Det är minst som wi se af Hans werk, ty mycket större äro oss ännu fördolda; *Ps. 106: 2.

37. Ty allt det som till är, det hafwer HErren gjort, och gifwer det dem gudfruktigom till att weta.

44. Capitel.

Fädernas lof. Enoch. Abraham. Isaac.

Låt oss lofwa de ärliga män, och wåra fäder den ene efter den andra.

2. Många härliga ting hafwer HErren gjort med dem af begynnelsen genom sin stora makt;

3. De hafwa sina riken wäl regerat, och märkeliga gerningar gjort; de hafwa gifwit wisliga råd och propheterat;

4. De hafwa land och folk regerat* med råd och Skriftens förstånd; *2 Mos. 18: 25.

5. De hafwa sångkonsten lärt, och andeliga wisor diktat;

6. De hafwa ock rike warit, och många egodelar haft, och i frid regerat, så länge de här woro.

7. Alltså hafwa de alla i sin tid loflige warit, och medan de lefde, högt aktade;

8. Och efter sig left ett ärligt namn;

9. Men de andre hafwa ingen pris, och äro förgångne, lika som de aldrig warit hade;* och då de än lefde, woro de lika som de icke hade lefwat, och deras barn efter dem sammaledes. *1 Mos. 7: 21.

10. Men för de heliga menniskorna, hwilkas rättfärdighet icke förgäten warder, är ett godt arf blifwet, samt med deras barn.

11. Deras efterkommande blefwo i förbundet, och för deras skull hafwa deras barnabarn blifwit ewinnerligen;

12. Och deras lof skall icke förgås.

13. De äro begrafne i frid; men deras namn lefwer ewinnerligen;* *Syr. 39: 13, 14.

14. Folket talar om deras wishet,

15. Och församlingen förkunnar deras lof.

16. Enoch täcktes HErranom wäl. och wardt borttagen,* på det Han skulle wara werlden en förmaning till bättring. *1 Mos. 5: 24. Syr. 49: 16. Ebr. 11: 5.

17. Noe wardt funnen ostraffelig; och i wredens tid fann han nåd,* *1 Mos. 6: 9; cap. 7: 1.

18. Och war qwar behållen på jorden, då floden kom.

19. Han fick det förbundet för werlden, att allt kött icke mer skulle genom floden förderfwadt warda.* *1 Mos. 9: 11.

20. Abraham, den högtprisade fadren åt mycket folk,* han hafwer icke sin like i ära. *1 Mos. 15: 5; cap. 17: 4. Rom. 4: 17.

21. Han höll den Högstes lag, och Gud gjorde med honom ett förbund,* och sliktade det förbundet i hans kött; och han wardt funnen trogen, då han försökt wardt;† *1 Mos. 17: 21; †cap. 22: 1, [et]c.

22. Derföre lofwade Gud honom med en ed, att genom hans säd skulle alla hedningar wälsignade warda;* och han såsom jordens stoft skulle förökad warda; *1 Mos. 12: 3. Ps. 72: 17.

23. Och hans säd upphöjd såsom stjernorna, och arfwingar blifwa ifrån det ena hafwet in till det andra och ifrån elfwen allt intill werldens ända.

24. Och densamma wälsignelsen öfwer alla menniskor, och förbundet stadfästa Han ock med Isaac för hans fader Abrahams skull;* *1 Mos. 26: 3.

25. Och lät det komma och blifwa in på Jacob;* *1 Mos. 27: 28.

26. Honom wälsignade Han nådeligen,* och gaf honom arfwet; afskilde hans del, och skifte honom ut i de tolf slägter, *1 Mos. 28: 14. 5 Mos. 32: 9.

45. Capitel.

Mose. Aaron. Dathan. Pinehas.

Han lät komma af honom den helige mannen Mose, den der all werlden kär och täck war; och mot hwilken både Gud och menniskor hulde woro,* hwilkens namn högt prisadt warder. *2 Mos. 2: 1, [et]c. Apg. 7: 20, 22.

