Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

107. Ilmarinen vinner Pohjolas mö.


(Kv. 18—25.)

Väinämöinen klädde sin nya båt med vadmal, prydde stäven med guld och seglade på friarfärd till Pohjola. Nattens dotter, Anni med det vackra namnet, såg honom segla, utletade hemligheten och yppade den för sin broder Ilmarinen. Denne skyndade efter Väinämöinen, upphann honom och överenskom med honom att låta Pohjas tärna välja mellan dem.

När Pohjas värd hörde gårdshunden skälla, lade han rönnved i spiseln och sade: ”Dryper där blod ur veden, få vi krig, men dryper där vatten, få vi leva i fred”. Icke blod, icke vatten, men honung dröp ur den heliga rönnen. Friarna hälsades välkomna, modern sökte övertala sin dotter att välja den visa och rika Väinämöinen framför den fattiga smeden. Flickan svarade: ”Ringa aktar jag vishet och rikedom mot honom, som smitt oss det härliga Sampo”. Alltså vann Ilmarinen ungmöns hjärta.

Men Pohjas värdinna sökte undanflykter. Bruden var ännu icke färdig; hon hade ej påträtt sin ena sko. Under tiden borde Ilmarinen plöja en åker, uppfylld av huggormar, utan att lyfta plogen från marken.

Ilmarinen frågade sin fästmö, och hon gav honom goda råd. Han smidde sig en guldplog, järnskor, järnhandskar, järnbrynja och plöjde så ormåkern. Därefter förelades honom åter ett prov: han skulle fånga Tuonis björn och betsla Manas varg, som dödat hundrade hjältar. Även detta lyckades; smeden hade gjort sig ett stålbetsel, och Terhenetär, dimmans dotter, sållade töcken på fältet. Men nu förelades honom det svåraste provet: han skulle fånga den stora gäddan i Tuonis älv.

Ilmarinen smidde sig en eldsprakande havsörn och nedsteg i floden. En förfärlig strid uppstod. Vattnets vidunder, Vetehinen, kom att hjälpa gäddan, vars gap var som tvenne forsar, och utan örnen hade Ilmarinen förvisst blivit uppslukad. Men örnen nedtryckte vidundret under vattnet och slog sina klor i gäddans nacke. Stolt förde Ilmarinen hennes huvud till Pohjagården.

Nu äntligen gav Pohjas värdinna motvilligt sitt bifall till bröllopet. Sorgsen, med nedsänkt huvud, seglade Väinämöinen tillbaka till hemmet, varnade alla gamla män att framdeles tävla med yngre hjältar om tärnors hjärtan.

I Pohjola tillreddes nu ett stort gästabud. Från Karelen hämtades en ofantlig oxe: hans huvud var i Kemi, hans svans i Tavastland, och svalan behövde en dag för att flyga emellan hans horn. Ingen vågade slakta en sådan oxe, men ur havet uppsteg en tumslång man med stenmössa, stenskor och guldkniv i handen. Han slaktade oxen; bröd bakades, öl bryggdes, sedan man först fått veta ölets ursprung. När detta var gjort, sändes Pohjas lilla tjänstepiga att bjuda bröllopsgästerna, däribland även blinda och lama, men främst bland alla den gamla Väinämöinen. Lemminkäinen allena blev icke bjuden till bröllopet.

Kommo så gästerna och blevo med stor heder undfägnade. Många sköna sånger sjöngos, och Väinämöinen prisade Skaparens vishet, som förvandlar havets floder till honung, stenar till saltkorn, kullar till bröd och skogar till sädesfält. Sedan förde Ilmarinen bruden till sitt hem, de nygifta emottogos med många ärebetygelser och levde länge lyckligt tillsamman.

Om allt detta finnas många vackra runor. En annan saga förtäljer om Lemminkäinens vrede, när han icke blev bjuden till bröllopet, och huru han trotsigt uppträdde i Pohja för att hämnas sin skymf, men måste efter tappra bragder vika för övermakten. Därav uppstod sedan ett långvarigt krig.