←  Kapitel 134
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

Kapitel 135. Om Gustav Vasa.
Kapitel 136  →


Det fanns en ung svensk adelsman, som hette Gustav Eriksson Vasa. Han hade blivit fången med svek hos Kristian tyrann och rymde ur fångenskapen. Hans håg stod till fäderneslandet, som då var i hårt betryck, och han återvände hemligt till Sverge.

En stor belöning var lovad åt den, som lyckades gripa honom. Danskarna sökte honom överallt, och han måste fly som ett jagat vilddjur. I november månad år 1520 kom han, förklädd till bonde, till landskapet Dalarna. Där låg han över natten hos en rik bergsman. Denne var en förrädare och sände bud till danskarna, men hans hustru lät Gustav fly genom fönstret. Så kom Gustav till en jägares stuga och värmde sig vid spiseln. Strax efter honom inkommo danskarna i stugan. Jägarens hustru gräddade bröd i ugnen, slog Gustav med brödspaden på ryggen och sade till honom: »Packa dig strax till rian att tröska!» Gustav fick gå. Jägaren gömde honom i ett halmlass och körde lasset därifrån. På vägen mötte han danskarnas utskickade. De misstänkte, att någon var gömd i lasset, och stucko in sina spjut genom halmen. Gustav blev rispad i benet, och blod rann ned på vägen, men jägaren skar sin häst i foten för att bedraga förföljarna.

Längre fram kom Gustav till en bonde, som hette Tomte Matte. Där gömdes han i en källare under golvet, och strax därpå trädde danskarna in i stugan. Tomte Mattes hustru bryggde julöl och ställde bryggkaret över källarluckan, så att ingen misstänkte gömstället.[1] Gustav kom undan, men var i beständig livsfara. Flere dagar och nätter låg han, mitt i vintern, gömd under broar eller kullfallna gamla furor i skogen. Han talade till dalkarlarna, berättade för dem om Stockholms blodbad, där hans fader blivit halshuggen, och bad dem försvara Sverges frihet. I början ville de icke tro honom. Gustav måste fly genom ödemarkerna ända till gränsen av Norge. Då ångrade sig dalkarlarna, skickade skidlöpare efter flyktingen och uppreste sig mot det danska väldet.

Från denna tid blev herr Gustav de svenska böndernas anförare. De reste sig över hela landet, slogo danskarna och fördrevo kung Kristian ur riket. Snart blev den grymma konungen fördriven även från Danmark och irrade sedan fridlös omkring i Europa. Efter några år försökte han återvinna sina riken, men då blev han fången. Tolv år satt han, som varit konung över tre riken, inmurad i ett trångt fängelse, där maten räcktes honom genom en smal öppning i muren. Först när han blev en gråhårig gubbe, mildrades hans fångenskap, och sedan levde han ännu länge som ett varnande bevis på Guds rättvisa dom.

Annorlunda gick det Gustav Vasa. Han, som varit så fattig och övergiven, upphöjdes av Gud till stor ära och liknade sig själv vid konung David, som en gång varit en fattig herde. Svenskarna valde Gustav Vasa först till riksföreståndare, sedan till konung (1523). Han blev en stor och berömlig konung samt stamfader för den vittfrejdade vasaätten på Sverges tron.

  1. Samma källare finnes kvar än i dag, och där har en minnesvård blivit upprest.