2. Honom ärade Han ock, såsom de heliga fäder, och fast upphöjde honom, så att owännerna måste frukta honom; och lät honom göra många tecken med ord.* *2 Mos. 7: 20; cap. 8: 6, 17, 24; cap. 9: 6, 9, 23; cap. 10: 13, 22; cap. 12: 29.

3. Han gjorde honom härlig för konungen, och gaf honom befallning till sitt folk, och wiste honom sin härlighet.

4. Han utkorade honom till ett heligt stånd för hans tro och saktmodighets skull, och utwalde honom af alla menniskor.

Heligt stånd, heligt embete.

5. Han lät honom höra sin röst, och hade honom in uti det mörka molnet.* *2 Mos. 16: 10. 4 Mos. 12: 8.

6. Han gaf honom budorden, närwarande, nemligen lifsens och wishetens lag,* att han skulle lära Jacob förbundet, och Israel sina rätter. *2 Mos. 19: 7.

7. Han upphöjde också Aaron, hans broder,* af samma Levi slägt, honom lik. *2 Mos. 4: 14.

8. Han gjorde ett ewigt förbund med honom, och gaf honom presterskapet i folket.* *2 Mos. 28: 1.

9. Han klädde honom ärligt och dägeligen, och drog en härlig kjortel på honom; och lade allahanda prydning på honom.* *2 Mos. 28: 2, [et]c.

10. Han tillpyntade honom med kosteligt smide; han drog nederklädet uppå honom, den sida kjortelen och lifkjortelen;

11. Och hängde många gyldene bjellror och knappar på honom allt omkring, att de skulle klinga, då han ut- och ingick, och det klanget hördt warda i helgedomen, och dermed för Gudi på Hans folk tänkt warda;

12. Ja, den heliga kjortelen med guld, gult silke, och skarlakan skickad;

13. Maktskölden på bröstet med Ljus och Rätt; kosteligen wirkad med ädla stenar, der de tolf Israels slägters namn uti grafne, och i guld genom stensnidare fattade woro, att på dem skulle för Gudi tänkt warda.

14. Det gyldene spannet* på hatten, der helighet uti grafwen war; hwilket allt war härligt, kosteligt, lustigt och dägeligt; *2 Mos. 28: 36.

15. Man hafwer dess like före detta ej sett.

16. Det måtte ock ingen annan hafwa uppå, utan hans söner allena, och sonsöner till ewig tid.

17. Hans offer wordo dagligen twå gånger gjorda.

18. Mose fyllde honom händerna, och smorde honom med den heliga oljan.* *3 Mos. 8: 2, 12, [et]c.

19. Med honom wardt förbund gjordt, att han och hans söner skulle tjena Honom ewinnerligen, så länge himmelens dagar woro;* wara prester och wälsigna Hans folk i Hans namn.† *5 Mos. 11: 21. †4 Mos. 6: 23, [et]c. Syr. 36: 19.

Denna uttolkning af Skriftens ord om Aarons prestadöme måste rättas genom Ps. 110: 4. Ebr. 7: 11, 21; jemför 2 Mos. 12: 14. 3 Mos. 3: 17. 5 Mos. 15: 17.

20. Han utwalde honom af alla lefwande, att han spisoffer och rökoffer HErranom offra skulle till en söt lukt och åminnelse, till att försona folket,

21. Han befallte honom sitt ords embete, att han skulle lära Jacob sina wittnesbörd, och upplysa Israel med sin lag.

22. Sig satte wäl andra upp emot honom, och buro afund till honom i öknen, nemligen de, som med Dathan och Abiram woro, och den rasande roten Korah;* *4 Mos. 16: 1.

23. Men HErren såg det, och det behagade Honom icke, och de wordo uppswulgne i en grym wrede.

24. Han lät se ett förskräckligt under på dem, och upptärde dem med sin eld.

25. Han ärade Aaron ännu ytterligare, och gaf honom en arfwedel, nemligen all förstling delade Han honom till.* För alla andra skickade Hon honom allraförst bröd nog; *4 Mos. 18: 8; cap. 18: 19.

