Boken om vårt land/Kapitel 112
|
(Kv. 50.)
Kalevala slutar med en märkvärdig och sinnrik berättelse om huru Väinämöinen måste vika för det nyfödda Jesusbarnet. Denna runa är diktad i början av den kristna tiden, när hedendomens minnen ännu levde friska hos folket. Det är rörande att se, huru folket liksom offrade sin mest älskade hjälte åt Herren Jesus Kristus, inför vilken även den bästa, den visaste ibland människor är endast en syndare och en dåre.
Jesus, säger den finska sagan, föddes fattig och föraktad i Ruotus’ [1] stall och undandoldes av sin moder Mariatta [2] för människornas ondska. En dag satt den späda gossen uti sin moders famn, och medan hon borstade hans lockiga huvud, försvann han plötsligt ur hennes åsyn. Häpen och full av oro gick hon att söka barnet på de mest omöjliga gömställen: under en malande kvarnsten, under den bortilande slädens mede, under det skakande sållet, under den burna vattensån, i skogens träd, under ängens gräs, i ljungen och under enbuskarnas rötter. Hon frågade stjärnan, hon frågade månen, och de svarade henne: ”Om vi visste, var han är, skulle vi ej säga dig det, ty han har skapat oss”. Slutligen mötte hon solen, bugade sig för himmelens stora ljus och frågade:
»O, du sol, som Gud har skapat,
vet du intet om min gosse?«
”Din gosse känner jag ganska väl”, sade solen. ”Det är han, som har skapat mig, och nu står han till armarna sjunken i kärret.”
Mariatta fann gossen i kärret. Han växte och blev ett vackert barn, men ingen visste hans namn. Modern kallade honom sin blomma och sitt gyllene äpple; främmande kallade honom föraktligt lättingars leksak. Nu behövdes någon, som skulle döpa det fattiga barnet, och Mariatta vände sig till en gubbe, som hette Virokannas. Han svarade: ”Icke döper jag en sådan usel stackare, innan någon har granskat barnet, om det bör få leva”. — Ty under hedendomen var den grymma sed, att svaga eller fattiga barn, som man icke ansåg värda att leva, sattes ut i ödemarken att dö.
Vem skulle nu avkunna barnets dom? Den visaste skulle göra det. Alltså kallades Väinämöinen. Han kom för att granska barnet och fällde den dom, att eftersom gossen tagits från kärret, skulle han åter föras ut till kärret, och där skulle hans huvud sönderkrossas med en klubba.
Då upplät det två veckor gamla barnet sin mun och sade:
»O, du stackars gamla gubbe,
du försovna arma dåre,
du har fällt ett dårligt domslut,
illa har du tolkat lagen.
Ej för vida värre synder
har man fört dig själv till kärret
och ditt huvud sönderkrossat,
när din broder Ilmarinen
du gav bort till lösepenning
för din hemfärd ifrån Pohja,
eller när den unga Aino
fordom störtade för din skull
sorgsen ned i havets vågor.«
Vid dessa ord skyndade Virokannas, full av häpnad, att döpa barnet till en konung i Karelen. Men den gamla Väinämöinen betogs av harm och blygsel. Han kunde icke mera leva i det land, där ett litet barn förvandlat hans vishet till dårskap. Han gick till stranden, sjöng åt sig ett skepp av koppar och styrde ut mot det öppna havet. Stående i skeppets stäv sjöng han dessa avskedsord till Finland:
»Låt ännu en tid förflyta,
dagar komma och försvinna,
då behöver man mig åter
väntar, saknar mig ånyo,
att en annan Sampo bringa,
ny tids kantele att dana,
att en annan måne hämta
att ännu en sol befria,
när båd’ sol och måne saknas
och all fröjd ur världen svunnit.«
Och han seglade bort genom tidernas svallande vågor till andra, högre rymder, lämnande sin kantele kvar med de
sköna strängars spel åt Suomi
och de höga runosånger
åt sitt folk till evig glädje.