Boken om vårt land/Kapitel 176
|
Sådan herren är, sådan är tjänaren, säger ett gammalt ordspråk, och Gustav III:s tidevarv, icke endast hans hovmän, tog honom till mönster. Länge kvarlevde sedan även i Finland en glesnande skara av dessa »gustavi-aner», vilka utmärkte sig framför en senare tids enklare och otympligare släkte genom en värdigare hållning, ett finare umgängessätt och den kruserliga artighet, som brukades förr Detta städade yttre, detta noggranna iakttagande av artighetsreglerna fanns icke blott hos adel,krigare och högre ämbetsmän utan även hos präster, borgare och sådana bönder, som umgåtts med herremän. Under denna vackra yta fanns stundom mycket lättsinne, mycket bespottande och föga nogräknad kvickhet; men man såg den ofta förenad med mycken hjärtlighet och en ädel kärlek till det goda, stora och sköna i livet. Det var icke lyckligt, att den gustavianska tiden utvidgade klyftan mellan en herreklass, som kallade sig de bildade eller »bättre folk», och en »sämre» arbetarklass, vartill det okunniga folket räknades. Det var icke heller lyckligt,att denna herreklass, som talade svenska, nedblickade med ringaktning på det lägre folket, som för det mesta talade finska. Men den gustavianska tiden har fört vårt dittills ohyfsade folk närmare det bildade Europas sed och umgänge. För all den förädlade sed, vi nu kunna framvisa, för mycken vetenskap och konst, ja, för ungdomens danslekar och spelmannens melodier vid bondbröllopen ha vi för det mesta att tacka Gustav III:s tidevarv.
Ur det finska folkets sköte framgick också en av de mest fulländade gustavianerna, den glänsande och beundrade Gustav Mauritz Armfelt. Han var född i S:t Mårtens socken 1757 den 1 april, vilket datum han brukade kalla sin första kvickhet. När han var fyra år gammal, drömde han en gång, att en ängel nedsteg till honom och lovade uppfylla tre önskningar, som han själv finge välja. Då hade han i drömmen önskat sig tre ting: att bliva en furstes gunstling, att vinna seger som krigare och att bliva älskad av alla, som han ville behaga. Alla dessa ärelystna önskningar blevo uppfyllda: den första år 1780, när han vann Gustav III:s ynnest under en utrikesresa; den andra, när han förde befäl i kriget mot ryssarna, och den tredje under hela hans liv.
Konung Gustav efterlämnade en 13 år gammal son, som sedan blev konung under namn av Gustav IV Adolf. Under hans minderårighet fördes styrelsen av hans farbroder hertig Karl, men den döde konungen hade utsett sin trogne och tillgivne Armfelt till sonens närmaste råd- givare. Detta behagade icke hertig Karl och hans allrådande gunstling baron Reuterholm, som även var född finne. De bortsände Aimfelt som svenskt sändebud till Italien. Armfelt misstrodde dem: han ansåg den unga konungen föga säker för deras ärelystnad och brevväxlade med sina förtrogna i Sverge om en plan att störta Reuterholm och förklara konungen myndig före den bestämda tiden. Dessa brev öppnades under vägen på posten i Hamburg, varefter Armfelt och hans vänner blevo anklagade och dömda som landsförrädare. När Armfelt ej kunde gripas, säges Reuterholm hava legt banditer att döda honom. Omgiven av försåt, men räddad av de beundrande vänner, han överallt tillvann sig, lyckades Armfelt undkomma till Ryssland. Därifrån blev han sedan återkallad, när Gustav IV Adolf blev myndig, men han var alltför frimodig för att länge behålla denne inbilske konungs ynnest. Då gick Armfelt åter i rysk tjänst och fick vid slutet av sin levnad ännu en gång tjäna sitt finska fädernesland såsom Åbo akademis kansler och ordförande i den kommitté, vilken för kejsaren föredrog Finlands ärenden. Greve Gustav Mau-ritz Armfelt dog år 1814. Skön, snillrik och kvick var han känd och beundrad vid nästan alla Europas hov. För sina skiftande öden, sin landsflykt och sin sällsynta förmåga att vinna allas hjärtan har han blivit jämförd med en av det forna Greklands namnkunnigaste förtjusare och kallats »Nordens Alcibiades».
Hertig Karls och Reuterholms styrelse var som en grå aftonskymning efter Gustav III. De ville göra allt bättre än han, de vacklade hit och dit, de ställde sig väl med Frankrike, men illa med Ryssland. De ville införa sparsamhet, förbjödo bruket av kaffe och siden, men vunno mera gyckel än nytta. Alla hoppades på bättre tider, när den unge konungen själv övertog styrelsen i slutet av år 1796. Han var då en blyg och tystlåten yngling på 18 år, känd för sin rättrådighet och sin oböjlighet, som han redan visat, när han slog upp sin förlovning med kejsarinnan Katarinas sondotter i Petersburg, för att giftermåls-kontraktet icke var uppsatt så, som man överenskommit
— ett motstånd, vilket så förargade den mäktiga kejsarinnan, att hon kort därefter sjuknade och dog.