26. Ty de skulle äta HErrans offer, hwilket Han honom och hans säd gaf.

27. Men de måste ingen del hafwa i landet, eller arf taga med folket, utan HErren war deras del och arf.

28. Pinehas, Eleazars son, war den tredje i denna ära; han hade nit i gudsfruktan.* *4 Mos. 25: 7.

29. Och då folket affölle stod han troligen fast och frimodig, och försonade Israel.* *Ps. 106: 30.

30. Derföre wardt honom gifwet fridens förbund, att han skulle förestå helgedomen och folket, och han med sin säd hafwa presterlig wärdighet ewinnerligen.* *1 Macc. 2: 54.

31. Lika som förbund gjordes med David af Juda slägte, att allenast en af hans söner skulle konung wara;

32. Alltså skulle ock Aaron och hans säd wara der arfwingar till, att de skulle lära oss wishet, och regera Hans folk rätt, på det deras stånd och härlighet icke skulle förgås, utan blifwa när dem ewinnerligen.

46. Capitel.

Josua. Caleb [et]c, Samuel.

Jesus Nave war en hjelte i strid och en prophet efter Mose;* *5 Mos. 34: 9.

Jesus Nave är det grekiska uttalet af namnet Josua, Nuns son.

2. Hwilken efter sitt namn en stor seger behöll för Guds utkoradt, och de hämnades på fienderna, af hwilka de angripne wordo, på det Israel skulle få sitt arf.

3. Han fick ära, då han uträckte handen, och drog sitt swärd emot städerna;

4. Ho hafwer tillförene så manliga ståndit? Han fångade HErrans fiender.

5. För hans skull stod solen; och en dag wardt så lång som twå.* *Jos. 10: 12.

6. Han åkallade den Högste och Mäktige, då han trängde sina owänner på alla sidor; och HErren den store bönhörde honom, och lät mäktiga stora hagelstenar falla på fienderna.

7. Och slog motskåndarena ihjäl då de nederdrogo; och hedningarna wordo warse hwad dessa för wapen hade;

8. Och att HErren war sjelf närwarande i striden, och jagade efter de wäldiga.

9. Och i Mose tid gjorde han och Caleb, Jephunne son, en god gerning, då de stodo emot hopen, och förtogo folket synda, och stillade skadligt uppror;* *4 Mos. 14: 6. 1 Macc. 2: 56.

10. Derföre blefwo allena de twå behållna* af sexhundra tusen män, och förde folket till arfwet i landet, der mjölk och honung inne flyter. *4 Mos. 26: 65. 5 Mos. 1: 35.

11. Och HErren höll Caleb wid lifskrafter allt in till sin ålder,* att han uppdrog uppå bergen i landet, och hans säd besatt arfwet; *Jos. 14: 11.

12. På det alla Israels barn se måtte, huru godt det är att lyda HErranom.

13. Och de domare, hwar och en wid sitt namn, hwilka icke bedrefwo afguderi, eller afföllo ifrån HErran, de warda ock prisade;

14. Deras ben grönskas* ännu alltid, der de ligga; *Syr. 49: 12.

15. Och deras namn warder prisadt i deras barn, till hwilka det ärfdt är.

16. Och Samuel, HErrans prophet, den af sin Gud älskad war, han upprättade ett konungarike, och smorde förstar öfwer Hans folk.* *1 Sam. 10: 1; cap. 16: 13.

17. Han dömde menigheten efter HErrans lag; och HErren såg åter till Jacob;

18. Och propheten wardt funnen rättsinnig och trogen, och man förnam, att han war i sina prophetior sannfärdig worden.* *1 Sam. 10: 2, 9.

19. Han åkallade HErran den mäktiga, då han sina fiender på alla sidor trängde, och offrade unga lam;* *1 Sam. 7: 8–10.

20. Och HErren dundrade neder af himmelen, och lät höra sig uti ett stort wäder;* *1 Sam. 12: 18.

21. Och slog de förstar af Tyrus, och alla de Philisteers herrar;

22. Och före sin ändalykt, förr än han blef död, betygade han för HErranom och Hans Smorda, att han af någon menniska icke hade tagit penningar, ja, icke en sko; och ingen menniska kunde honom något skylla.* *1 Sam. 12: 3.

23. Och sedan han nu afsomnad war, propheterade han, och förkunnade konungen hans ända, och lät höra sig utur jorden, och spådde, att det ogudaktiga folket skulle borta blifwa.* *1 Sam. 28: 16, 17, 19.

