Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

178. Frans Mikael Franzén.


Vårt land har fostrat berömda män och medborgare i följande ordning: först biskopar, sedan krigare, sedan statsmän, därefter vetenskapsmän, därefter skalder och sist konstnärer. De hava alla tjänat fäderneslandet; men den, som tjänar fäderneslandet, tjänar på samma gång mänskligheten.

Den första och bästa skalden var det finska folket, som berättat de sköna sagor och sjungit de visor, vi förut omtalat. Alla de bästa, som sedan kommit, hava fått något av folkets anda, dess enkelhet och dess innerlighet. Men den skaldekonst, som ordnades efter regel och bruk, är en yngre konst, och den började först på svenska språket få. anseende, emedan detta språk stod högre i bildning och hade föredömen i Sverge. Fastän flere försökte att sjunga ordnade dikter även på finska, hava de först i vår tid, när finska språket blivit rikare utvecklat, fått en större betydelse. Ty sång och skön konst äro bildningens blommor; därför uppnå de sist en högre fulländning. Innan blommorna slå ut, måste rot, stjälk och blad hava sin tid.

Skaldekonsten på svenska språket begynte i Finland med Jakob Freses klagande visor redan på Karl XII:s tid Vid slutet av frihetstiden vann finske statsmannen greve Gustav Filip Creutz ett stort rykte för sina ömma, fina och vackra skaldestycken efter den tidens franska förebilder. Han var en föregångare till Finlands förste store skald, Frans Mikael Franzén.

Franzéns fader var köpmani Uleåborg och ville gärna, att även sonen skulle bli köpman. Men den späda och blyga gossen gjorde allt lika illa i handelsboden, som han skötte sin bok i skolan väl.

Han fick då följa Guds kallelse och blev student i Åbo vid 13 års ålder. Där var han Porthans mest älskade lärjunge, outtröttlig att söka kunskap, och blev professor i historia.

Redan som gosse hade han diktat en sorglig visa över en död fågel. Han hade mycket älskat en sådan liten sångfågel, som brukade i den ljusa sommarnatten kvittra på flaggstången vid hans faders gård; denna fågel, som sjöng ur den finska naturens hjärta, lärde Franzén sjunga. Finland och Sverge förvånades över hans enkla, innerliga visor, som så föga liknade den tidens granna, konstiga skaldestycken, och vid 21 års ålder var sångaren från den avlägsna finska norden redan vida berömd. Hela hans långa levnad var sedan delad emellan sången, vetenskapen, kyrkan och fäderneslandet, men framför allt minnas vi honom såsom skald, ty Gud hade givit honom sångens gåva.

Det bästa en människa tänker och gör, är en skänk av alla goda gåvors givare. Detta visste Franzén. När han skrev sina stora eller små skaldestycken — de små voro innerligare och bättre än de stora —, visste han väl att han fick det bästa ovanefter. Han behövde icke mödosamt uttänka och forma sin dikt; den kom av sig själv. Och detta gjorde honom så ödmjuk, som man ju måste vara, när man fått det bästa, man äger, till skänks. Han var den mildaste ibland människor; där låg en förklarad glans över hans vackra ögon och hans lutande huvud. När Finland skildes från Sverge, flyttade Franzén dit över, sorgsen över sitt fädernesland, som han aldrig upphörde att älska. I Sverge blev han kyrkoherde och slutligen biskop i det nordligt belägna Hernösand. Där tjänade han i många år Guds rike med det stora, milda och kärleksfulla allvar, som gjorde honom så älskad. Han har utom sina skaldestycken låtit trycka sköna psalmer och predikningar samt många minnestal över utmärkta män.

År 1840, när universitetet firade sin jubelfest, besökte biskop Franzén sitt finska fädernesland. Han fann då allt nytt och ovant här: ny överhet, nya människor, nya kilometerstolpar. Endast ungdomen, som med vördnad och kärlek hälsade honom välkommen, var ännu samma ungdom som i forna dagar.

Vaggad i en gungstol av sin yngsta dotter slöt han sju år därefter, år 1847, s^n levnad i Hernösand, 75 år gammal. Till minne av biskop Franzéns hundraåriga födelsedag firades mångenstädes i Finland och Sverge en fest den 9 februari 1872. En minnesvård över honom är upprest i Uleåborg med bidrag från hela Finland.

Samtidig med Franzén var skalden Mikael Chorceus, prästson från Vörå och död som hovpredikant i Stockholm redan 1806. Han var känd för sin kvickhet, sin vältalighet samt många både glada, ömma och sorgsna skaldestycken. Franzéns och Chorsei visor lästes och sjöngos allmänt av den tidens bildade ungdom i Finland. Dessa två voro så trogna vänner, att Chorseus på sin dödsbädd bad Franzén, som då var änkling, gifta sig med hans unga änka, vilket ock skedde.