Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

100. Järnets ursprung.


(Kv. 9.)

Vise gamle Väinämöinen
timrade en båt på berget.
Yxan slant, och onda Hiisi
styrde yxans bett mot knäet;
blodet rann i strida forsar
rann kring alla fält och kullar,
över alla floders bräddar.
Vise gamle Väinämöinen
visste alla läkdomsorden,
men ett enda han ej visste,
visste ej att hämma blodet,
visste ej att läsa låset
för de sår, som järnet bitit.
Kom så till en kunnig trollkarl.
Mäktig var den visa mannen
kunde med tre ord allenast
dämma floder, hejda forsar,
men ett enda han ej visste,
visste icke järnets ursprung.
Då tog vise Väinämömen,
vis och gammal, själv till ordet.
”Väl jag känner järnets ursprung,
tror mig veta stålets början.
Äldst bland bröderna är vattnet,
järnet är den yngsta brodern,
och den mellersta är elden.
Ukko, himlens höga herre,
skilde vattnet åt från luften,
skilde jorden åt från vattnet.
då ännu var järnet ofött.
Ukko gned på vänstra knäet
sina händer mot varandra:
därav blevo skaparns döttrar
tre de skönaste bland tärnor,
och de blevo järnets mödrar.
Högt från molnets rand de spillde
mjölk i kärren, mjölk i vattnet;
därav växte sedan järnet:
smidigt järn av svarta mjölken,
stålet av den vita mjölken,
spröda järnet av den röda
Barn var än det unga järnet,
ville se sin broder elden.
Elden ville järnet bränna,
järnet flydde med förfäran
till det sanka kärrets källor
och till fjällets hårda hjässa.
Gömde sig på tredje året
under trenne björkars rötter.
Vargarna på kärret sprungo,
björnarna på heden lupo;
så kom järnet upp i dagen.
Då för tiden växte redan
den evärdelige smeden
Ilmarinen upp vid milan.
Ilmarinen, född om natten,
byggde smedja andra dagen,
sökte sig en plats för städet,
kom till kärret, märkte spåren
och fann där det unga järnet.
”Kära barn”, han hördes säga,
”illa bor du här i mossen,
vargens fötter dig förtrampa,
björnens tassar hårt dig trycka,
jag vill lägga dig i ässjan.”
Då förskräcktes arma järnet
för sin vilda broder elden.
— ”Kära järn, låt ej dig skrämma!
Icke skall dig elden bränna:
släkt och vänner nog han skonar,
och i elden skall du bliva
männens svärd och kvinnors prydnad.”
Så blev järnet lagt i ässjan;
bälgen blåste, järnet smälte
och bad smeden om förskoning.
— ”Kära järn”, sad’ smeden åter,
rycker jag dig nu ur elden,
skall din egen bror du hugga
och din moders söner såra.”
Men då svor det arma järnet,
svor en kraftig ed och sade:
”Träd har jag fullt upp att äta,
stenens hjärta kan jag bita:
skulle jag min broder såra?
Bättre synes mig att vara
vandrarns stav och männers verktyg.”
Nu ur elden järnet rycktes,
blev på städet spjut och yxa,
blev till många verktyg hamrat.
Därpå skulle järnet härdas;
aska tog då Ilmarinen,
lade den i smidevattnet,
smakade därpå och sade:
”Än är vattnet ej rätt tjänligt;
Mehiläinen, flinka gosse,
snälla bi, flyg ut att bringa
honung hit från gräs och blomster!”
Detta hörde Herhiläinen,
Hiisis geting, där han ilsken
lurade på smedjetaket.
Lade så i härdningsvattnet
alla Hiisis onda konster,
paddans gift och ormens etter.
Ilmarinen såg det icke,
trodde glad, att biets honung
ljuvligt ned i vattnet droppat.
Och dit doppade han järnet:
därav blev all järnets ondska.
Uselt har sin ed det brutit,
bitit sina egna bröder,
gjutit blod i strida strömmar.”
Alltså gamle Väinämöinen
järnets födelse förtäljde.
Nu besvärjarn tog till ordet,
bannade med kraft och sade:
”Ve, dig, järn, beklagansvärda,
usla slagg, har så du fostrats,
vuxit upp så vild och väldig?
Icke var du stor den tiden,
icke stor och icke liten,
när du rann som mjölk till jorden,
när du gömde dig i kärret,
när du våndades i ässjan,
när du svor din ed och bröt den.
Kom nu att ditt dåd beskåda
och ditt onda verk förbättra,
innan för din mor jag klagar,
att så illa du dig skickar!
Men du, blod, hör upp att flyta!
Bättre bor du kvar i ådern,
dit du måste återvända;
annars skall din röda vätska
jag i Hiisis gryta koka.
Ukko dämme dina forsar
och god läkdom oss berede!”
Nu bereddes goda salvor,
honungssöta trolldomsmedel.
Blodet hörde upp att rinna,
frisk blev åter Väinämöinen,
starkare än förr han varit.
Och han höjde sina blickar
upp mot himmelen och sade:
”Dädan kommer städse nåden.
Dig, o Jumala, jag prisar,
att din hjälp du mig förlänat
nu i järnets svåra smärtor.
Men du, folk, som efter kommer,
icke må du timra båtar
trotsande på egna krafter.
Mänskomakt kan icke bygga
livets svaga plankor trygga;
Gud allen, som kraften sände,
mäter färdens mått och ände.”