Se 1 Sam. 28: 16–19.

47. Capitel.

David. 5alomo. Rehabeam.

Derefter i Davids tid propheterade Nathan.* *2 Sam. 12: 1.

2. Och David war af Israels barn så utkorad, som det feta af offret Gudi tillegnadt war;

3. Han umgicks med lejon, lika som han hade lekt med kid; och med björnar såsom med lam.* *1 Sam. 17: 34, [et]c.

4. Uti sin ungdom slog han en rese ihjäl,* och tog försmädelsen bort ifrån sitt folk. *1 Sam. 17: 49, 50.

5. Han upphof sin hand, och kastade med slunga, och slog den stolta Goliath neder.

6. Ty han åkallade HErran den Högste; Han stärkte honom hans hand, att han slog den starka krigsmannen, och upphöjde sitt folks horn.

7. Han lät prisa honom för tio tusen, och ärade honom med Guds wälsignelse, att han konungs krona fick.* *1 Sam. 18: 7.

8. Han slog fienderna allestäds, och förlade sina motståndare de Philisteer, och bröt deras horn sönder, såsom det ännu i denna dag sönderbrutet är.

9. För hwar och en gerning tackade han den Helige, den Högste, med en dägelig wisa;* *2 Sam. 23: 1.

10. Han sjöng af allt hjerta, och älskade den honom gjort hade.

11. Han stiktade sångare* wid altaret, och lät dem sjunga sina söta wisor. *1 Chrön. 25 cap.

12. Och stiktade härligen hålla helgedagar, och att man öfwer hela året skulle dagligen begå årstider, med HErrans namns lof, och med sjungande om morgonen i helgedomen;

13. HErren förlät honom hans synder,* och upphöjde hans horn ewinnerligen; och gjorde ett förbund med honom, att riket och konungasätet i Israel skulle när honom blifwa.† *2 Sam. 12: 13. †1 Macc. 2: 57.

14. Efter honom wardt hans wise son Salomo konung, den fadren god ro skaffat hade, att han i frid regera måtte;* *1 Kon. 4: 24; cap. 5: 12.

15. Ty Gud hade gjort all ting stilla omkring honom, på det han åt Hans namn ett hus bygga skulle, och en helgedom upprätta, som blifwa skulle ewinnerligen.

Se cap. 45: 19.

16. O, huru wäl lärde du i din ungdom, och du war full af förstånd, såsom watten öfwertäcker ett land.

17. Och du hafwer allt uppfyllt med ordspråk och lära,* och ditt namn wardt beropadt fjerran på öarna;† och för din frids** skull war du älskad och afhållen. *1 Kon. 4: 32; †cap. 10: 1; **cap. 4: 25.

18. Alla land förundrade sig på dina wisor, ordspråk, liknelser och utläggningar;

19. Och lofwade HErran, den Israels Gud heter;

20. Du kom så mycket guld åstad som tenn, och så mycket silfwer som bly.* *1 Kon. 10: 27.

21. Ditt hjerta gaf sig in till qwinnor, och du lät förwilla dig, och lät komma en fläck på din ära;* *1 Kon. 11: 1, [et]c.

22. Och gjorde det så, att dina barn måste förkastade warda; och wrede gick öfwer dina efterkommande, din dårskap till straff,

23. Då riket åtskildt wardt,* och i Ephraim ett afgudiskt rike uppkom. *1 Kon. 12: 17, 19.

24. Men HErren wände sig icke ifrån sin barmhertighet, och förändrade icke sina utlofwade werk, och förgjorde icke alldeles sin utwaldas efterkommande, och kastade icke bort sin älskares säd;* *2 Sam. 7: 15.

25. Utan behöll ännu något qwar af Jacobs folk och en rot af David.

26. Och Salomo afsomnade med sina fäder;

27. Och lefde efter sig af sin säd Roboam* en owis war, till att regera folket;† *1 Kon. 11: 43: †cap. 12: 13.

28. Den intet förstånd hade, och den med sitt eget sinne* gjorde folket affälligt; *1 Kon. 12: 10.

29. Der till ock Jerobeam, Nebats son, hwilken Israel förde in på afguderi, och kom Ephraim till att synda.* *1 Kon. 11: 26; cap. 12: 20, 28.

30. Och deras synder wordo fast många, så att de på sistone utut sitt land fördrifne wordo;* *2 Kon. 17: 6, 18.

31. Ty de upptogo allehanda afguderi, till dess att hämnden öfwer dem kom.

48. Capitel.

Elia. Elisa. Hiskia. Esaia.

Och den propheten Elias kom fram såsom en eld, och hans ord brann såsom ett bloss.

2. Han lät komma hårda år öfwer dem,* och förminskade dem i sitt nit; *1 Kon. 17: 1.

3. Ty genom HErrans ord lyckte han himmelen till; i tre* gånger lät han komma eld neder. *1 Kon. 18: 33. 2 Kon. 1: 10, 12.

4. O, huru härlig hafwer du Elias warit med dina undertecken; hwilken är så härlig som du?

5. Genom den Högstas ord uppwäckte du en död,* och hade honom utur helwetet igen; *1 Kon. 17: 22.

Helwetet, nemligen dödsriket, se 1 Kon. 17: 22; ty ordet betyder i de här detsamma, som den ewiga fördömelsen eller den andra döden, Uppb. 20: 14, 15.

6. Du störtade stolta konungar utur deras säng,* och förgjorde dem. *2 Kon. 1: 4.

7. Du hörde på Sina berg det tillkommande straffet, och hämnden* på Horeb. *1 Kon. 19: 17.

I 1 Kon. 19: 17 står, huru Hasael, Jehu och Elisa (genom wäder, jordbäfning och eld betecknade) skulle döda det ogudaktiga folket.

8. Du propheterade för konungarne, som straffa skulle, och skickade propheter efter dig.* *1 Kon. 19: 15, [et]c.

9. Du wardt borttagen uti ett wäder med en brinnande wagn och hästar.* *2 Kon. 2: 11. 1 Macc. 2: 58.

10. Du war förskickad, att du straffa skulle i sinom tid, till att stilla wreden, förr än grymheten kom, att wända fädernas hjerta in till barnen,* och i rätta laget föra Jacobs slägte. *Mal. 4: 6.

11. Wäl är dem som dig se, och för din wänskaps skull ärade warda.

Om judarnas wäntan att Elias skulle komma, enligt Mal. 4: 5, 6, se Matth. 17: 10–13.

12. Der få wi det rätta lifwet.

13. Då Elias borta war i wädret, så kom hans ande rikeligen uppå Eliseus:* i sinom tid försträckte han sig för ingen förste,* och ingen kunde öfwerwinna honom. *2 Kon. 2: 15; †cap. 5: 11.

Eliseus, d. ä. Elisa.

14. Han lät icke twinga sig; och då han död war, propheterade ännu hans lekamen.

Detta underwerk, 2 Kon. 13: 21, skedde för att styrka konung Joas, att han icke skulle twifla på det löfte, som Gud hade gifwit honom genom propheten Elisa, om seger öfwer de Syrer.

15. Då han lefde, gjorde han tecken, och då han död war, gjorde han under.* *2 Kon. 13: 21.

16. Likwäl halp allt detta intet, att folket måtte bättrat sig, och återwändt af sina synder, till dess de utur sitt land drifne, och uti alla land förströdde wordo;

17. Och en liten hop blef qwar; och en förste i Davids hus,

18. Ibland hwilka somliga gjorde det Gudi behagade,* men somlige syndade swårligen. *2 Kon. 18: 3.

19. Ezechias befäste sin stad, och ledde der watten in; han lät grafwa i hälleberget, och göra brunnar.* *2 Kon. 20: 20.

20. Uti hans tid drog Sanherib upp, och sände Rabsake; han upphof sin hand emot Zion, och trotsade med stort högmod.* *2 Kon. 18: 13, 17. 2 Chrön. 32: 2.

21. Då darrade hans hjerta och händer, och de ängslades såsom en qwinna i barnsnöd.* *2 Kon. 19: 3.

22. Och de åkallade den barmhertiga HErran, och lyfte sina händer upp till Honom;

23. Och den Helige i himmelen bönhörde dem snarligen, och förlossade dem genom Esaia;* *2 Kon. 19: 6, 20.

24. Hon slog de Assyriers här, och hans engel förgjorde dem;* *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36.

25. Ty Ezechias gjorde det HErranom behagade, och blef beståndande på sin faders Davids wäg, såsom Esaia honom lärde, den en stor och sannfärdig prophet war i sin prophetia.

26. På den samma tiden gick solen tillbaka igen, och Han förlängde konungens lif.* *2 Kon. 20: 10, 11. Es. 38: 5, 8.

27. Han propheterade med en rik Anda, hwad på sistone ske skulle; och gaf de bedröfwade i Zion tröst, der de sig med ewinnerligen trösta måtte.

28. Han förkunnade tillkommande och fördolda ting, förr än de skedde.

49. Capitel.

Josia. Jeremia. Hesekiel.

Josie namn är såsom ädla rökwerk utur apotheken;

2. Det är sött i munnen såsom honung, och som ett strängaspel, der man win dricker.

3. Han hade stor nåd till att omwända folket, och afguderiets styggelser aflägga.* *2 Kon. 23: 2. 2 Chrön. 34: 3, 5.

4. Han höll sitt hjerta intill HErran och upprättade den rätta gudstjensten igen, då landet fullt war med afguderi.

5. Alla konungar, förutan David, Ezechias och Josias, hafwa förbrutit sig;

Bland de fromma konungarna kunde äfwen Josaphat nämnas.

6. Ty de förläto den Högstas lag.

7. Sedan war det ute med Juda konungar; ty de måste öfwergifwa sitt rike åt andra, och sin härlighet åt främmande folk.

8. De uppbrände den utwalda helgedomens stad, och gjorde hans gator öde;* *2 Kon. 25: 9.

9. Såsom Jeremia propheterat hade, hwilken de illa plågade;* den i moderlifwet till en prophet utkorad war,† att han utrota, nederbryta och förstöra, och åter uppbygga och plantera skulle. *Jer. 38: 6; †cap. 1: 5.

10. Hesekiel såg HErrans härlighet i en syn,* den Han honom wiste utaf Cherubims wagn; *Hes. 1: 4, [et]c.

11. Han propheterade emot fienderna, och förkunnade dem tröst, som rättheten gjorde.

12. Och de tolf propheters ben grönskas* ännu der de ligga; ty de hafwa tröskat Jacob, och utlofwat förlossning, der de wisserligen uppå hoppas skulle. *Syr. 46: 14.

Grönskas: de äro i ära och wärdighet.

13. Huru wilja wi prisa Serubbabel? Hwilken war såsom en ring* på högra handen. *Hagg. 2: 24.

14. Och Jesus, Jozadaks son, hwilken* i sin tid uppbyggde templet och upprättade HErranom det heliga huset igen, som blifwa skulle till en ewig härlighet; *Esra 3: 2. Zach. 3: 1.

15. Och Nehemia är alltid lofwandes, som oss de nederlagda murar upprättade igen, och satte upp portar och bommar, och uppbyggde wåra hus igen.* *Neh. 2: 17; cap. 7: 1.

16. Ingen är på jorden skapad, den Enochs like är; ty han är borttagen af jorden;* *1 Mos. 5: 24. Syr. 44: 16.

17. Josephs icke heller, hwilken en herre war öfwer sina bröder, och sitt folks uppehållare;* *1 Mos. 41: 41.

18. Hans ben wordo åter hemförda.* *1 Mos. 50: 25. Jos. 24: 32.

19. Seth* och Sem woro ibland folket i stor ära; *1 Mos. 5: 3.

20. Men Adam är ärad öfwer allt det som lefwer, att han den förste af Gud skapad war.* *1 Mos. 2: 7.

50. Capitel.

Simons gerningar. Bokens slut.

Simon, Onie son, öfwerste prest, den i sin tid uppbyggde gångarna kring om huset, och satte der pelare upp;

2. Och upphöjde grunden dubbelt så högt, och åter uppfärdade omgången ofwan på templet.

3. Uti hans tid woro brunnarna förfallne; dem bewarade han med koppar.

4. Han sörjde för sitt folks skada, och gjorde staden fast emot fienderna.

5. Han gjorde en härlig gerning, att han lät folket åter komma till en rätt ordning igen.

6. Då han framgick ut för förlåten, så lyste han som en morgonstjerna genom molnet, såsom en full måne.

7. Såsom solen skiner uppå den Högstes tempel, såsom regnbågen med sin dägeliga färg;

8. Såsom en dägelig ros om wåren, såsom liljor wid watten, såsom ett rökelseträd om wårtid;

9. Såsom ett upptändt rökelse i rökelsekaret;

10. Såsom ett gyldene käril med allahanda ädla stenar beprydt.

11. Såsom ett fruktsamt oljoträd, och såsom ett ganska högt cypressträd.

12. Då han iklädde sig den sköna sida kjortelen, och hela skruden* på lade, och gick fram till det heliga altaret, då prydde han helgedomen allt omkring. *2 Mos. 28: 4.

13. Men när han tog offerstycket utur presternas händer, och wid elden stod, den på altaret brann;

14. Då stodo hans bröder allt omkring honom, såsom cederträd, planterade på Libanon, och omringade honom såsom palmqwistar;

15. Och alla Aarons söner i sin skrud, och hade HErrans offer i sina händer för hela Israels församling;

16. Och han fullkomnade sitt embete på altaret, och gjorde alltså den Högsta, den Allsmäktige, ett skönt offer.

17. Han räckte sin hand ut med dryckoffer, och offrade rödt win och utgöt på altarets botten, till en söt lukt den Högste, den allas Konung är.

18. Då ropade Aarons söner högt, och blåste* med trumpeter, och gjorde ett mäktigt skall, att på dem skulle tänkt warda för den Högsta. *4 Mos. 10: 8. 2 Chrön. 29: 26.

19. Då föll med hast alltsammans folket neder till jorden på sina ansigten, och tillbådo HErran sin allsmäktige högste Gud;

20. Och sångarena lofwade Honom med psalmer; och det skallade i hela huset af det söta ljudet.

21. Och folket bad HErren den Högste, att Han wille nådelig wara; till dess gudstjensten ute war, och de sitt embete ändat hade.

22. Då han nu gick neder igen, så räckte hon sin hand ut öfwer hela Israels församling, och gaf dem HErrans wälsignelse* med sin mun, och önskade dem helsa i Hans namn. *4 Mos. 6: 24–26.

23. Så bådo de åter, och anammade wälsignelse af den Högste,

24. Och sade: Nu tacker Gudi alla, den stora ting gör i alla ändar; den oss lefwande bewarar alle ifrån moderlifwet, och gör oss allt godt.* *Jer. 33: 11.

25. Han gifwe oss ett gladt hjerta, och förläna frid alltid i wår tid i Israel;

Gladt hjerta, d. ä.: ett godt samwete.

26. Och att hans nåd må alltid när oss blifwa, och frälsa oss, så länge wi lefwa.

27. Twäggehanda folk hatar jag af hjertat; men det tredje är jag så gramse, att ingom såsom dem:

28. De Samariter, de Philisteer, och det galna folket i Sichem.

Samariter äro de falske helige ibland Guds barn. Philisteer äro onda grannar och tyranner, som icke wända igen att förfölja Guds ord. Sichem äro de ohörsamme, upproriske, som Guds ord hafwa och det förakta.

29. Denna lära och wishet hafwer i denna bok skrifwit Jesu Syrachs son af Jerusalem, och utgjutit denna lära af sitt hjerta.

30. Wäl är honom, som sig häruti öfwar; och den som lägger denne på hjertat, han warder wis.

31. Och om han gör derefter, så warder han till all ting dogse; ty HErrans ljus leder honom.* *Ps. 143: 10.

51. Capitel.

Jesu Syrachs sons bön. Flit. Förmaning.

Jag tackar dig, HErre Konung, och lofwar dig Gud, min Frälsare.

2. Jag tackar ditt namn, att du mitt beskärm och hjelp är, och förlossat hafwer min kropp utur förderf;

3. Utur falsk tungas snara och ifrån dem, som med lögn fara.

För Guds ords skull måste man allahanda lida, såsom falska lärare, lastare, öfwerwåld, eld, fängelse m. m.; men utur allt detta hjelper Gud sannerligen.

4. Och hafwer hulpit mig emot fiender och friat mig efter din stora och högtprisade barmhertighet; ifrån deras rytande, som mig uppsluka wille;

5. Ifrån deras hand, som efter mitt lif stodo; utur mycken bedröfwelse, der jag uti låg;

6. Utur branden, som mig omhwärft hade; midt utur elden, att jag icke uppbrann deruti; utur det djupa helwetes swalg;

7. Ifrån de falska klaffare och ljugare inför konungen och ifrån orätt dom.

8. Jag war hardt när döden, och mitt lif war så när nedsjunket till helwetet.* *Ords. 15: 24.

9. Jag war omhwärfd, och ingen halp mig;

10. Jag sökte hjelp när menniskor, och fann ingen.

11. Då tänkte jag, HErre, uppå din barmhertighet, och huru du alltid hulpit hafwer;

12. Ty du uthjelper alla dem, som wänta efter dig, och förlossat dem utur hedningarnas händer.

13. Jag bad till Gud emot deras grymhet, och bad om förlossning ifrån döden;

14. Och åkallade HErran, min Fader och Herra, att han icke skulle öfwergifwa mig i nöden, och när de högmodige trotsade, och jag ingen hjelp hade.

15. Jag lofwar ditt namn utan återwändo, och jag prisar och tacker dig; ty min bön wardt hörd.

16. Och du hafwer hulpit mig utur förderf, och ifrån allt ondt.

17. Derföre will jag, HErre, tacka dig och lofwa och prisa ditt namn.

18. Då jag ännu ung war, förr än jag förförd wardt, sökte jag wisheten uppenbarligen med min bön;

19. I templet bad jag derom, och will söka henne allt in till min ända;

20. Mitt hjerta fröjdade sig öfwer henne, lika som då winbären mogna.

21. Jag gick rätta wägen till henne, och frågade allt ifrån ungdomen efter henne; jag lydde derefter, och undfick henne.

22. Då lärde jag wäl, och förkofrade mig fast genom henne;

23. Derföre tackar jag Honom, som mig wishet gaf.

24. Jag satte mig före att göra derefter, och winnlägga mig om det goda; och jag kom icke på skam deröfwer.

25. Jag stod af hjertat derefter, och winnlade mig göra derefter.

26. Jag lyfte mina händer upp till himmelen;

27. Då wardt min själ upplyst genom wishet, att jag kände min galenskap.

28. Jag stod efter henne med allwar; han och jag wordo ett hjerta af begynnelsen. och jag fann henne ren; derföre warder jag icke förkastad.

Icke förkastad, utan utkorad, kär och afhållen för Gud och menniskor.

29. Mitt hjerta längtade efter henne; och jag fick en god skatt;

30. HErren hafwer gifwit mig genom henne en ny tunga, der will jag lofwa honom med.

31. Nalker eder hit till mig, I oförfarne, och kommer till mig i skola;

32. Och hwad eder fattas, det kunnen I här lära; ty I ären wisserligen fast törstige.

33. Jag hafwer öppnat min mun och lärt; tänker nu till och köper eder wishet, medan I kunnen få henne utan penningar;* *Es. 55: 1.

Konsten går nu efter brödet, men brödet skall åter löpa efter konsten och icke finna henne.

34. Och gifwer eder hals under hennes ok, och låter lära eder; man finner henne nu hardt när.

35. Ser uppå mig, jag hafwer en liten tid hast möda och arbete,* och hafwet funnit en stor hugnad. *Syr. 6: 20.

36. Tager wid läran, lika som wid en stor silfwerskatt; och behåller henne, lika som en stor hop guld.

37. Glädjens af Guds barmhertighet, och skämmens icke wid Hans lof;

Bekänna Guds ord är för werlden en skam, ja skada och all fara.

38. Görer hwad eder budet är, medan I tid hafwen, så lönar Han eder wäl i sinom tid.

Ände på Jesu Syrachs sons Bok.